Rollspelare & Wolfy prs

"Nej." sade han och kollade på henne. Han hade verkligen inte räknat med att hon skulle ta sin sjukdom före deras förhållande. "Jag älskar dig, Leah."

”Nej det gör du inte. Du skulle inte ha varit otrogen då, du kan inte älska mig när du inte kommer ihåg mig.” Hon hade god lust att öppna dörren för honom ifall han inte själv ville ta sig ut. ”Du kan inte älska mig så här.” Trots att hon inte ville erkänna det så visste hon själv att hon var ute på djupt vatten och ännu mer krävande att vara med än vad hon vanligtvis brukade vara.

"Jag minns dig, tydligt och klart. Visst minns jag inte vissa saker, men jag vet att jag älskar dig mer än något annat i den här världen. Jag skulle ta en kula för dig och jag vet att ingen i den här världen är värd så mycket godhet som dig." sade han och tog tag i hennes ansikte. "Visst var jag otrogen och det ber jag om ursäkt för, men du förstör dig själv och det går ut över mig. Tror du jag känner mig tillräcklig och bra när jag ser att min flickvän, min hela värld, förstör sig själv? Jag är patetisk och värdelös för att ha fått dig att må såhär." sade han och kollade på henne innan han klev ut från bilen. Han torkade irriterat bort några tårar som rann och gick snabbt in i huset igen.

Hon såg länge efter honom, begrep inte varför hon alltid hade en tendens att vara dum och förstöra allt. Att han skulle vara ledsen och känna sig hopplös var det sista hon ville, Jason förtjänade allt gott. Hon torkade bort tårar som strax ersattes av nya, satt kvar en lång stund innan hon lugnade ner sig tillräckligt för att vara kapabel till att köra.

Jason gick till sitt rum och smällde igen dörren. Han satte sig i sitt rum och tog ett djupt andetag, förstod inte alls hur han kunde rädda sitt förhållande med Leah längre.

Under dagen såg hon med jämna mellanrum på sin mobil, ville antingen ringa honom eller skicka sms. Hon ville lova att hon skulle skärpa sig, att det inte alls var frågan om något allvarligt och att hon kunde komma in på rätt bana igen på egen hand. Men det var ett löfte som hon garanterat skulle bryta och hon skulle inte klara av att göra honom mer besviken än vad hon redan gjort.

Jason sov bort resten av dagen, kände sig för emotionellt utslagen för att vilja göra annat då han gråtit för det mesta. Allt var för traumatiskt för honom tanken att förlora henne på riktigt var hemsk.

Det var en lättnad då skiftet äntligen var över, hon ville bara komma hem och dra täcket över huvudet. Egentligen hade hon ingen orsak att tycka synd om sig själv: det var ju Jason hon sårat. Ändå vågade hon inte ringa honom, var av den åsikten att han förtjänade bättre i livet än henne.

Jason tog sin mobil och suckade lågt, visste inte ifall han ville höra av sig eller inte. Han slängde ifrån sig mobilen och drog täcket över huvudet istället, orkade verkligen inte bråka men han tyckte inte heller att han var den som behövde be om ursäkt.

Tillslut stängde hon av mobilen för att inte fingra på den hela tiden. Den äckliga känslan av självförakt och självhat höll på att kväva henne. Långsamt förflyttade hon sig till badrummet i hopp om att en dusch skulle hjälpa. Efter att ha fått av sig kläderna gled hon ner på golvet och lutade huvudet mot väggen.