PRS Lupple & Medi

Hon log tacksamt.
"Jag tror mjölk skulle göra det så mycket bättre." Sa hon och nickade.
"Kan du hämta lite åt mig?"

Allie reste sig upp och plockade fram mjölken och hällde upp i ett glas och gav henne. "Kan jag få ställa lite frågor?" Undrade hon försiktigt.

hon tog glaset med ett leende.
"Tack så mycket.." Hon nickade.
"Fråga på.." Sa hon och drack lite av mjölken.

Hon svalde hårt. "Armelle träffade ju dig när du var människa...Ja det är du ju fortfarande, men för några års sen." Viskade hon. "Hur var du helt säker på att hon älskade dig?" Undrade hon oroligt.

"Det vet jag inte. Jag tror hon sa det nu.." Sa hon och ade huvudet på sned.
"Vad har hon sagt?"

Hon såg på henne med ett ömt leende. "Hon har alltid pratat gott om dig Emma. Men detta handlar inte om er. Det handlar om mig och Tristan." Viskade hon. "Tydligen såg han mig redan som människa och typ föll för mig. Grejen är att jag som människa. Var absolut ingenting. Jag vet bara inte om det kan stämma." Viskade hon. "Ser han mig fortfarande som sådan?" Undrade hon oroligt.

"Hur menar du? Menar du om han älskar dig? Det är väl klart att han gör?" Hon lade ner kakan och svalde.
"Jag tror han älskar ditt riktiga jag. När du var människa var du... trasig som jag förstått."

Allie såg på henne med tvekande blick. "Ja jag vet. Men det är det skrämmande att han minns det. " Viskade hon.

"Varför det? Armelle minns min mormor när hon var i min ålder. Det är inte läskigt. Jag tycker det är... bedårande."

Allie svalde hårt och funderade lite på hennes ord. Det var väldigt tydligt att alla älskade Emmas mormor för den hon var. Oavsett hur länge de känt varandra. Hennes egen far verkade ju ha en besynnerlig relation med kvinnan. " Kanske. " Sa hon och log svagt. Det kändes lite bättre nu.