De utvalda

"Jag vill hjälpa till Eletha! Vad du än säger". Att vattna var nästan totalt värdelöst. Han tänkte hrllre ha ont i sådana fall.

"Ethan" sa Eletha varnande och drog upp honom på fötter. "Du vet hur jag kände mig när jag var gravid, detta är samma sak. Jag gör det och du gör det du kan, och vattna är viktigt." sa hon med skarp underton och mötte hans blick.

Ethan såg trotsigt tillbaka. "Det är inte samma sak! Det är ingen fara med mig!". Men han böjde sig inte ner igen. "Jag går väl då" muttrade han. Han kunde gå och hugga ved eller något.

"Det är samma sak, det är fara med dig. Du får varken böja dig eller lyfta tungt, Du lovad mig och gör du det inte binder jag fast dig vid sängen." sa Eletha hotfullt och såg efter honom då han gick.

"Ja,ja" muttrade Ethan och gick in och hämtade yxan. Men hon tänkte väl inte binda honom på riktigt?
Ethan gick iväh dit där de hade lite okluven ved och började hugga.

Egentligen ville hon inte att han skulle hugga heller, men hon kunde ju inte hindra honom helt. Hon kastade en blick på Simon och böjde sig sedan ner för att rensa.

Ethan brydde sig inte om den lilla smärtan då han hög ved. Gan tänkte göra det! Efter en stund samlade han ihop veden till en hög och lämnade in yxan.
Han kanske kunde bege sig till skogen och skjuta något...

Eletha hade rensat klart och började luckra upp jorden och plantera om det som behövdes. De skulle få mycket grönsaker i höst.

Ethan tog sin båge och några pilar och började gå mot skogen. Han brydde sig inte om att berätta det för Eletha, för att skjuta fick han väl? Han spände bara armen då...

Eletha märkte inte då han försvann hon hade börjat vattna och såg till Simon. Sedan när hon skulle bära in veden undrade hon vart han kunde blivit av, hon såg sig oroligt omkring.