prs yehet & kkaebsong

Med rynkade ögonbryn skakar Joshua kvickt på huvudet, fingrarna stryker försiktigt genom den äldres röda lockar.
"Som jag sa, det såg supersött ut." försäkrar han med ett retsamt leende.. Lite underligt såg det visserligen ut, men artonåringen älskar det. "Det gjorde jag, men man lärde sig ändå inte särskilt mycket.. tyvärr."

”Om det nu såg så supersött ut, varför flinar du?” Knotade Zihao och kunde inte hundra fingrarna från att stryka över den andres nyckelben ännu en gång. Försiktigt letade de sig in under tyget och kände över de markerade benen. Jo, det fanns defintivt åtminstone ett ärr kvar som troligen satte orden på display. Dumma Xavier. ”Hm, det hade ju varit praktiskt att kunna spå..synd att du inte lärde dig någoting”, mumlade nittonåringen och rynkade lite på ögonbrynen. ”Syns orden fortfarande?”

"För att jag gillar att göra dig irriterad," svarar Joshua oskyldigt, känner hur den äldre rör fingrarna mot nyckelbenen över tyget. "Det är svårt när man inte riktigt klickar med läraren.. tror inte jag vill kunna spå heller. Rätt läskiga saker det." påpekar han. Som femtonåring hade han haft stort intresse att gå alla ämnen han kunnat lägga händerna på, vilket funkade lite sisådär.. Men han klarade alla med topp betyg, dock var spådomskonst ett av de han gillade minst. Joshua biter sig i läppen av frågan, jo.. Försiktigt trär han den vinröda tröjan över huvudet för att visa de markerade nyckelbenen, ärren efter orden kvar vid vardera nyckelben. Visserligen syns de inte lika klart och tydligt, men de är där som ärr utan röd färg, påminner honom.

Vid åsynen av orden, spärrade Zihao märkbart upp ögonen. De syntes så tydligt och även om de inte längre var röda, kändes det som om det kunnat varit igår som Xavier ristat in dem. Han strök fjäderlätt fingertopparna mot ett av de markerade nyckelbenen och spände ofrivilligt käkarna. Människor var verkligen svin, äckliga varelser utan empati. Inte alla, men uppenbarligen en hel del av dem.
”Att en människa kan göra så vidriga saker mot en annan människa är ju bara sjukt”, mumlade den äldre och slöt ögonlocken, då det smärtade honom att se orden framför sig, inristade i personen han älskade. Usch. ”Männiksor överlag är vidriga..det gäller däremot inte dig, för du är perfekt”, fortsatte nittonåringen tyst och vände upp de glansiga ögonen mot Joshua.

Ett svagt leende stryker sig över läpparna, känner sig bitter av minnet som Xavier borrat in. Usch. I tystnad sätter Joshua på sig tröjan igen, vill gömma orden som inte verkar vilja gå bort. Efter det lägger han sig vid den äldre, vilar huvudet mot Zihaos bröstkorg.
"Människor är riktigt vidriga," medger Joshua instämmande och låter tummarna försiktigt trumma mot nittonåringens hud. "Du är också perfekt."

”Det är jag inte alls!” Protesterade Zihao och skakade på huvudet. Med en liten suck, slingrade han armarna omkring Joshua och lämnade en puss på en av kinderna. ”Jag kan räkna upp typ tusen anledningar som motbevisar att jag är perfekt. Till att börja med är jag elak, dryg, hm..ganska korkad, jag är urusel på magi och jag är inte ens mänsklig. Det där var förvisso bara fem anledningar, men kan räkna upp fler om du vill?” Sade han därefter och begravde ansiktet i den yngres nacke.

Nej, Joshua lyssnar inte på anledningarna Zihao räknar upp, han vet redan att han inte kommer hålla med den äldre. I tystnad sluter han ögonlocken medan ansiktet vilar mot bröstkorgen som han så älskar.
"För mig är du mer än perfekt," påminner artonåringen och lämnar små pussar över bröstkorgen, upp över halsen och tillslut läpparna. "Alldeles underbar, helt och hållet perfekt." Lägger han till innan han lutar huvudet mot bröstkorgen igen.

Trots att de små pussarna var ytterst upplivande, kunde Zihao inte undgå att känna sig otillräcklig. Skulle de där dumma tankarna någonsin försvinna? Räckte det inte med att Joshua fann honom perfekt? Nittonåringen slog upp ögonlocken och sneglade ner mot den yngre med rynkade ögonbryn, strök förstrött en hand genom det rosa håret.
”Om jag inte hade stuckit, utan stannar kvar under de där två åren utan stt kunna skifta tillbaka..hade du fortfarande varit kär mig då? Älskat mig på samma sätt som du gör nu?”

Hur ska han kunna veta det? Det är en väldans svår fråga att svara på.
"Som sagt Zihao, är inte så duktig på spådomskonst," viskar Joshua med slutna ögonlock. "Men ja, jag är väldigt säker på att jag skulle ha gjort det."

”Men det borde du inte ha gjort, även om vi bara samtalar om teorier..”, mumlade Zihao med ännu mer rynkade ögonbryn än innan. ”Det hade ju inte direkt funnits någonting att älska, eller hur?” fortsatte han bistert och skrattade till. Nej, det hade verkligen inte varit rättvist mot artonåringen. Inte alls. Han gjorde en liten grimas och pressade läpparna över Joshuas ansikte, lutade slutligen pannan mot den yngres och slöt ögonen.