Rollspelare & Wolfy prs

Jason skakade på huvudet och kollade på henne.
"Du ska då verkligen inte jobba, du ska raka vägen till en läkare." sade han och kollade på henne. Han tänkte inte låta henne förstöra sin hälsa, absolut inte.

”Det ska jag inte alls, jag har ingen anledning att besöka en. Sluta nu.” Leah vände sig inte om utan fortsatte vidare ut mot hallen, ryckte till sig sin väska för att kontrollera att hon hade allt nödvändigt där innan hon böjde sig ner för att ta på sig skorna.

Jason gick ut efter henne och tog tag i hennes hand.
"Gå dit för att bevisa att jag har fel då." sade han och la sina händer på hennes kinder. "Okej?" sade han och kollade på henne. "Bevisa att jag har fel och jag kommer aldrig ta upp dina matvanor igen." sade han.

”Du borde lita på mig.” Leah skakade på huvudet och lossade hans grepp om henne, tänkte inte alls åka till något sjukhus för hon ville inte ens veta vad det besöket skulle leda till.

"Som du litar på mig? Jag ser hur du tittar ibland, du litar inte alls på mig. Du önskar att du kunde däremot." sade han och kollade på henne en stund. "Bevisa att jag har fel, Leah. Om du nu mår så bra som du säger, då är det inte svårt alls." sade han.

Leah öppnade munnen för att påpeka att det faktiskt var en viss skillnad men ångrade sig, det var ingen idé att hälla mer bensin i elden.
”Jag behöver inte bevisa någonting,” sa hon bara kort innan hon öppnade dörren för att gå iväg till bilen.

"Jag kan inte vara med dig om jag inte litar på dig, Leah." sade han och gick halvt efter henne. Han granskade henne och försökte att inte visa hur mycket de orden påverkade honom.

Leah stannade upp halvvägs, vände sig inte genast om då hon knappt kunde tro sina öron. Än mindre kunde hon förstå hur hon lät det hända.
”Ledsen att jag gjort dig besviken.” Hon såg på honom innan hon hoppade in i bilen, kände fortfarande sig inte trygg med att gråta inför någon.

Jason suckade lågt och skyndade sig till bilen och satte sig i den.
"Du gör mig inte besviken, du sviker dig själv Leah. Så som jag minns dig var du energisk och glad och full av energi. Du är knappt något av det längre." sade han och smekte hennes kind.

”Gå ut, snälla.” Leah greppade tag om ratten och sneglade på honom, ville att han skulle släppa taget om henne om det var så han kände. Han kanske skulle må bättre av det: han behövde ju inte ha någon annan än sig själv att oroa sig för.