PRS Lupple & Medi

"Det gick bra.." Hon såg bort och mannen log.
"Det var skönt att höra. Men du ser lite blek ut, du kanske ska sätta dig en stund?" Han nickade mot några stolar och hon nickade.
Det kanske var braa. Hämta andan en stund innan festligheterna skulle börja på aöövar.

"Är du okej min älskade?" Maria såg på Lathan och såg sedan oroad ut.
"Du vet att jag älskar dig mer än något annat." Hon höll hans hand ömt.

Lathan såg på Maria med spända käkar. " Jag är...tankspridd. " Svarade han stilla, sorgset. Han såg Dorian stiga in, precis som den världsvana människa som alltid. Han ville gå till honom. Men han visste att nu inte var rätt tid. Allting behövde vara så extremt korrekt och denna kväll var enbart för Halo och Dorian. Återförenade efter 30 år. Han greppade hårt tag i Marias hand. Som för att hindra sig själv att gå fram. "Jag sörjer min kära. " Viskade han ärligt och smekte henne lätt över kinden med sin lediga hand.

Dorian rörde sig vant genom folkmassan. Presenterade sig, bugade och la namn på minnet. De neg och log och skrattade. Glada över att freden var kommen. Det om något måste väl ändå firas såhär stort? Dorian instämde och skrattade åt deras lama skämt. Hela hans inre drog mot henne. Han kunde känna hur all hans kraft användes för att inte rusa dit. Han gick varvet och när han äntligen var framme. Vid henne. Vacker som alltid, strålande. Sprudlande av liv, sittandes på sin stol så höll han ut sin hand för att hälsa på henne. Som om de aldrig någonsin träffats tidigare. " Dorian Vinther. En ära att möta dig." Log han strålande, charmerande och bugade sig för henne så som seden krävde och studerade in i hennes underbart vackra ögon.

"Det kommer att gå bra. Bhal är här för att se till att det inte blir kaoos." Hon smekte hans kind och kysste honom ömt,
"Vill du kanske vila dig imorgon?" Hon viskade fram detta och såg på Dorian.

Hon blickade upp när hon hade sett handen. Mannen framför henne var underbart vacker och hon lade sin hand i hans.
"Halo de Pointe du Lac." Hon tippade huvudet på sned och log försiktigt.
"Du får ursäkta att jag sitter. Jag känner mig inte riktigt bra."

Lathan såg på henne med en allvarlig blick. " Jag vet det. " Viskade han tillbaka. " Nej tack. " Svarade han ärligt. Lika tyst.

Han log varmt och gav henne en lätt kyss på handryggen. Vilket var enligt seden också. "Fröken Pointe du Lac. En stor ära att träffa dig. " Log han varmt. Han såg att hon fortfarande bar ringen men han förstod inte varför även om det gladde honom. " Jag hoppas du snart mår bättre Miss. Jag skulle gärna dela en dans med dig. " Sa han leendes. Han släppte varsamt hennes hand även om det kändes som brännande eldar i hela hans själ, om han nu hade någon. Vilket var tvivelaktigt från början. " En utsökt ring Miss. " Berömde han sedan som om han nyss sett den. Hennes doft överväldigade honom, nästan. Under de 300 åren hade den bara blivit starkare och starkare för var dag. Men att inte ha känt den på 30 år vad än värre. Att inte heller kunna agera på det var bara... otroligt jobbigt.

"Är du säker? " Hon smekte hans hand försiktigt och nickade sedan.
"Vill du dansa då?" Hon log snett och nickade sedan.
"För jag vill gärna dansa med den vackraste mannen."

Hon rodnade försiktigt och neg för honom.
"Det är mig en ära själv att få vara här." Hon såg flyktigt mot terrasen och nickade sakta.
"En dans kan jag avvara men sedan måste jag ta lite luft. Det är mig en gåta varför jag blir så yr." Hon såg svag ut i det levande ljusen. Försiktigt reste hon sig och tog hans arm.

Lathan såg på henne och svalde hårt. " Jag dansar gärna med dig. Om några minuter." Viskade han och nickade mot Dorian och Halo som började ta sig ut på dansgolvet.

Han kunde inte för sitt liv förstå varför hon såg så skör ut. Hon hade ju bara blivit allt starkare sen han träffat henne sist. Han hade en hel del väl valda ord att säga till Bhal. Deras relation hade också förändrats under dessa 300 år. Nog luktade han alltid lika underbart och Dorian hade mer än 1 gång tappat huvudet och försökt hugga honom. Och lyckats några gånger. Deras jargong var alltid förvirrande men Dorian var inte längre rädd för honom och han tänkte ställa honom mot väggen kring hennes hälsa. Han tvingade sig att fokusera på henne. Han höll stadigt ut sin arm mot henne och log varmt. " Om du är yr Miss så kan jag leda dig till terassen och be om något att dricka åt dig?" Föreslog han varmt. " Natten är ung och nog vill jag ha dansen men jag vill inte att du faller ihop av yrsel på dansgolvet." Log han mjukt.

Hon nickade och såg på sin son. Halo var otroligt vacker och såg ut som hon var en drottning.

Försiktigt tog hon hans arm och greppade tag om den, kanske lite för hårt men nickade.
"Ja det skulle uppskattas. Ursäkta om jag håller för hårt men benen vill inte riktigt lyda mig." Hon såg på honom och blinkade till.
"Åh jag skulle verkligen behöva något att dricka."
En tjänare kom förbi med en bricka och såg på Dorian.
"Min herre." Sa han och räckte fram brickan mot honom.

Dorian log mot tjänaren och nickade ett tack. " Mycket bra. " Sa han lugnt och tog ett glas som innehöll vatten och gav det till henne. Han tänkte då inte ge henne vin om hon redan var yr. Han ledde henne lugnt mot terrassen han kände allas blickar bränna mot dem. Ja de såg båda nästan kungliga ut. Speciellt hon. Enligt honom så glödde hon av skönhet.

Hon tog emot glaset och drack girigt av det. Det var redan slut och hon såg på honom. Höll hans arm medan de gick.
"Vad har ni hållit hus? De sa ni varit med i kriget. men ni ser så ung ut." Sa hon och lade huvudet på sned.

Han log mjukt mot henne. " Jag var med i kriget. " Sa han samlat. Stannade vid terassen och studerade henne i skymningen. " Jag värvades in som yngre än godkänt. Jag kunde bara inte låta all detta lidande fortsätta." Sa han stilla. "Jag har självfallet inte varit med från början. " Skrattade han ömt.