PRS Lupple & Medi

"Och du är så snygg." Hon lade kinden mot hans kind och suckade lågt.
"Detta ska vara för evigt."

Han log stort och nickade. " För evigt. " Instämde han lyckligt.

(Ska jag hoppa till bröloppet? eller efter kriget?)

(Hmm, välj du. Båda fungerar för mig men om kriget så tror jag vi behöver bolla lite mer tankar )

(Så efter kriget?

(kör på det du)

310 år hade gått. Krig hade utlöst varandra och nästan utplånat jorden. Teknologin hade dött och allt hade gått tillbaka till en äldre tid, något som kunde likna 1700 talet.
Jakten på människor var nu förbjuden änglarna gick bland de levande, allt för att hjälpa till.

På herrgården kördes en vagn in. En vacker kvinna med en rosa klänning klev ut. Mask som prydde hennes ansikte och hon gick upp mot trappan.

Dorian hade många nätter och även dagar drömt om de 300 år han haft tillsammans med henne. De hade haft så många bra minnen. Det hade varit som en saga. Självklart hade han ibland sårat henne precis som hon sårat honom. Ibland hade de bråkat men oftast hade de skrattar tillsammans. De hade rest och levt många olika liv. Några bra liv och några mindre bra liv. Den ödesdigra dagen då första skottet skjutits mindes han som igår. De hade talat inom familjen vad detta skulle kunna innebära. Självklart hade Lathan, hans far haft rätt. Detta skulle bli ett långt och blodigt krig. Ett långt och blodigt krig som han själv blivit indragen i. Det var fem månader sen då freden hade varit ett faktum. Men ännu hade han inte kunnat ta sig hem. Det hade fortfarande varit oroligheter och han hade trots sina ansträngningar försökt att inte bli befordrad men nog hade han blivit General, trots allt. Och det innebar att han inte kunde åka hem direkt. Han hade vandrat igenom de små byarna och hållt ordningen. Världen var sig inte lik, varken som innan kriget eller ännu längre tillbaka. Främst var den inte sig lik eftersom naturen var så skadad. Men de små byarna påminde om 1700-talet. Vilket gjorde det hela oerhört roligt. Han var van vid olika tidsperioder och denna hade alltid varit rolig. Både före och antagligen nu också. Tillslut hade hans order kommit om att han fick återvända hem. Problemet var att han inte visste vart hem var. Han var helt säker på att de alla levde och mådde bra. Men vart hade de tagit vägen? Han hade börjat vandra och snart hade Alexander, uppenbarat sig med ett vänligt leende. " Ska vi slå följe?" Sa Alexander leendes och Dorian slog armarna hårt omkring honom. Han hade inte sett någon av dem på 30 år, sen kriget började. Han såg på Alexanders kläder att han varit sjukvårdspersonal under kriget. Det hade han anat. Men de hade inte korsat varandras vägar.


Resan hem gick långsamt. Främst för att de båda snart gjort sitt yttersta för att kasta av sig sina identiteter. De var för välkända och de behövde radera det så gott det gick. På många sätt var det enklare än förr men på lika många sätt var det också svårare. Det var så mycket färre människor nu för tiden. Både han och Alexander var glada för resdammet.

När han väl kommit till byn där resten var krävdes stor planering för att avslöja sig. Han kände byn mycket väl och i detta nuet höll de en maskeradbal. Han väntade otåligt på att mörkret skulle falla än mer.

(Jag tänker mig mer 10 om inte 30 år. Ett långt krig)

Halo såg sig om bakom masken. Det verkade som om många stirrade på henne. Varför hade Bhal, hennes bror tvingat henne att vara här? Oroat fingrade hon på sin ena ring och tittade ner. Vem hade egentligen gett henne denna? Hon mindes inte men hon visste den var viktig.
Med en suck vände hon sig om och stötte ihop med en man som fångade upp henne.
"Oj hur gick det?" Han såg på henne och log svagt mot henne.

Dorian svalde hårt. Nu var väl ändå tiden inne? Han kände doften av henne. En doft som nästan förlamade honom. Han hade inte känt den på 30 år. Och andras, ännu starkare. Bhal var där. Han svalde hårt och stirrade ilsket på Alexander. " Varför nu?" Frågade han bistert på latin. " Det var enda tillfället. Men minns mina ord. Hon är adelskvinna nu. Och du är från ett förnämt hus. Precis som henne. Du måste uppvakta henne. " Svarade Alexander och rättade till hans kläder och mask. Dorian svalde hårt. Kände sorgen inom sig. Just det. Hon mindes inget. De hade tagit hennes minnen. Igen. Han svalde hårt och såg på honom. " Vart är min far Alexander?" Undrade han och Alexander smekte honom lätt över kinden. " Han har en svår tid. Låt honom vara. " Viskade Alexander. " Du vet att hans önskan alltid varit att hålla ihop alla. Det har han knappt kunnat göra på 300 år. " Viskade Alexander ömt och Dorian nickade sakta. Sorgset. Det hade varit av så relevanta skäl då. Han och Halo hade rest otroligt mycket, på egen hand. När de väl låtit dem och hans far hade med sorg i sinnet sagt adjö. För han visste att alla behövde egen tid ibland. "Mor?" Viskade han försiktigt. " Hon är i närheten. Men Dorian spela detta rätt. " Bad Alexander och släppte taget om hans fluga. Dorian svalde hårt och rättade till masken och vandrade sedan över den vackra gårdsplanen och in i det underbara huset. Det var fullt med folk och han fann henne på mindre än en sekund. Hon var i närheten av någon man. Han ville helst av allt bara rusa fram och dra ut henne härifrån och få henne att minnas precis allt. Just denna sekund. Men huset var överbelamrat av adelsmänniskor. Och precis som då, på det första 1700-talet behövdes deras beskydd. Deras vänskap. Han svalde hårt och började självsäkert att vandra runt och mingla. Han kunde äntligen efter nästan 80 år använda sitt riktiga namn igen.