PRS Lupple & Medi

"Ingen kommer tro det och gör någon det så får de med mig att göra." Hon log ömt men nickade.
"Ska se vad jag kan göra.." Sa hon ömt.

Allie såg på henne och suckade lågt. " Tack. " Sa hon stilla och pillade med sitt glas av blod.

"Drick upp nu så pratar vi sen." Hon reste sig och såg på sitt glas och gick sedan iväg.

Allie log svagt och tog några klunkar av blodet. Följde Maria med blicken. Hon undrade vart Tristan var. Hon saknade honom.

Någon timme sedan hade Tristan kommit hem igen och han höll en kasse i handen. Såg sig om och lade huvudet på sned.
"Allie?" Ropade han ömt.
"Jag är hemma igen."

Allie nästan ramlade av stolen för att komma fram fort nog till honom. Hon sprang snabbt fram och kastade sig i hans famn. " Älskade." Tjöt hon glatt.

Dorian hade sett Tristan komma hem men höll sig kvar uppe på taket.

Han fångade upp henne och log mjukt.
"Var jag så saknad?" Viskade han medan han strök henne över håret.
"Såja älskade." Viskade han ömt.

Allie nickade allvarligt. " Ja du var inte här. " Viskade hon och kysste honom flera gånger.

Han skrattade och tog henne i faamnen.
"Men ibland måste jag vara borta. Men se hur bra du klarar dig." Han snurrade runt med henne och satte sedan ner henne.

Hon nickade sakta. " Jag vet det. " Försäkrade hon och smekte hans kinder lätt. " Jag har nog klarat mig okej. " Viskade hon.