prs yehet & kkaebsong

Med ett svagt leende skakar Joshua på huvudet, nej han kan riktigt se hur utmattad nittonåringen är.
"Nejdå, vila du." Säger han och lämnar en liten kyss på Zihaos läppar, innan han drar med sig sen lilla väskan till baren för att beställa. Huvudet rullar gång på gång, vilket inte är konstigt då ett krig väntar bakom hörnet.. usch.

Nittonåringen fingrade förstrött över läpparna där Joshua nyss kysst honom. Usch, han var verkligen trött. Varenda rörelse krävde på krafterna och stackarn var hela tiden tvungen att hålla sig hårt i skinnet för att inte slappna av alldeles för mycket. Med en suck vände han ännu en gång blicken mot de dansande flammorna bara för att bli ordentligt skrämd när de blev giftigt gröna. Några sekunder senare kastades en stycken Jayden ut från eldstaden, tätt följd av Anthony som ramlade raktlpng över den andre.
”Smidiga som vanligt, ser jag”, påpekade Zihao med ett flin på läpparna. ”Ni ser förfärliga ut, båda två.”

När Joshua väl fått de två kopparna, och ska röra sig tillbaka mot Zihao, märker han hur två av vännerna dykt upp. Han stannar tvärt till, han borde låta dem vara ifred.. Men vad ska han göra med teet? Med ett djupt andetag går han fram till nittonåringen och ställer försiktigt ner koppen på bordet bredvid.
"Jag går upp, så kan ni prata ifred." Säger han med ett svagt leende, hälsar lite på de två vännerna innan han vänder på klacken.

”Hallå, Joshua”, gnällde Zihao och vände sig om i fåtöljens för att titta efter pojkvännen som uppenbarligen inte verkade vara bekväm med situationen. ”Vart ska du? Stanna, snälla?” Ropade han halvt desperat efter den korta gestalten och slog löst över fåtöljens rygg. Med en suck, gled nittonåringen tillbaka ner i den bekväma stolen och övergick till att betrakta de två kamraterna framför sig, båda två alldeles sotiga i ansiktena.
”Hej på dig, dumstrut”, sade Jayden med ett retsamt flin och satte sig på armstödet. ”Du har inte ändrat dig alls ser jag, fortfarande lika beroende av Joshua som alltid..jösses.”

Även om artonåringen mycket väl hör den äldres röst, låter han inte benen stanna. Zihao måste ha egen tid med sina vänner, det kommer inte bli bra om Joshua stannar.. plus kommer bara de där dumma, svartsjuka tankarna slingra sig in i hans huvud igen. Dumma Joshua. Han tar med sin kopp upp för trappen och in i rummet.. herregud vad hjärtat dunkar. Joshua tar upp en bok ur väskan, och slår sig ner på fåtöljen vid brasan.

Inte långt efter att Joshua lämnat den lilla trion ensamma, dök även en dygnsue Andrew upp. Till skillnad från de andre två, såg han allt annat än glad ut. Med bestämda kliv gick brunetten fram till Zihao där han slog nittonåringen tvärs över ansiktet, hårt.
”För i helvete, vad var det där för?” Tjöt den rödhårige och höll upp händerna mot den svidande kinden.
”Du har varit borta i två år, utan att ens höra av dig..vad tror du att det där var för?” Sade Andrew tvärt och satte sig ner på en fotpall, där han drog av sig jackan och slängde den mot Zihao. ”Jävla idiot.”

Gud så dum Joshua är, som är alldeles avundsjuk. Det är ingen vits med att ens försöka dölja det, eller försöka läsa det som står i boken. Han slänger den tvärs över rummet och gömmer ansiktet i händerna, patetiskt. Rent patetiskt. De har varit borta från varandra i två år, och han är fortfarande lika avundsjuk som innan. Tyst ställer han sig framför spegeln, låter fingrarna glida över blåmärket i ansiktet. Ska han slå huvudet igen? Då kan Zihao vara med Andrew utan några skuldkänslor.. åh herre.. Han vet att nittonåringen älskar honom, men ändå slår dessa tankar honom gång på gång.

Ögonen som förut halvt om halvt varit upplysta av glädje hade med ens blivit mörka. Zihao fingrade surt över kinden som fortfarande värkte och blängde stint på Andrew som satt med både benen och armarna i kors framför honom. De andra två hade lägligt brustit ut i ett kacklande skratt, istället för att ta del av konversationen.
”Du vet hur jag kände, hur jävla rädd jag var..och så kommer du och klipper till mig? Vet du hur mycket det krävs för att jag inte ska gå tillbaka till det som min kropp blivit van vid eller? Det är du som är idioten här”, morrade nittonåringen och vek slutligen undan med blicken.
”Vet du hur orättvist allt det här är mot Joshua eller? Det är vidrigt, Zihao. Att bara dra och komma tillbaka två år senare och låtsas som ingenting”, sade Andrew, med en minst lika kall blick. ”Du är en riktigt vidrig person.”

Helt rastlöst slänger sig Joshua på sängen, snurrar runt och griper tag om de ljusrosa håret. Han har ingen rätt att tänka på såna spår, ingen alls. För han har förtroende på Zihao, och Andrew har alltid varit väldigt snäll och rar. Så ja, det är fullkomligt patetiskt att han gör det. Artonåringen biter hårt i sin underläpp, får den att spricka och blöda där han ligger. Armarna utsträckta över sängens bredd, benen uppe i luften, en riktigt konstig ställning, men det underhåller honom.

”Tack, du är också jävligt trevlig ska du veta”, snäste Zihao som verkligen började tappa humöret. Och så satt de där och samtalade i vad som kändes som timmar, tills dess att Andrew reste sig och klappade nittonåringen på huvudet. De andra två hade redan lämnat den läckande kitteln för någon halvtimme sedan och därmed lämnat de bästavännerna ensamma.
”Du är inte vidrig, Zihao”, försäkrade den andre och drog på sig jackan som hunnit torka framför elden. ”Jag tycker bara att du ska tänka igenom saker och ting lite mer, så slipper du försätta dig själv i liknande situationer”, förklarade han och gav den rödhårige filluren en enarmad kram innan han började röra benen mot dörren. ”Svara på mina brev i fortsättningen, så är du snäll.” Och med de orden försvann han ut i ovädret vilket tillät Zihao att släntra tillbaka upp för trappan och in på rummet.