Voldemorts dotter och fången från Azkaban

men jag har en fråga från tvåans bok på ett paitel står det såhär

* något droppar mot apparaten *
- Cara gråter du? Kom det från min man
- Det är tre år sedan idag han dog. Förklarade jag
- O, förlåt, jag glömde. Kom det från mannen.
- Det gör inget, det känns bara så tomt. Sa jag ledsamt
- Jag förstår det, men du fick något underbart av honom. Sa mannen och slog armarna runt mig.
- Ja det fick jag verkligen. Men jag önskar att han hade fått vara vid liv i stället. Snyftade jag.
- Ibland känns det som en slump att du valde mig efter allt som hände. Säger min man ledsamt.
- det var ingen slump, kalla det ödet om du vill men jag älskar dig verkligen, och även om det var svårt har jag gått vidare. Men de finns de stunder då jag verkligen saknar honom. Förklarade jag.
- Jag vet att du älskar mig, och det är ok att sakna honom, jag förstår det efter allt som hände, och om det hjälper kan vi besöka hans grav efter åt. Säger min älskade
- Tack, men först måste jag berätta fortsättningen.


vem var det som dog och dog han i striden
__________________________________
läss gärna min FF VARFÖR JAG
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=7904&page=3

kul för cara att hon fyller år (även om hon inte tkr om det), min syrra fyller år på lördag.
så måste åka och köpa present t henne imorgon, men känner mig sjuk

ja haha xD men jag hittar alltid på en massa kul saker när hon fyller år xD hon fyller ju på min födelsedag men jag orkade inte vänta så långt innan jag skrev det kapitlet presenter är både kul o jobbigt att handla :p

Jag tänker inte avslöja vem som dör än, ni får vänta tills sista boken och ja personen dör i striden

hoppas det är någon jag inte gillar

det får ni se xD det var den personen jag och kiera disskuterade tidigare

hon verkade inte vilja att den ska dö iallafall, det är allt jag vet

haha xD nej o inte jag heller men ibland måste man

godnatt

Jag kunde inte sova så jag slängde ihop ett kapitel det är kanske inte det bästa jag gjort men jag hoppas ni gillar det

Kapitel 8: 28/11 och en snubbeltråd

- jag sitter här och ser ut genom fönstret och saknar tiden på Hogwarts. Det hände alltid något. Visso så gör det de nu med men inte på samma sätt. Men tryck på knappen bara

Vi såg oroat på Harry. Dumbledore kom fram till oss och trollade fram en bår och vi började gå upp till sjukhusflygeln. När vi kom fram började Pomfrey genast ta hand om honom och hon puttade bort oss och vi såg argt på henne. Vi såg på rektorn och jag tror aldrig jag sätt honom så arg. Han gick argt därifrån så fort han fick reda på att Harry var okej. Jag var glad att jag inte var en dementor just nu. Resten av quidditch laget kom in och jag kände att jag inte borde vara här. Jag vet inte varför men det kändes så fel. Jag gick mot dörren och stängde den tyst bakom mig. Jag började vandra runt i de nästan tomma korridorerna, jag struntade i de elever som slängde arga blickar på mig. Jag vet inte varför men ena stunden gillar skolan mig och nästa så hatar den mig. Jag tänkte på matchen, jag var säker på att jag hade sätt grymmen där. Men det kändes fel, jag tror inte på spökhistorier och jag tror inte grymmen framkallar död, men ändå var den där. Jag satte mig i ett fönster och såg ut över området. Pappa kanske har något med det att göra? Han har ju haft en massa fuffens för sig de andra två åren. Men det känns inte som pappa den här gången, det känns som det har med Black att göra. Fast han kanske står på pappas sida. Jag hoppade ner från fönsterkarmen och gick upp till mitt rum och slängde en blick på kalendern 27 november, då fyller jag år i morgon. Konstaterade jag, tänk att jag alltid glömmer av min egna födelsedag. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Jag såg på klockan, 8. Ja jag kan väll lika väl sova. Jag släckte och hoppade ner i sängen.

Jag vaknade av att regnet slog mot rutan och jag log för mig själv. Det är helg och det regnar, kan det bli bättre? Jag gick upp och tog på mig en lila klänning och flätade håret innan jag gick glatt ner till mina kompisar. Ron och Hermione stod och väntade på mig, Harry var kvar i sjukhusflygeln.
- Grattis. Sa de och nästan välte mig när de skulle krama mig och jag skrattade åt dem.
- Tack. Sa jag glatt mot dem och vi gick ner till frukosten.
- Vi har en present till dig sen. Sa Ron och log, jag såg på dem över bordet och nickade glatt. Tvillingarna kom in i stora salen och slog oss ner hos oss, de hällde upp lite flingor och började äta men slutade när Ron stirrade på dem
- Vad? Frågade Fred och sedan sken George upp.
- Cara fyller år! Grattis!! Sa han och skrattade, Fred såg på honom och log.
- Jag visste att det var något jag glömt, Grattis. Jag såg på dem och skrattade och räckte över ett paket till mig. Ron bara stirrade på dem.
- Bröder. Mumlade han och jag kunde inte låta bli att le. Jag öppnade paketet och fann marionet docka i form av Snape, jag såg på dem och började sedan gapskratta. Hermione och Ron tog paketet och började även de skratta.
- Vi fixade en klänning till honom med. Sa George och skrattade och jag såg ner i paketet och tårarna började rinna, så mycket skrattade jag.
- Låt honom inte få se den bara. Skrattade Hermione och jag nickade, fast egentligen var det precis vad jag planerade. De andra eleverna runt oss såg frågande ut. Snart kom det tre ugglor och en falk och jag visste precis vilka det var ifrån. Jag tog i mot paketen och log. Jag öppnade ett lila paket som var från Blaise, inuti låg det ett halsband med en röd ros och jag log. Det är förvånads värt vad vissa killar kan komma ihåg. Jag tog sedan nästa paket som var från morfar. Även om det hade gått ett år sedan jag upptäckte att min morfar levde var det ovant. Jag öppnade och fann ett fotoalbum med en massa bilder på olika personer. Jag tog brevet och läste

Jag hoppas du gillar bilderna. Kvinnan på dem är din mor, det finns nog någon på din far med. Sen är det några på mig och det är några på personer jag mött genom tiderna och så bilder från när du var liten.
Hoppas du får en bra dag, morfar.

Jag bläddrade igenom bilderna och log. Jag såg på en nästan vithårig vacker kvinna med klarblåa ögon som jag antog var min mor och en brunhårig man med lila ögon bredvid henne och jag förstod att det var min far. De vinkade och log åt mig. Jag slog igen albumet. Jag ville inte se några bilder på min ”far”. De andra såg förvånat på mig.
- Cara? Frågade Fred och jag såg på dem.
- Det var från morfar. Det är mina riktiga föräldrar. Sa jag tort och de såg på albumet.
- Du verkade inte glad över det? Ron såg på mig och jag mötte hans blick
- Inte just nu. Svarade jag och de såg på albumet och jag gav det till dem och de började bläddra. Jag tog upp Dracos rosa paket och jag log. Rosa omslag? Jag öppnade den och fann en spegel. Jag såg på den. Den såg ut som vilken som helst, förutom att den var vackert utsmyckad. Jag tog upp kortet.

Det är en sån där spegel som nått odjur hade i en mugglar saga. Du kan se vem du vill i spegeln så länge du träffat dem och så länge de lever. Jag hoppas du tycker om den.
Kramar Draco

Jag skrattade åt hans beskrivning av skönheten och odjuret. Jaja det är ju Draco så jag kan inte förvänta mig så mycket. Jag såg på det sista paketet som Lily höll fram, jag lossade det från hennes ben och öppnade det gröna paketet, jag såg en vacker svart klänning med röda droppar på, de liknade nästan blod. Jag såg häpet på klänningen. Och log sedan.

Jag vet inte om du kommer gilla den här men jag hoppas det, och jag hoppas den passar. Annars får du byta den. Hör gärna av dig om du gillar den.
Kramar din gudfar.

- Han har inte dålig smak din gudfar. Sa Fred och såg på klänningen och jag skakade på huvudet.
- Nej verkligen inte. Sa jag glatt.
- Varför fick inte vi en gudfar som ger oss coola saker? Skrattade George och jag log mot dem och trollade upp alla presenterna utan fotoalbumet till rummet. Mioni och Ron såg fortfarande på bilderna.
- Du är lik din mor. Sa Ron och jag såg på bilden
- Tydligen. Svarade jag och såg sedan på bilden på min far och fnyste. Mioni la en hand på min arm och log mot mig.
- Den här mannen liknar Merlin. Sa George och pekade på en äldre man och jag log lite mot dem.
- Ja jo, de kan bero på att det är han. Mumlade jag lite försiktigt.
- VA? Utropade de tre bröderna och såg på mig.
- Ja jo, han är liksom min morfar. Sa jag och såg på dem.
- Har du den store Merlin som morfar? Frågade Fred förvirrat och jag nickade och de såg förvånat på mig och började sedan skratta.
- Vi borde väll egentligen inte bli förvånade. Sa Ron och jag såg lättat på dem. Jag trodde nästan de skulle vara arga för att jag inte sagt något.
- Men kom nu så går vi upp till Harry. Sa Hermione och reste sig upp, jag och Ron följde henens exempel, men tvillingarna satt kvar. Jag såg på alla bilderna i albumet. Mina föräldrar såg så lyckliga ut. Vad gick fel? vi kom fram till sjukhusflygeln och gick in. Harry satt i sängen och såg på sin kvast. Mioni hade berättat att det piskade pilträdet hade fått tag på den. Vi gick fram till honom och satte oss.
- Hur är det? frågade jag honom och log.
- Jo det är bra. Fast Pomfrey tjatar hål i huvudet på mig. Men idag är det din dag så grattis! Sa min grönögde vän och log mot mig.
- Nu kan vi ge henne presenten. Sa Ron och tog fram ett paket och jag såg genast att det var en bok. Jag gav Mioni fotoalbumet och öppnade presenten. Inuti låg en grön bok, jag öppnade den och såg att det var en scrapbook. Jag bläddrade igenom de sidor som var ifyllda. Det var bilder på oss fyra och en massa kommentarer som de skrivit och jag log stort.
- Tack så mycket. Sa jag glatt och gav dem varsin kram.
- Det är en massa tomma sidor som vi kan fylla i. sa Harry och jag nickade. Harry såg på albumet som Hermione höll i handen och hon gav det till honom.
- Det är ett album med mina föräldrar. Sa jag likgiltigt.
- Vet du vad hon har dolt för oss, kompis? Sa Ron och Harry skakade på huvudet.
- Merlin är hennes morfar! Sa Ron och det verkade som om han aldrig kommer släppa det. Harry såg på mig och log.
- Där ser man. Svarade han och såg på bilderna och mina vänner verkade mer intresserade av bilderna än jag. När de var klara gav de mig albumet och jag log svagt. De andra två bestämde sig för att sitta kvar hos Harry. Jag reste mig och lämnade dem. Jag behövde en stund för mig själv. Jag satte mig i fönstret på sjätte våningen. Jag älskade verkligen att sitta här. Jag öppnade albumet och såg på bilderna och för första gången kom det fram en massa text. Jag läste några av dem.

Hej gumman. Du vet att vi älskar dig även om vi inte finns hos dig/ mamma jag såg på bilden där hon satt i en stol och läste med mig i knät

Akta vasen/ morfar jag skrattade åt bilden där jag försökte klättra i en bokhylla med en blå vas i och morfar försökte hindra mig

Jag vet att du en dag kommer bli något stort/ pappa jag såg på bilden, jag satt på en häst och han stod bredvid och log. Jag slog argt igen boken och såg upp och märkte att jag inte var ensam. Jag såg på professor Lupin.
- Du verkar arg? Sa han och log lätt och slog sig ner. Jag såg undrande på honom.
- Det är inget, professorn. Mumlade jag och han log.
- Säkert? Frågade han vänligt
- En familje grej bara. Svarade jag och såg ut genom fönstret.
- Din far? Frågade han och jag såg på honom.
- Inte den far som jag har nu, utan den jag hade. Morfar skickade mig ett album med en massa bilder på mina föräldrar och några på sig själv. Och det fanns text till dem och min ”kära” far ler och säger saker som om inget var hans fel. sa jag argt och mötte professorns blick, han log lite åt mig.
- Det är inte alltid så lätt som man tror. Du kanske inte har hela historien. Svarade min lärare och jag såg frågande på honom.
- Ja du har ju bara en variation av berättelsen. Sa han
- Jag vill inte ha den andra. Sa jag argt och han log
- Kanske en dag när du blir äldre vill du det. Svarade han och jag skrattade lite.
- Typiskt vuxen svar. Men jag antog att det var något du ville, professorn? Frågade jag med ett leende på läpparna.
- Jag undrade om Black. Vet du något om honom? Jag mötte professorns blick. De var inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det kanske inte är så konstigt ändå. De hade varit vänner.
- Jag är ledsen professorn men jag vet inte mer än någon annan. Pappa lät aldrig mig träffa någon av dödsätarna. Men jag kan säga vad jag tror. Svarade jag honom
- Det får du gärna göra. Svarade han uppmuntrande
- Jag tror inte Black jobbade för pappa. Jag tror det är något som inte stämmer med historien. Svarade jag och jag tyckte Lupin verkade en aning gladare.
- Ok, jag var bara nyfiken. Men nu måste jag bege mig tillbaka till berget av inlämnings uppgifter. Du får ha det så bra Cara. Sa han och reste sig
- Det samma professorn. Svarade jag och log och såg när han försvann. Det måste vara svårt för honom, en av hans bästa kompisar sägs ha mördat hans andra bästa kompisar.
- Jag hoppas jag inte sa något dumt. Sa jag till mig själv och reste mig och började gå mot uppehållsrummet. Jag tog en avsides korridor så jag kunde få vara ifred. Jag såg rakt fram. Det kanske var som Lupin sa, jag har inte hela bilden. Nej jag vet att ”pappa” mördade min mor.
- Jag verkar bara få fäder som är mördare. Sa jag och log lätt för mig själv, när jag plötsligt låg på golvet.
- Vad nu då? Sa jag och såg en snubbeltråd. Jag satte mig upp och såg mig omkring men såg ingen framför mig, men innan jag han vända mig om kände jag en snara dras ät runt halsen.

- Jag tror det räcker. Jag är fortfarande trött efter besöket på sankt Mungos så nu ska jag sova.

*Kash*

nu orkar jag gå till skolan ifl