De utvalda

Ethan öppnade ögonen igen. "Du undrar vad?" frågade han mjukt och vände sig mot henne.

"Ja.....eller mer om han kommer ärva våra anlag, om han kommer få en gåva." sa hon tvekande men log lite.

Ethan nickade sakta. "Det får vi veta inom sinom tid, men det spelar ingen roll om han gör det eller inte" log han. När pojken var ett år och inte fått förändrade ögon så skulle han aldrig få det.

"Nej, det gör det inte." sa Eletha och la sitt huvud mot hans axel, den oskadda och slöt trött ögonen.

"Om han får det så ska jag se till att han aldrig får lida av det" mumlade han och la en arm om henne och blundade. Hans andning blev långsammare och strax sov han.

"Det är bra det, det ska jag med." sa Eletha trött och gäspade och snart somnade hon med tungt vid hans sida.

Ethan sov tungt och tyst. Han behövde det och tack och lov så vaknade inte Simon och skrek eller grät. Han gjorde det mindre och mindre, ju längre tid det gick.

De sov hela natten alla tre och vaknade inte försen solen sken rakt på dem från fönstret. Eletha kände solstrålarna och började sakta sträcka på sig för att vakna.

Ethan stönade lätt till då han vaknade och började röra på sig, det gjorde ont, han kände sig stel. "Godmorgon" mumlade han och satte sig långsamt upp trots protester från såren.

"Morgon." log Eletha men hennes leende bleknade då hon såg hans smärta, "Om bara Simon varit här skulle han kunna hjälpa dig med det onda." mumlade hon och såg på honom med oro.