(PM)Jag hatar din blotta existens

Bra.

Awesome!!

det var verkligen... SUPER!!!

bra

meeeeeeeeeeeer

den är så bra!

i want more, i want more, i want more, i want more LÄNGTAR EFTER MER!!!!!!!!!!!

Riktigt superbra!♥

Eftersom jag suger på att komma ihåg namn kan det vara så att jag redan har gett professorerna i det här kapitlet ett namn, ni får gärna påpeka det i så fall så ändrar jag ;D
De föregående kapitlen har varit ganska korta, så jag tänkte gottgöra det hela med ett ganska långt ^^
---------------------------
Jean
"Jaha, då var det dags för ert fjärde år här på Beauxbatonsakademin, och ert fjärde år i transfiguration, eller förvandlingskonst, med mig", säger professor Corneille samtidigt som hon ler brett mot klassen som ser måttligt intresserad ut.
"Men kom till saken nå'n gång!" Hör Jean några killar längst bak i klassrummet muttra, och han kommer på sig själv med att hålla med dem. Kunde professor Corneille inte sluta svamla någon gång och berätta vad lektionen skulle handla om istället?
"Idag kommer lektionens uppgift att vara att få sten att bli till kött. Med andra ord kommer ni att få varsin grodstaty i naturlig storlek. Den ska ni försöka förvandla, eller transfigurera, till en livs levande groda. Helst ska statyn inte bara röra sig utan också vara av kött och blod, men en sak i taget. Först levande, sedan grön", förklarar professor Cornielle och tar fram sin trollstav som hon viftar lätt med. Ett lätt dunsande hörs när två dussin grodstatyer landar framför var och en av eleverna i klassrummet, samt på katedern. Jean granskar intresserat sin staty.
Den var av slät, grå sten och utan några särskilda utsmyckningar. Jean minns att professor Cormeille en gång hade sagt att ju fler utsmyckningar någonting hade, desto svårare var det att förvandla det.
"För att transfigurera statyn framför er slår ni hårt på den och säger Lapidem vivum", säger professor Corneille och slår med trollstaven på statyn framför sig. "Lapidem vivum", säger hon tydligt och statyn skiftar snabbt färg från grå till grön. Den nu levande grodan kväker förvånat. "Nu är det er tur, sätt igång!"

Jean petar lätt på sin staty med vänster pekfinger. Antagligen är det bara hoppfull inbillning, men stenen känns en aning klibbig.
"Professorn?" Hör Jean en av flickorna till vänster om honom säga med samma gälla röst som hon alltid använde. "Är det inte djurplågeri att slå på statyn? Tänk om den har blivit så pass levande att den känner det!" Utbrister hon och ger sin staty en medlidsam blick. Professor Corneille skrattar mjukt och öppnar munnen för att svara på tjejens fråga. Tyvärr får de aldrig veta svaret, för i just den sekunde far klassrumsdörren upp på vid gavel och in kommer professor Dijan med ett brett leende.
"Jag är ledsen över att behöva störa din lektion Camille, men det är ett brådskande ärende. Rektorn vill att du kommer till hennes kontor nu", säger professor Dijan i en ursäktande ton.
"Men, vem ska leda lektionen då?" Frågar professor Corneille en aning förvirrat.
"Ja, det vet jag inte. Jag hade gärna ställt upp, men jag har själv en lektion om bara någon minut", säger professor Dijan och biter sig i läppen. "Kan du inte bara avsluta lektionen lite tidigare?"
"Det behövs inte", hörs en kylig röst bakom de båda professorerna och under de sekunder det tar för Dijan och Corneille att vända sig om hinner Jean se ägaren till rösten. Egentligen hade han inte behövt se honom, Jean hade hört den rösten i tre hela år.
"Fargues? Vad gör du här?" Frågar professor Corneille förvirrat.
"Ja du Corneille, jag hade väl helt enkelt vägarna förbi. Hur som helst så hörde jag att ni behövde en vikarie och eftersom jag har en halvtimmes rast just nu kan jag ta på mig att vara den vikarien", säger professor Fargues och ler utan glädje.
"Men du vet ju inte ens vad de håller på med!" Protesterar Corneille och Jean kan riktigt höra att den sista person på hela jorden som hon skulle vilja ha i sitt klassrum är professor Fargues. Jean kan inte göra annat än att hålla med henne.
"Nonsens, jag ser mycket väl att ungarna försöker förvandla stengrodorna till levande grodor", fnyser Fargues och petar upp sina glasögon med ett senigt finger. "Besvärjelsen är Lapidem vivum som för övrigt betyder ungefär 'levande sten'. Hade inte ni bråttom förresten?" Undrar Fargues och sneglar på Dijan som nickar kort och skyndar iväg utan så mycket som ett endaste ord.
"Ja... Lycka till då", säger professor Corneille svagt innan hon vänder sig om och börjar gå åt det håll som rektorns kontor ligger åt.

Jean tittar ointresserat på sin gröna groda som kväker svagt och hoppar runt på bänken. Bijou följer hungrigt grodans minsta rörelse.
"Du skulle bara våga", mumlar Jean hotfullt i mungipan. Professor Fargues hade förbjudit något annat ljud än besvärjelsen, och den fick bara mumlas lågt.
Tiden gick så sakta, och det var en hel kvart kvar på lektionen. Jean tar fram sin trollstav igen och petar svagt med den på grodan samtidigt som han mumlar lågt.

"En fågel? En fågel Catterholt? Kommer du ens ihåg vad uppgiften var?" Frågar professor Fargues och granskar den lilla sparven med kylig blick.
"Ja, det gör jag. Uppgiften var att förvandla grodstatyn till en levande groda, men..." Börjar Jean men avbryts av professor Fargues.
"Tycker du att det där ser ut som en groda?"
"Nej, men..." börjar Jean men avbryts igen.
"En groda har inte fjädrar Catterholt. Det ser ut som om du kommer att få ett I igen", säger professor Fargues kyligt och drar ett lodrätt streck på sin skrivskiva.
"Men jag förvandlade ju statyn till en groda!" Fräser Jean ilsket. "Jag förvandlade den till en groda och sedan till en fågel!"
"Det var inte uppgiften", konstaterar professor Fargues lugnt och ler ett skadeglatt och triumferande leende. "Sätt en namnlapp på era halvfärdiga skapelser och lämna sedan in dem till mig. Lektionen är slut, ni kan gå nu", säger professor Fargues med starkare röst och alla skyndar sig ut ur klassrummet. Det vill säga, alla utom Jean.
"Varför fick jag ett I när jag klarade uppgiften?" Frågar Jean professor Fargues som även han har stannat kvar i klassrummet för att samla in arbetena.
"Därför att du inte följde instruktionerna", säger professor Fargues kort.
"Det gjorde jag visst!" Protesterar Jean ilsket.
"Du har inga bevis för det", konstaterar professor Fargues och Jean ser att han ler.
"Det är orättvist! Kan jag inte få göra om uppgiften då?"
"Nej, det är orättvist mot resten av eleverna om du får extra övningstid"
"Men jag klarade det ju!"
"Nu har du sagt samma sak i... jag vet inte hur många gånger. Varför inte bara erkänna för dig själv att du inte lyckades och gå vidare?" Fräser professor Fargues.
"Men jag lyckades ju!" Utropar Jean envist och professor Fargues vänder sig häftigt om så att han står ansikte mot ansikte med Jean.
"Monsieur Catterholt, inte ett ord till! Håll bara din breda käft och gå ut ur det här klassrummet, nu! Lektionen är slut och det är även den här diskussionen"
Jean öppnar munnen för att säga att han inte alls tänker gå ut, men precis då stiger professor Corneille in i klassrummet, och hon är inte ensam. En medellång pojke i Jeans ålder står bakom henne och hans svarta hår hänger ner över ögonen.
"Åh, tack och lov! Jag trodde att alla redan hade hunnit gå!" Utbrister professor Corneille lättat.
"Monsieur Perse, det här är Jean Catterholt. Monsieur Catterholt, Didier Perse", säger professor Corneille och gör stora gester med armarna samtidigt som hon presenterar pojkarna för varandra. "Monsieur Catterholt, du kan väl visa monsieur Perse runt? Jag är säker på att ni kommer att bli goda vänner"
Jean blänger surt på killen som blänger föraktfullt tillbaka. Jean har bestämt sig. Han tycker inte om killen. Bijou klapprar med näbben och Jean förstår att Bijou tycker samma sak.

Supermegafoxyawsome

jätte bra!
fast taskiga lärare!