Falsk Romans [SV]

Blir det inte bättre med Drusan? Eller Suco?;D

Sååå braaaaa!!!!!MEEEEEEEEEEEEEEEEEER

haha ja, men jag skojjad ju bara lite ;D

Om jag får rösta, så röstar jag på Suco X"D SYND bara att jag är hardcore Dramione... ;D
Men jag lovar. Jag tänker inte spoila hur allt kommer att sluta och vilka som kommer bli ihop med vilka. c:

Kärlek + tack + massa kramar ♥ till ni som läser och kommenterar för ni äger så fett mycket.

VARNING!!
Här kommer en stor fet varning om att kapitlet innehåller grovt alkoholbruk. PG-13.
Alkohol är farliga och dumma saker... minns det.
Och gör med varningen som ni behagar. Nu får jag inte dåligt samvete för att jag inte varnade er, i alla fall :>


_______________________________________

RON WEASLEY

Hermione såg ut som en gudinna i sin fylligt röda klänning. Och hon hade sminkat sig, vilket bara gjorde hennes redan existerande skönhet bländande.
Ja, Hermione såg strålande ut, men om Ron skulle vara ärlig så tyckte han nästan att söndagsmorgon-på-sommarlovet-pyjamas-rufsigt-hår-bok-under-armen-Hermione var ännu vackrare.
Han älskade hennes så mycket att det gjorde fysiskt ont.
"Ron!"
Han vände sig om, och fick syn på Susan. Hennes kinder var skära och ögonen lite dimmiga och det var ingen tvekan om saken, hon hade druckit.
"Jag trodde inte att du skulle dricka något i kväll", påpekade han och noterade det tomma glaset i hennes hand. "Merlin, är det glaset du fick av Hannah? Säg att du hällde det över någon."
"Jag hällde det inte över någon, jag hällde i mig det", svarade hon trotsigt. Ron ville stöna högt åt sin kompis dumhet.
"Fattar du inte att du kommer bli så jävla full om du ska gå och hälla i dig hela glas med eldwhiskey?"
"Jag tänker inte bli full. Jag behövde det för att kunna kalla Draco för en stackars jävla idiot."
Ron kunde inte hejda sig själv från att skratta rakt ut.
"Skojar du eller? Vad gjorde han då?" Ron antog att han inte var typen som slog tjejer, men han var även känd för att vara lättprovocerad. Och stundtals aggressiv.
"Ingenting", svarade hon nöjt. "Du förstår, han är bara ute efter en sak." Hon böjde sig framåt för att viska i hans öra, men Ron höjde obekvämt händerna och stoppade henne - "Jag vet, jag vet" - och hon fortsatte med viktig min:
"Och jag tänker inte låta honom strula till mitt liv något mer. Han har lurat mig en gång och han kan göra det igen, jag litar inte på honom och jag tänker inte låta några fåniga små känslor jag råkar ha för honom förstöra den här kvällen."
Ron tyckte att det var ett väldigt vettigt resonemang från någon som uppenbarligen började få svårt med balansen. Trots att hon stod bredbent svajade hon lätt fram och tillbaka... men det kunde i och för sig också bero på de skyhöga klackarna.
För att stötta henne la han en hand på hennes arm.
"Är jag inte smart?" envisades hon, och han skyndade sig att hålla med.
Jo, definitivt berusad. Och det var definitivt bäst att han höll ett öga på henne resten av kvällen, för vem vet vilket trassel hon skulle kunna hamna i annars?
"Kom igen, Ron, vi dansar!" Susan såg så bekymmersfri och genuint lycklig ut, som om det inte fanns en morgondag, när hon tog en av Rons händer i båda sina och drog ut honom på dansgolvet. Zabini hade dragit igång Systrarna Spöks senaste singel, Ron kände igen den bara för att Ginny spelat den halva sommarlovet, och folk verkade gilla det för plötsligt var varenda en uppe och dansade. Han skymtade Harry, men ljusprickarna reflekterades i hans glasögon så han lyckades inte få ögonkontakt. Harry hade lovat honom att inte vika från Ginnys sida på hela kvällen, för även om Ginny var sexton så gillade inte Ron tanken på henne berusad på ett sånt här ställe. För tänk om något hände henne? Tänk om hon råkade gå vilse i någon mörk korridor här och stöta på en illasinnad Slytherinare? Ginny hade fått ett utbrott på honom när han fört det på tal, men han hade inte gett sig. Hon var ju faktiskt hans syster! Hans lillasyster till på köpet! Men i Harrys sällskap var hon säker, för hans bäste vän skulle aldrig låta något hända Ginny. Ron trodde inte att de hade blivit ihop igen än, men det var nog bara en fråga om tid. De flirtade redan hejdlöst med varandra och Harry hade varit misstänkt sen tillbaka till sovsalen flera kvällar den här veckan.
"Jag älskar den här låten!" jublade Susan och sträckte upp armarna i luften, för att sedan låta dem falla ner på hans axlar. "Kom igen, Ron, visst är det kul?"
Han log lite glädjelöst. Kul. Äsch. Jag vet inte det, jag. Alla i rummet levde livet och levde i ögonblicket, men han kände sig märkligt isolerad. Kanske för att jag är den enda som inte har kul, tänkte han ironiskt.

Asså gud så bra du är på att skriva! Älskar då man får en blick av alla karaktärerna! Du är verkligen grym.

Så, så, så....Underbart.

Jag med;D
Meeeeeer!♥

Åh, du skriver så sjukt bra, älskar verkligen denna FF!
MER! ♥

meer

Det är så bra att det inte går att förklara! Det är mer än bra, det är mer än fantastiskt, det är mer än världens bästa ff! Som jag sa så går det inte att förklara hur bra det här är
mer när du har tid ♥