In the dark PRS Vidomina & Medi

"Snälla lugna ner er båda." Hon höjde handen och spände blicken i dem båda.
"Sir Rion släpp vår gäst. Han må vara otrevlig men han ska inte dödas för det." Hon såg blekare ut och Léon suckade tungt.
"Sir Giuseppe Di Vittorio om ni lugnar ner er så kan jag försöka lösa detta på det bästa sätet vi kan." Léon höjde handen.
"Så lugna er. Hennes höghet verkar vara nära att svimma."

Rion släppte genast taget om Sir Giuseppe Di Vittorio så att han tog sig för halsen och hostade för att återfå den normala andningen. Rion lämnade sin plats vid mannen och gick irriterat tillbaka till sin plats nära Alice.
"Du borde straffas för att du lade ett finger över mig!", fräste mannen och såg ilsket efter Rion, men när Léon talade såg han på honom och verkade vilja skrika åt honom med, men beslöt sig istället för att lyssna på honom, även om det tog emot hans stolthet.
"Nåväl. Jag lyssnar.", sa han och rättade till västen över sin stora mage och borstade bort smuts från kavajärmarna.
"Men jag tänker inte gå härifrån tomhänt!"

Alice stärckte sif efter vattenglaset och Léon hjälpte henne att dricka. Han tog solfjädern och viftade den lätt för att kyla ner henne.
Alice og tacksamt, för svag att göra det själv.
"Eftersom jag varit kidnappad i över ett år så vet jag inte hur mycket inkomster jag har. Vad allt har lagts på eller sådana saker." Hon slöt ögonen.
"Men jag kommer att ha en bal om en vecka och vill att ni kommer. Då kommer jag att ha ett svar att ge er. Det här att återhämta sig tar lång tid och jag ber om ursäkt." Hon såg på honom med sorgsna ögon.
"men om ni inte kan vänta så kan jag säkert skrammla ihop en liten summa." Hon suckade.
"Men 1000 guldmynt är mer än hundra år av inkomst för någon."

"Bal?", ekade han. Han såg förvirrade ut och såg från Adela och Rion som om de hade något att instämma med, men de stod kvar tysta.
Blicken föll på Alice igen. Denna gång drog han på ena mungipan i ett leende. Som om han visste något. "Nåväl. Låt gå. Jag kommer på din Bal.. Ja, om det nu är så viktigt för dig, ers höghet."
Sir Giuseppe Di Vittorio såg på Alice. "Nåväl. Kanske jag var en aning krävande. Ge mig 100 guldmynt då, det kan jag nöja mig med för den här gången.", sa han och sträckte över sin hand som om han väntade sig pengarna nu.

Hon pustade ut inombords och nickade.
"Om ni väntar ett ögonblick så ska jag be min rådgivare hämta pengarna." hon såg mot Léon som såg tacksam ut. Han försvann och kom tillbaka efter några minuter med en penningpung i rött sammet och gav den till honom.
"Här har ni 100 guldmynt. Jag räknade dem själv." Han log mjukt.
Alice log.
"Jag uppskattar er vänlighet Sir Giuseppe Di Vittorio." hon log svagt.

Sir Giuseppe Di Vittorio vägde penningpungen i handen och nickade långsamt med ett flin på läpparna. "Tills vi ses igen, ers höghet." Han sträckte sig efter sin hatt och tog tag i hattkanten för att nicka åt hennes håll och sedan ursäkta sig med vakterna efter sig.
När dörren stängdes efter honom pustade Adela ut. "Vad var det där?! Vilken idiot! Jag..", började hon, men hejdade sig då hon såg hur slut Alice verkade vara efter mötet. "Åh. Det tog nog mycket på dina krafter, Alice. Det kanske är bäst att du inte har ditt sista möte för idag? Att vi flyttar på det?" Adela log vänligt och placerade en hand om Alices axel.

Hon nickade och såg sedan på Adela.
"Nej vänta i 20 minuter. Låt mig återhämta mig. Låt den sista personen vila sig. samla sig om den är nervös och bjud personen på något ätbart. Jag behöver samla tankarna dricka vatten och bara andas en stund."
Léon såg på henne med ett svagt leende. Hon behövde vila men ville ändå ta emot sin sista kund.
"Ja ers höghet. Sen ska ni vila."

"Som du vill." Adela gav tecken till en av tjänarna att meddela den sista gästen om Alices information. Tjänaren försvann därifrån.
"Drick mycket vatten.", sa Adela lugnt då Alice frågat om det. "Det hjälper med din energi." Hon sneglade på Rion för att se efter ifall han skulle säga något mer, men när han inte sa något såg hon på Alice igen.

"Tack Adela. Du är en bra vän." Hon lade sig ner och slöt ögonen.
"Men vilken fräckhet!" Viskade hon trött.
"Jag fick honom på bättre tankar och 100 är bättre än 1000." Hon log trött

"Jag gör bara mitt jobb, Alice.", sa Adela och suckade. Hon nickade instämmande. "Du är nådig, Alice. Jag hade inte skonat honom, inte så som han betedde sig.", muttrade Adela och såg mot dörren som om han stod utanför, vilket hon visste att han inte gjorde.
"Det var smart av dig att låta honom vänta. Sir Giuseppe Di Vittorio kommer glömma allt det där på balen, med tillräckligt med distraktioner." Adela såg osäkert på Alice igen. "Om det är det ni vill, förstås."