PRS Lupple & Medi

"Nej jag vet men vad ska du annars säga? " Sa han och gick sedan därifrån. Han kom ut till Dorian och såg på honom.
"Hon kommer bli bra. Jag lovar dig det."

Alexander suckade lågt och gick för att leta upp Laura.


Dorian såg på honom med ett spänt leende. " Jag vet. Ni kommer göra era konster. " Sa han samlat.

"Konster? Hur menar du?" Frågade han och log.
"Jag ska hämta far så han kommer snart."

Han flinade roat. " Era magiska läkekonster. " Sa han för att sedan bli allvarlig. Hennes far? Det var många års sen sist. " Det låter klokt. " Sa han samlat. Än mer spänd än tidigare.

Han spred ut sina vingar och försvann lika fort som de hade kommit.
Maria kom ut till honom.
"Hur är det?"

Dorian följde honom med blicken så långt han kunde, hans vingspann var enormt. Han svalde hårt och doften var överväldigande. På något sätt var den alltid starkare när de hade sina vingar ute. Han kämpade irriterat med sina tänder när han hörde sin mor komma ut. " Det är okej mor. " Sa han stillsamt. " Jag finner bara uppgiften framför mig oroande och svår. " Sa han ärligt.

Hon tog hans hand och log.
"Hon var förtjust i dig. Du kunde se de va? Även om andra ville dansa ville hon bara vara med dig." Hon kramade hans hand.
"Hon kommer minnas och hon kommer se dig och falla igen. Hon älskar dig."

Han skrattade lågt och såg på sin mor. " Jag tror dina ord mor. " Sa han varmt. " Berätta vad det är för fel på pappa?" Sa han oroligt.

(vad är felet?)

(Jag tänker att han ska vara sorgsen för allt som skett och därför inte är sig själv)