prs yehet & kkaebsong

Joshua blänger stint mot den äldre som står vid dörren.
"Vadå, tycker du inte om mig i smycken?" frågar artonåringen och går fram till sin pojkvän, sträcker sig efter den lilla väskan och nyckeln innan han knuffar till Zihao. Med rynkade ögonbryn, ett bittert leende och bestämda steg kliver han ut ur rummet. "Jag gillar dem nämligen, de är fina."

”Det sa jag aldrig”, protesterade Zihao och skyndade efter Joshua. ”Jag förstår bara inte varför du känner ett behov av att smycka ut fingrarna när allt folk vill kolla på är ditt underbara ansikte..händerna är ganska ointressanta i jämförelse med det”, förklarade han tjurigt och lindade armarna om den andre, samtidigt som de rörde sig mot trappan. ”Men om du nu gillar dem, så visst.” De bråkade alltid om så konstiga saker. Det var nästan pinsamt faktiskt.

"Men jag har ju fina händer," påpekar Joshua och håller upp sina händer i luften medan Zihao kramar om honom bakifrån. Benen rör sig ner för trapporna. "Se, jättefina, mitt ansikte vill jag inte smycka.. nej, nej, nej." Kanske möjligtvis något örhänge eller två, men inte någon piercing. Så modig är han inte. "Du kanske också borde bära smycken?" muttrar artonåringen.. jo, de bråkar definitivt som ett gammalt par, och de har nyss blivit tillsammans igen.

Zihao klängde sig fast vid Joshua och studerade de utsmyckade händerna. Om han själv bar smycken skulle de bara försvinna förr eller senare, så det var inte direkt någon idé att fundera på den saken.
”Du vet mycket väl att jag bara skulle tappa bort dem och bli frustrerad och varför skulle jag vilja ha en massa obekväma smycken om jag knappt är villig att bära kläder?” Påpekade nittonåringen och vände blicken ut över salen nedanför trappan - fortfarande tillsynes tom.

Joshua gnager sig besviket i läppen medan de rör sig ner över trappen, ner till det mysiga rummet.
"För att det är snyggt," påpekar artonåringen och pillar förstrött med ringarna runt hans fingrar.. ja, han tycker definitivt om det. Kanske andra skulle se smycken som onödigheter, men Joshua trivs i det. Känner sig extra fin i det, på något sätt. Även om han bara har en rutten gammal tjocktröja på sig, men ringar och halsband, känner han sig okej. Konstigt hur det fungerar.

Med en suck slängde Zihao sig ner i en fåtölj framför den öppna brasan som var tillgänglig för alla, och drog upp benen under sig.
”Det är väldigt snyggt på dig, ja”, erkände han efter en stunds tystnad och vände de mörka ögonen mot Joshua. ”Jag skulle troligen passa bättre i en piercing, som inte alld är lika lätt att tappa bort”, fortsatte nittonåringen med ett snett leende och betraktade eldflammorna som dansande framför honom. ”Vet inte vart jag ska ha den dock.”

Med ett litet, nöjt leende strykandes över läpparna sätter Joshua sig ner på en fåtölj bredvid den andre.
"Piercing skulle vara väldigt snyggt på dig. Öronen, näsan, läppen, ögonbrynet?" undrar Joshua och lutar sin kind mot handflatan medan han betraktar den äldre. "Kanske allihop?" skämtar artonåringen och låter även sin blick glida mot den flammande brasan.

”Tänkte mig max två, men visst, kan fylla hela ansiktet om du vill det”, sade Zihao och sköt fram hakan. ”Vad tycker du om en i underläppen och en i septumet?” Frågade han därefter och lutade hakan mot de uppdragna knäna. Kanske det bsra var dumdristigt att pierca sig? Risken att hålen skulle växa igen var extremt stor och då skulle nittonåringen ha gått igenom en massa obehag i onödan. Nålar hade ju aldrig varit hans grej riktigt.

"Jag skämtade med dig Zihao, du bestämmer helt själv." Berättar Joshua och pillar förstrött på ett hål i jeansens knä med fingrarna. Han hade varit klantig och ramlat... kanske han behöver köpa nya byxor han också? "Du kommer se grym ut i det, så jadå." Artonåringen nickar innan han ställer sig upp från fåtöljen. "Jag tänker fixa te, vill du ha?"

Zihao ryckte till lite och sneglade upp mot Joshua. Jösses, han gled verkligen bort från verkligheten på ett kick ibland.
”Vi får väl se när jag väl skaffar mig en”, konstaterade han och log blekt. ”Te låter underbart, vill du att jag ska följa med eller?” Egentligen hade nittonåringen ingen som helst lust att resa på sig, då lederna bara skulle börja klaga då. Men det var lika bra att vara artig och fråga.