PRS Lupple & Medi

Willow fick en sorgsen blick och skakade på huvudet.
"Men jag förstår inte." Hon såg på Dorian och lade huvudet på sned.
"Ve?" Nej jag tror jag inte känner någon Ve." Hon försökte lyfta sin hand och svalde hårt.
"Dorian.."

Dorian nickade sakta och såg på henne.
"Du behöver inte veta på en gång." Sa han och såg hennes oro.
"Andas älskling." Sa han och tog hennes hand men hon var oerhört stel.
"Simon. Jag vet inte vad som är fel. Men gör henne frisk." Sa han allvarligt och Simon svalde hårt.
"Hon har blivit utsatt för flera olika formler. Denna är för att göra henne paralyserad. " Sa han och gick fram och började mässa runt henne på ett annat språk. Men han blev ganska snart blek av ansträngningen.
"Ta av min kraft Simon och fixa henne." Sa Dorian och greppade hårt tag i hans hand och Simon fortsatte att mässa.

Willow hade slutat att andas och för någon minut blev hon blå i ansiktet innan hon skrek av smärta men färgen kom tillbaka och hon kunde röra sig.
"Jag vet vilka som försökte ta mig!" Hon for upp och ramlade ihop på golvet, henne ville inte lyda henne.
"De kommer att ta mig!"

Dorian försökte skaka henne vid liv när hon inte rörde sig men så for hon upp och ramlade ihop. Han var väldigt svag men han lyfte upp henne i sitt knä.
"Vad pratar du om älskling?" Sa han oroligt och Simon drog upp hennes tröja.
Såren var borta. Men hon var fortfarande i riskzonen.
Han släppte tröjan och sjönk ihop på golvet.
"Vi måste hämta fler häxor. Den var väldigt mäktig om det inte var fler." Sa han och han var otroligt utmattad.

Hon såg på honom och tryckte sig mot Dorian och såg oroad ut.
"Snälla Dorian drick från mig. Det är det här vi behöver blodpåsarna från mig. " Hon såg på Alexander.
"Han måste hämta styrka och mitt blod är den starkaste."

Dorian hörde henne men det var väldigt långt borta.
"Åh schyy. " Sa han och skrattade lite, han var riktigt yr.
Alexander såg på det hela och var väldigt orolig. Men han försvann iväg och tog fram en av Willows blodpåsar och gav över den till Dorian.
Dorian tittade på den men kunde inte riktigt greppa vad han skulle göra.
" Älskling." Sa han och smekte hennes kind lite klumpigt.

"Du får den. Jag har bara en men snälla ta den." Hon såg på honom och tårarna rann ner.
"Dorian snälla!" Hon grät nu och hulkade sig. Hon reste sig och ramlade in i Alexanders famn och slöt ögonen.

Han förstod att Willow ville att han verkligen skulle göra något men han fattade inte vad så han stirrade bara tomt på henne och hon blev mindre och mindre tydlig. Det oroade honom otroligt mycket. Varför kunde han inte se henne?
Alexander fångade in Willow i sin famn och höll om henne.
"Andas Willow." Sa han och försökte trösta.

Lathan stod helt fastfrusen tills Willows panik verkligen nådde honom, han steg fram till Dorian. Tog blodpåsen och pressade den mot hans mun.
Det tog en stund innan Dorian bet tag och började sedan dricka.
Det tog väldigt kort tid att dricka den men rummet blev tydligare och han kunde se sin älskling.
"Älskling, varför?" Sa han och såg blodpåsen och kände vad smaken var och hur kraftfullt det var. Det var hennes blod.
"Du borde inte." Sa han lågt och satte sig upp mer rakt.

"Duskulle behövt minst fem påsar vanligt blod. Hennes blod gjorde dig starkare." Tristan såg på honom och ställde ner en bäddmadrass och såg på sin far.
"Hennes rum är för litet om vi alla ska vara där. Jag tänker att hon kan sova här. Bättre ifall något händer." Han såg på sin bror.
"Hur mår du?"

Willow öppnade ögonen och såg upp på Alexander.
"Tack." Hon svimmade av och blev hängandes i hans famn.

"Då skulle ni gett mig fem påsar." Muttrade han innan han reste sig upp och såg på bäddmadrassen.
" Jag mår, strunt i mig vad fick ni reda om hennes inblick i dem som försökte ta henne?" Sa han mer allvarligt men stannade upp när hon svimmade. Han stirrade och såg på Simon som satt på golvet och försökte samla sig.
"Det är en transporterings-formel som de försöker genomföra. Jag vet inte hur de gör den. Men hon måste vara i rörelse hela tiden." Sa Simon allvarligt och försökte ställa sig men han var lika svag som Dorian kände sig.

Dorian nickade sakta och bar upp Willow i famnen och satte sig på madrassen med henne och började att röra hennes fingrar och armar.
"Ge Simon nån mat." Mumlade han och slöt ögonen.