expelliarmus
Elev
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kanske inte det mest lämpliga att skriva men jag måste få ur mig det någonstans. Jag orkar inte det här livet längre, it's too much to handle. Istället för att glädjas över julen, min kommande 18-årsdag som jag antagligen borde sitter jag och funderar på vilket sätt som vore enklast för att ta sig ifrån denna värld. My life is a mess.
 
7 dec, 2011 00:01
|
Kintsugi
Prefekt
|
Skrivet av expelliarmus: Spoiler:
Tryck här för att visa!Kanske inte det mest lämpliga att skriva men jag måste få ur mig det någonstans. Jag orkar inte det här livet längre, it's too much to handle. Istället för att glädjas över julen, min kommande 18-årsdag som jag antagligen borde sitter jag och funderar på vilket sätt som vore enklast för att ta sig ifrån denna värld. My life is a mess.
♥ Du orkar, du klarar av det och du kommer få en vardag som är lättare att bära! Våga tro på dig själv, våga tro på omgivningens stöttande ord och ge dig fan på att du skall ta dig upp från den förbannade gropen! Du är kreativ och fantastisk, har en härlig humor och får mig att le många gånger här på mugglis. Kära, fina, söta Spelli. Jag vill att du skall må bra ♥ ♥ ♥
☽ Kintsugi of House Zabini, the First of Her Name ☾
7 dec, 2011 00:08
|
|
Borttagen
|
Jag tror jag är kär. Jag öppnade mig för en vän. Hon kommer antagligen aldrig prata med mig igen. Varför är det alltid så att när man väl berättar hur det är så lämnar folk en några dagar senare? Det har ju aldrig varit några problem innan och bara för att jag har lite problem på halsen behöver de inte behandla mig som om jag hade pest.
7 dec, 2011 08:26
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen:
Jag tror jag är kär. Jag öppnade mig för en vän. Hon kommer antagligen aldrig prata med mig igen. Varför är det alltid så att när man väl berättar hur det är så lämnar folk en några dagar senare? Det har ju aldrig varit några problem innan och bara för att jag har lite problem på halsen behöver de inte behandla mig som om jag hade pest. Jag kommer vist prata med dig, du är ju en av de få vänner jag har.
Okej, jag är mer ledsen än sur nu, men det går över. Jag vill INTE förlora min bästa vän.
7 dec, 2011 09:45
|
|
Borttagen
|
Mitt liv suger hästballe nu ♥ Tjejbråket har blandat in vissa killar och det blir bara värre och värre. En tjej som jag trodde var min vän har visats vara en backstabber, bitch, mytoman och helt elak :< Jag orkar inte mer, kan inte lita på någon. Det här sträcker ut sig från svartsjuka, otrohet till fysisk våld. En viss kille sexuellt trakasserade en tjej. Den andra tjejen brydde sig inte och gjorde lite snuskiga saker med killen. Sen så går hon omrking och skryter om det och skryter om andra saker som t.ex Spoiler:
Tryck här för att visa!både hon och sin mamma har blivit våldtagna
Jag gråter nästan när jag skriver detta. Min ena vän vågar inte polisanmäla, en kille är svartsjuk som fan, en annan tjej är jävligt arg på tjejens svek och nån annan är också svartsjuk....
VÅR VÄNSKAP FALLER I SAMMAN ;___;
7 dec, 2011 15:29
|
Luna 1
Elev
|
Spoilar för det är långt och väldigt onödigt, och vissa delar inte är så jättebarnvänliga. And still I'm a child. Känns rätt bra att lätta på det, men känner mig hemsk.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag känner mig som världens mest ytliga och hemska människa. Det ända jag känner är avundsjuka, och jag orkar inte längre.
Min kompis ska sjunga solo på jul-skolavslutningen, bara POOOFFF sådär, för att hon vågade fråga med en av mina andra kompisar. Själv har att sjunga på en skolavslutning varit en av mina drömmar i sex år. Jag är inte sur på henne, det har gått över. HOn får göra vad hon vill, hon visste om att det verkligen betyder mycket för mig, det vet hon, och liksom, hon gör det iaf, och ja, det är hennes liv, hon sjunger okej. Jag har kommit över ilskan mot henne. Men sedan är det jag, mig som jag är förbannad på.
Varför kunde inte jag vågat fråga? Varför måste jag vara så avundsjuk och vara otroligt nära på att avstå till att gå till kyrkan. Jag vill verkligen inte höra eller se någon annan göra det som är och var min dröm. Jag orkar inte. Men ändå vill jag vara där och stötta henne, jag känner henne inte så bra, men hon är ändå en av mina kompis, och visst, det känns hemskt att hon gjorde det här utan att säga till mig eller något liknande då hon vet hur jag känner för det. Men ändå kan jag inte vara sur på henne, jag vet att det är hennes val. Och inget jag borde, eller ska påverka.
Och ändå, varför är jag så upprörd över detta? Varför gråter jag? Varför tar jag det så hårt? Att sjunga, det har varit det jag gjort i klassen i flera år, och jag vet inte, känns som om hon tar den platsen nu. Känns som hon tar min identitet. Jag är så osäker på vem jag är, och det försämrar ju bara allt. Jag kan bara inte se henne stå på scenen och sjunga ensam. Det gör bara ont. Och sedan när en av tjejerna som då ska sjunga sådär pyttelite på den låten frågar mig;
"Men, va? Wilma, ska du inte sjunga något?" och man står där.
"Nej" säger man med en axelryckning. Samtidigt som man känner alla dessa känslor bara explodera inom mig.
"varför?" är nästa fråga.
"För att Emma (vår musikfröken) inte frågade mig" svarar jag kort. Vill inte fortsätta prata om det.
"Men varför frågade du inte då, det gjorde ju vi!" är det sista hon säger.
Ja, varför frågade jag inte? Jag har inget självförtroende längre. Jag vill inte prata med människor. De hatar mig. Jag hatar mig. Jag sjunger inte högt på musiken längre. All glädje för att gå dit är borta. Och allt detta bara för att min kompis ska sjunga? Liksom, vad är det för fel på mig! Jag försöker ta mig samman, men det går inte. Varje gång de pratar om det ler jag bara. Medan jag samtidigt vill skrika och gråta.
Jag har inte mått bra, värre än vanligt nu på sistione. Och jag orkar inte ha ett till problem som gör att jag har alla känslorna som är så hemska. De man aldrig borde ha. Jag vill inte längre, jag orkar inte gå upp på morgonen, vad har det för mening? Jag går bara till skolan, folk pratar med mig, och jag känner bara på mig att de inte alls tycker om mig. De hatar mig. Det är jag säker på, jag menar, varför ska man inte hata mig?
Jag är inte vacker, jag är inte smart, jag är inte rolig, varför fortsätter jag gå runt som om jag är okej. Jag är inte okej. Jag orkar inte mer. Hela mitt liv bara bryts sönder, ibland orkar jag inte ens göra något. När jag kommer hem ligger jag och gråter och bara vill gå under jorden.
Jag har lovat mig själv att aldrig villigt gå ner till botten, hur stark känslan än är. Jag vägrar. Och ändå sitter jag och.. biter mig själv. Det låter kanske komiskt, sure. Men det funkar lite. Om någon frågar varför jag har bitmärke på armen, säger jag bara att jag blev biten av min lillasyster i morse. Folk skrattar. Men egentligen, vilken 5-årig skulle bita så du har ett bitmärke i flera timmar efter?
Jag har mått dåligt i kanske två år, men de senaste månaderna har all min ilska och sorg över denna sjuka värld gått över till mig. Jag orkar inte vara mig. Varför skulle jag orka? Varför orkar folk vara med mig? De måste hata mig, av samma orsaker som jag hatar mig själv för.
Tumblr.
7 dec, 2011 16:18
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Luna 1: Spoilar för det är långt och väldigt onödigt, och vissa delar inte är så jättebarnvänliga. And still I'm a child. Känns rätt bra att lätta på det, men känner mig hemsk.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag känner mig som världens mest ytliga och hemska människa. Det ända jag känner är avundsjuka, och jag orkar inte längre.
Min kompis ska sjunga solo på jul-skolavslutningen, bara POOOFFF sådär, för att hon vågade fråga med en av mina andra kompisar. Själv har att sjunga på en skolavslutning varit en av mina drömmar i sex år. Jag är inte sur på henne, det har gått över. HOn får göra vad hon vill, hon visste om att det verkligen betyder mycket för mig, det vet hon, och liksom, hon gör det iaf, och ja, det är hennes liv, hon sjunger okej. Jag har kommit över ilskan mot henne. Men sedan är det jag, mig som jag är förbannad på.
Varför kunde inte jag vågat fråga? Varför måste jag vara så avundsjuk och vara otroligt nära på att avstå till att gå till kyrkan. Jag vill verkligen inte höra eller se någon annan göra det som är och var min dröm. Jag orkar inte. Men ändå vill jag vara där och stötta henne, jag känner henne inte så bra, men hon är ändå en av mina kompis, och visst, det känns hemskt att hon gjorde det här utan att säga till mig eller något liknande då hon vet hur jag känner för det. Men ändå kan jag inte vara sur på henne, jag vet att det är hennes val. Och inget jag borde, eller ska påverka.
Och ändå, varför är jag så upprörd över detta? Varför gråter jag? Varför tar jag det så hårt? Att sjunga, det har varit det jag gjort i klassen i flera år, och jag vet inte, känns som om hon tar den platsen nu. Känns som hon tar min identitet. Jag är så osäker på vem jag är, och det försämrar ju bara allt. Jag kan bara inte se henne stå på scenen och sjunga ensam. Det gör bara ont. Och sedan när en av tjejerna som då ska sjunga sådär pyttelite på den låten frågar mig;
"Men, va? Wilma, ska du inte sjunga något?" och man står där.
"Nej" säger man med en axelryckning. Samtidigt som man känner alla dessa känslor bara explodera inom mig.
"varför?" är nästa fråga.
"För att Emma (vår musikfröken) inte frågade mig" svarar jag kort. Vill inte fortsätta prata om det.
"Men varför frågade du inte då, det gjorde ju vi!" är det sista hon säger.
Ja, varför frågade jag inte? Jag har inget självförtroende längre. Jag vill inte prata med människor. De hatar mig. Jag hatar mig. Jag sjunger inte högt på musiken längre. All glädje för att gå dit är borta. Och allt detta bara för att min kompis ska sjunga? Liksom, vad är det för fel på mig! Jag försöker ta mig samman, men det går inte. Varje gång de pratar om det ler jag bara. Medan jag samtidigt vill skrika och gråta.
Jag har inte mått bra, värre än vanligt nu på sistione. Och jag orkar inte ha ett till problem som gör att jag har alla känslorna som är så hemska. De man aldrig borde ha. Jag vill inte längre, jag orkar inte gå upp på morgonen, vad har det för mening? Jag går bara till skolan, folk pratar med mig, och jag känner bara på mig att de inte alls tycker om mig. De hatar mig. Det är jag säker på, jag menar, varför ska man inte hata mig?
Jag är inte vacker, jag är inte smart, jag är inte rolig, varför fortsätter jag gå runt som om jag är okej. Jag är inte okej. Jag orkar inte mer. Hela mitt liv bara bryts sönder, ibland orkar jag inte ens göra något. När jag kommer hem ligger jag och gråter och bara vill gå under jorden.
Jag har lovat mig själv att aldrig villigt gå ner till botten, hur stark känslan än är. Jag vägrar. Och ändå sitter jag och.. biter mig själv. Det låter kanske komiskt, sure. Men det funkar lite. Om någon frågar varför jag har bitmärke på armen, säger jag bara att jag blev biten av min lillasyster i morse. Folk skrattar. Men egentligen, vilken 5-årig skulle bita så du har ett bitmärke i flera timmar efter?
Jag har mått dåligt i kanske två år, men de senaste månaderna har all min ilska och sorg över denna sjuka värld gått över till mig. Jag orkar inte vara mig. Varför skulle jag orka? Varför orkar folk vara med mig? De måste hata mig, av samma orsaker som jag hatar mig själv för.
Åh, alltså wilma jag kan inte komma med nån bra hjälp, men jag bli uppriktigt sagt arg över att du beskyller dig själv för detdär, ja, något kanske är sant, vad vet jag, men ingen är perfekt!
Du är den finaste person jag känner!
Jag har inte läst detdär som du skrev så jättenoggrant på grund av att jag blir sur (jag vet att det är barnsligt) för att du inte mår bra.
Och sen, jag tror inte det är självförtroendet som är det stora problemet för dig, det är självkänslan, jobba upp den!
Säg till dig själv att du är bra, att du duger som du är tills du börjar tro på det fulltsändigt.
Jag är världens sämsta på att hjälpa, men jag vill bara att världens underbaraste tjej ska må bra! ♥♥♥♥♥♥♥♥
7 dec, 2011 16:38
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen:
Jag tänkte bara påminna om sånna småsaker som faktiskt kan skada, man blir väldigt ledsen på insidan men märks inte alls på utsidan.
I min klass/grupp (i skolan) är vi 7 tjejer som brukar umgås. Och ibland blir det så att man delar upp sig i par, och då är det oftast jag som blir över. Samma sak som att man ibland kan få trista kommentarer när man tycker någonting, eller att kompisar inte väntar när man tar sina saker.
Det gör ont. Även om det är så små saker.
En komplimang eller ett leende räcker, det gör så mycket. ♥
♥
Jag vill bara säga att du inte ska ta det där med sittplatserna personligt, det händer vem som helst. Jag vet att det gör ont, när man själv blir lämnad att sitta själv (hände för mig senast igår) så inbillar man sig att de andra fryser ut en. Men det är inte så, okej? Vi är vänner och vänner är där för att stanna. Det där som hände i morse på matten blev nog bara ett missförstånd. Jag, A och A satte oss ju vid ett tre-bord först och sen kom du och sa att då fick du och resten ta ett fyra bord. Och du satte dig där och väntade på de andra. Sen kom I, E och E och satte sig vid ett annat tre-bord, jag tror inte riktigt att de märkte dig. Men när E flyttade till dig tycker jag faktiskt att I och E också borde ha flyttat, då märkte de ju.
Den där andra grejen med att folk inte väntar på en händer också de flesta. Det brukar inte hända mig så ofta , men det hände i måndags i tegelhuset efter matteverkstaden typ. Då var bland annat du en av de som gick iväg utan att vänta. Jag lägger inte skulden på dig, så tro inte det. Jag lägger den inte på någon, men man kan inte låta bli att känna sig ledsen när man får springa ikapp er på väg mot maten. Jag brukar försöka vänta på folk om jag ser att de är ensamma, men om det är typ tre fyra stycken andra som kan tänkas vänta kan man ju gå med sitt gäng eller vad man nu ska säga. Och det är ju också väldigt lätt att missa personen som tar på sig skorna där längst bort i korridoren och istället gå ut på rast med de andra.
Men fortsätt kämpa lilla Ebba! :> ♥
7 dec, 2011 20:11
|
|
Borttagen
|
Skrivet av expelliarmus: Spoiler:
Tryck här för att visa!Kanske inte det mest lämpliga att skriva men jag måste få ur mig det någonstans. Jag orkar inte det här livet längre, it's too much to handle. Istället för att glädjas över julen, min kommande 18-årsdag som jag antagligen borde sitter jag och funderar på vilket sätt som vore enklast för att ta sig ifrån denna värld. My life is a mess.
Gumman, du kommer vinna kampen inom dig. JAg vet det! Du är stark! ♥
7 dec, 2011 20:13
|
baramin
Elev
|
Vantrivs med ungefär allt numera. Klump i magen när jag ser ut genom fönstret och märker att oj, jag är fortfarande kvar i en ort jag avskyr, när jag ser på klockan och märker att skolbussen snart kommer och tar mig till ett ställe fullt med hakkors och prat bakom ryggen, på tåget hem från städer. Orkar inte, vill gå i ide. Fgreiognoering.
she had a face straight from a magazine,
god only knows, but you'll never leave her.
7 dec, 2011 20:41
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen