PRS Lupple & Medi

"Du är 500 år gammal och kan inte laga mat?" Hon log retsamt mot honom och skrattade sedan mjukt.
"Då ber jag någon annan. Det är inte så svårt." Viskade hon.

Dorian såg på henne och flinade roat. " Jag kan. Men jag är inte bra på det. " Kontrade han. " Jag har väl valt att fokusera på andra färdigheter." Flinade han.

"Du borde focusera på att laga mat. Jag är ju den som ska äta den när vi har flyttat. Kan inte ringa Tristan varje vecka?"

Dorian såg på henne. " Eller så lär du dig det. " Kontrade han roat. " Eller så anställer vi någon som lagar mat. " Sa han tankfullt.

"Varför ska jag lära mig?" Sa hon och gick ned för trappan.
"Du kan lära dig." Sa hon och skrattade nu mera mot honom.
"Det fungerar med. Bara jag slipper."

" För du är kvinnan." Sa han tillbaka med ett retsamt leende. Han menade självklart inte detta. Han smekte hennes kind lätt. " Jag tycker vi anställer någon." Log han glatt.

"Jag är tekniskt sätt äldre än vad du är så du ska ta hand om dina äldre." Retades hon tillbaka och nickade.
"Ja det tycker jag med. Men vi har säkert tre stycken, så de kan jobba i ett lag."

Han flinade lite och såg på henne. " Det är lite speciellt att du är äldre än mig. Jag gillar det. "Sa han roat och nickade. " Låter klokt. " Log han.

"Då kan de focusera på några saker och inte tänka på allt själva. Skulle kkanske göra dem galna." Hon nickade.
"Tänk att göra en hel middag och allt går fel."

Han flinade roat och såg på henne. "Vi kommer klara oss fint när vi flyttar. " Log han lyckligt. Han längtade verkligen.