prs yehet & kkaebsong

Vad kan klockan vara? Nio, tio? Någonting sådant iallafall. Vilket får Joshua känna godkännande över att somna, om det varit tidigare hade han tvingar sig själv att vara vaken. Med täcket, brasan och Zihao som värmer honom gäspar han tyst. Kramar hårt om den pälsiga vargen bredvid sig innan han gömmer ansiktet.
"Godnatt.." viskar Joshua och andas lugnt.

Även om Joshua verkade ha funnit lugn och ro, så hade defintivt inte nittonåringen gjort det. Inte nu när tankarna vandrat iväg mot alla hemskheter. Just därför somnade han inte förens långt in på natten, i samband med att regnet tilltog i styrka och åskan likaså. Först då överröstades alla teorier inne i huvudet och tillät Zihao att sluta ögonlocken. När han sedan vaknade några timmar senare, smattrade regnet fortfarande mot fönsterrutorna. Yrvaket satte han sig upp och drog händerna utmed ansiktet. Händerna..jahapp, så var det tydligen. Bra kontroll där.

Det är oklart hur mycket klockan är Joshua vaknar med ett tryck, då Zihao kvickt sätter sig upp. Trött kniper han igen ögonen, låter händerna vila mot huvudet som dunkar efter sömnlöshet, det stora blåmärket gör allt mer ont. Försiktigt och utmattat sätter Joshua sig upp bredvid den äldre, slingrar försiktigt en arm om hans bara kropp.
"Hur är det med dig?"

”Väldigt dåligt, jag sov nästan ingenting”, mumlade Zihao med rynkade ögonbryn och stirrade ner på sina händer. ”Å andra sidan var det bra, eftersom jag fick nöjet att glo på dig halva natten”, fortsatte han och log blekt. Nåja, nittonåringen satt och åt Joshua med blicken, vare sig han sov eller ej, så det var inte direkt någon bedrift. Med en liten gäspning lutade han huvudet mot artonåringens axel, fingrade lite på den smala armaren som slingrats runt hans överkropp.

"Zihao, du kunde väcka mig.. så kunde jag hålla dig sällskap," viskar Joshua och kramar lugnande om den äldre. Nej, han vill att den andre ska må bra, och om han inte kan sova får han mer än gärna väcka artonåringen. Med ett svagt leende stryker han fingrarna över de röda lockarna. "Vill du ha en kopp te kanske?"

Med ett litet tjut, kastade han sig över Joshua och tryckte ner honom mot madrassen. Humörsvängningar från helvetet, minst sagt.
”Senare, just nu vill jag bara göra såhär”, mumlade Zihao och pressade försiktigt läpparna mot den andres, trots att hans andedräkt troligen var alldeles hemsk. Händerna gled upp mot det rosa håret och och strök igenom det några gånger innan de slutligen placerade sig omkring de puffiga kinderna. ”Och teet är ju för övrigt kallt vid det här laget..”

Med en duns faller Joshua tillbaka ner på madrassen, Zihao hängandes över sig.. herregud de där humörsvängningarna är svåra att vänja sig vid. Dock klagar artonåringen inte, då deras läppar på nytt möter varandra.
"Kommer du inte ihåg vad han sa? Baren är öppen dygnet runt, man kan beställa nytt." påpekar Joshua med ett roat leende, blicken fäst på nittonåringen ovanför honom.

”Äsch, vilket slöseri med pengar”, påpekade Zihao och putade med läpparna. Nittonåringen lutade sig lite tillbaka, däremot utan att ta bort händerna från de puffiga kinderna. ”Förresten, vart satt fläcken? Såg det dumt ut?” Frågade han nyfiket och lät de smala fingrarna glida ner mot Joshuas nyckelben. För hur många år sedan hade Xavier ristat in de där orden? Hade de försvunnit eller syntes de fortfarande? Då han inte ville tränga sig på, bestämde han sig för att släppa det för tillfället.

"Te är aldrig slöseri med pengar!" protesterar Joshua och puffar upp sina kinder något ytterligare. Tankarna och suktandet efter te försvinner dock när Zihao rör fingrarna mot nyckelbenen, kanske den äldre tänker på samma sak som honom. såren Xavier ristat in. "Den satt på huvudet, precis som jag förutspådde." påpekar han med ett roat leende och slänger sig över Zihao, låter sig själv sitta över honom den här gången istället för tvärtom.

Okej, det där var ju sant. Te var verkligen aldrig slöseri med pengar, speciellt eftersom det var den bästa drycken i hela världen. Zihao betraktade Joshua med ett blekt leende på läpparna lyfte upp handen mot en av kinderna som på något sätt blivit ännu piffigare.
”Men åh, det måste ha sett sjukt dumt ut”, muttrade nittonåringen besviket och lät handen falla tillbaka ner mot madrassen. ”Tog du spådomskonst eller?”