In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon skrattade.
"Leo ta det lugnt det kommer att gå bra. Du kommer få koma ut." Hon smekte hans kind.
"Men låt oss mysa en stund."

Mannen såg upp p¨å Ivan utan att svara. Han låste upp och klev in genom rummet.
"Jag kommer att mata dig. Spottar du ut maten så kommer jag att lämna dig och du kommer svälta."

Leo suckade. "Jag kan inte ta det lugnt. Inte när det är som det är.", suckade han frustrerat och sänkte blicken för en sekund för att sedan se på Mira igen. När deras blickar möttes andades han ut. "Mysa en stund?" Han log då och sträckte sig efter Mira för att dra henne till sig. "Vad vill du göra då?"

"Mata mig? Med det..", han kollade ner på maten på brickan. "..det där du kallar för mat? Det ser inte aptitligt ut!", muttrade han. "Mata inte mig, jag klarar mig med mina händer fria."

Hon tog sig ärmare Leo och llog.
"Ligga ner kanske? Se på varandra." Hon log mjukt.
"Sen kan vi alltid se vem som är vaken sen.

Han suckade.
"Det här är samma mat de andra får. Vi får samma mat som de andra så de här eller inget."

Leo log brett. "Jag gillar din idé." Han böjde sig fram för att kyssa henne och ledde henne sedan fram till hans säng för att lägga sig ner i den. "Är du trött?" Han sneglade åt hennes håll.

"Inget.", sa han tvärsäkert och nästan spottade ut ordet. Han kände sig förolämpad och förnedrad. Att bli behandlad på det här sättet? Hade de inget vett i det här palatset? Visste de inte vem de hade att göra med? "Kom tillbaka när du har något bättre att erbjuda. Jag är faktiskt inte vem som helst."

Hon lade sig vid hans sida och skakde på huvudet.
"Inte det minsta men ja jag känner av trötheten nu när glasen är trasiga." Hon suckade.
"Men de är snart som nya."

Mannen lämnade rummet och Ivan var snart ensam igen. Köttet såg så gott ut att det hade bildats en pöl av blod under. Potatisen var kryddad till perfektion och salladen som låg intill var så färsk att det var nästan omöjligt.

"Det tar nog inte länge till." Han förde bort en hårslinga som fallit i hennes ansikte.

"Nej! Vänta! Kom tillbaka!", ropade Ivan efter vakten. Han tänkte inte svälta ihjäl. "Har Adela inte berättat? Att jag räddade henne? Att jag hjälpte till i striden?!"

Hon log och kysste honom ömt.
"Nej och då ska vi ha en fest som ingen sett förr."Mannen såg in och såg på honom.
"Hur? Du var fast hela tiden så du kunde itne ha rört dig alls." Mannen korsade sina armar.

"Jag fällde honom! Med mina ben." Han rörde frustrerat på sina ben för att visa att de faktiskt var lösa. "Adela tog honom då. Tog ihjäl honom vill säga.", förtydligade han. "Hon berättar det, om du bara frågar henne." Ivan suckade. "Snälla frigör mina händer så kan jag äta av maten. Jag är utsvulten."

Han suckade och kallade in två vakter till som frigjorde honom. De backade och stängde sedan och låste sedan. Hans cell hade inget fönster och de såg på honom.
"Jag hoppas du talar sanning!"

"Prata med Adela, hon kommer att berätta sanningen." Han tänkte tillbaka på han och hennes förflutna tillsammans. De hade ju trots allt historia ihop.
Han tog sig om handlederna när de lösgjorde honom och sträckte sig efter tallriken med mat för att smaka av den. Den hade kallnat lite, men den var fortfarande god och mättnade. Han åt långsamt och njöt. Kände hur hungern försvann.