prs yehet & kkaebsong

Kanske Joshua bara borde hålla käften för sig själv, han verkar ändå bara säga något dumt i slutändan. Han rynkar lätt på ögonbrynen och biter sig hårt i underläppen, innan han rör sig längre in i gallerian, låter blicken glida över alla affärer. Tillslut kommer de till de lite större klädaffärerna, osäker på vilken Zihao vill gå in på vänder han blicken mot den äldre med frågande ansiktsuttryck. Jo, det måste se väldigt komiskt ut för förbipasserande.

Då Zihao som vanligt var feg och nervös, gick han och tryckte intill Joshua. Han vägrade att släppa den andre med blicken. Nej, sådant var alldeles för läskigt. Däremot var han tvungen att göra det när artonåringen inte verkade veta vart de skulle gå in. Med en suck, himlade den äldre med ögonen och började dra honom längre in bland affärerna, på jakt efter någonting i stil med Gucci eller Burberry. Snobb? Absolut. Till hans försvar hade de kläder han faktiskt kunde stå ut med.

Joshua låter sig styras av Zihao, som inte verkar intresserad i kläderna som inte är märkeskläder. Herregud. Nej, Joshua kommer inte ha råd med ingenting där. Tusen kronor för en tröja? Nehej du, det sparar han hellre till något annat. Iallafall när han kan hitta exakt likadan tröja, samma material och kvalitet för hundra kronor. Han låter blicken glida över affärerna med rynkade ögonbryn.

Det verkade inte bara vara Zihao som tyckte att han var en snobbig liten skitunge. När han vände de mörka, stora ögonen upp mot Joshua insåg han genast att den andre troligen tänkte precis samma sak. Han gav artonåringen en vadå, det var du som ville gå ut och handla kläder blick och stannade tvärt till utanför burberry affären som låg ungefär i mitten av gallerian. Take it or leave it, det var dit han ville inte.

"Jag ska inte döma vart du lägger dina pengar, Zihao," säger Joshua och rycker lätt på axlarna med blicken glidandes över gallerian. "Det är du som ska ha kläder, så gå och spendera dina egna pengar du, jag kommer inte stå för det. Du hade inga egna kläder som passade, det är därför vi är här." artonåringen höjer på ögonbrynen mot den äldre. Visserligen har han inget emot märkeskläder, oftast är det fina kläder. Han förstår bara inte varför folk är så beroende av det, när en precis likadan klädesplagg med samma kvalitet kostar lägre, utan de dumma märkena. Helt konstigt, i hans ögon. Joshua vänder blicken mot nittonåringen. "Gå in dit du, jag går och kollar på jeans någon annanstans så länge."

Med en dum blick betraktade Zihao den yngre, bet löst tag i en av de små hönderna för att hindra honom från att gå. Inte en chans att de skulle släppa in honom alldeles ensam i en så fin butik. Djur var väl troligen inte ens tillåtna. Äsch, de kunde lika gärna gå dit Joshua ville istället, konstaterade nittonåringen för sig själv. Weimin hade trots allt en hel hög av hans gamla kläder med sig, så det var ingen katastrof om nittonåringen testade på någonting nytt för en gångs skull. Han släppte handen och började istället putta på den, i sökan efter uppmärksamhet. Nej, han kunde helt klart skita i burberry åtminstone en gång i sitt liv. Det var mest det att han uppskattade de gosiga materialen de använde i kläderna. Men, men, hursomhelst.

Gud vad jobbigt det blev, det är inte direkt lätt att konversera med Zihao under skiftningen, nej det går inte alls.
"Skitsamma, det är samma material till alla kläder, det förstår du eller hur? Om du kollar på innehållsförteckningen på vardagliga klädaffärers plagg, kommer det stå exakt samma som på märkeskläder. De använder inte direkt något magiskt material till dem, det enda annorlunda är märket." förklarar Joshua och drar med nittonåringen till burberry, han får köpa sina egna saker någon annan gång istället. Helt ärligt gillar han märkeskläder, det är imponerande, och vissa märken gör kläderna än finare. Men i hans ögon är det slöseri med pengar.. Men om det är dit Zihao vill gå, får han väl offra sig själv. "Har du pengar med dig?" frågar han lätt när de stiger in i affären.

Allt Zihao kunde göra var att sätta sig ner och glo på Joshua med de där bedårande ögonen. Jodå, det borde ha legat ett kreditkort någonstans i hans gamla byxor, som artonåringen troligen släpat med sig. Hur han nu skulle kommunicera det till den andre hade han inte den blekaste aning om. De behövde verkligen jobba på det där, det måste finnas ett sätt för dem att tala med varandra utan att använda stämbanden. Men just i den stunden fick det duga med en rad fåniga gester. Nittonåringen sparkade lite med bakbenen och nickade sedan mot den lilla väskan. Om någon betraktade dem nu skulle de troligen bli inlåsta någonstans. Herregud.

Med en lätt suck sträcker han sig efter byxorna som ligger ihopvikta i väskan. Joshua rotar i fickorna under tystnad, innan han tillslut får tag på ett kort. Ja, artonåringen tycker helt klart att den andre är bortskämd.. samma med alla tre Xie bröderna, men det verkar inte som att de bryr sig om det. Alls.
"Okej, bara peka på det du vill ha eller något så köper vi det," mumlar Joshua bittert och rör på benen längre in i affären.

Om det var någonting Zihao defintivt uppfattat så var det att Joshua inte verkade tycka något vidare om hans bortskämda sätt. Men det var så han var uppfostrad och det satt liksom fastklistrat i hjärnan på nittonåringen som helt plötsligt blivit världens gnällspik. Han tvärt avskydde när den yngre var bitter, vilket han uppenbarligen var för tillfället. Just därför vandrade pälsbollen omkring och gnällde som om det inte fanns någon morgondag, snodde sig runt artonåringens ben gång på gång. Kläderna var som bortblåsta från tankarna. Helt väck.