What the shadows tell us [PRS]

Ellis skakar bara lätt på huvudet när Edmund frågar om han fått i sig något. Vatten har han druckit, när törsten blivit för stark för att ignorera. Men mat? Nej. Han vet att både Audrey och Cecilia har lämnat brickor utanför hans dörr. Men de förblev alltid orörda. För Ellis hade knappt orkat resa sig från sängen. Kroppen hade känts tung som bly, och bara tanken på att sätta fötterna i golvet och möta världen utanför fick honom att vilja sjunka djupare ner i madrassen.
Nu, när han står i sitt rum bredvid Edmund och ser ut över oredan, förs han tillbaka till den där natten då Wesley avvisade honom. Ellis minns inte riktigt hur han tog sig hem, men när han väl var tillbaka på skolan hade han vandrat runt rastlöst i sitt rum och försökt trycka undan känslorna som vällde upp inom honom, något som förstås bara fick dem att växa sig starkare. Rummet hade börjat krympa omkring honom. Han hade försökt andas, men andetagen fastnade halvvägs. Sedan minns han bara fragment – ljudet av sin egen röst som brast, en soffa som välte, porslin som gick i bitar, och en skarp, metallisk smak av blod där han bitit sig i läppen. Till slut hade benen gett vika. Han hade glidit ner mot dörren, dragit benen mot sig och låtit tårarna komma. Först försiktigt, sedan utan hejd. Han hade gråtit tills kroppen värkte. För att Edmund inte pratade med honom längre. För att han höll på att förlora Wesley. Och för att han behövde sin morbror…
Nu tvingar Ellis sig att möta Edmunds blick. Orden som lämnar hans mun låter galna, till och med i hans eget huvud.

”Jag vet inte,” mumlar han, rösten fortfarande hes. ”Jag antar att det är… krafter.” Han väntar sig nästan att Edmund ska dra sig undan – precis som Wes gjorde den där natten. Men det gör han inte. I stället sätter han sig på sängen och ser på honom med den där varma, tålmodiga blicken. Och så säger han något som Ellis inte alls väntat sig, att något hände med honom också, den där första gången de gjorde ritualen tillsammans. Ellis stirrar på honom, storögt, oförmögen att hitta rätt ord.

”Vad… vad menar du?”, frågar han till slut.

Så han har inte ätit något. Edmund kunde gissa på det. Hans blick stryker sig över vännen med oro i blicken. Han har aldrig sett Ellis på det här viset, helt nerbruten. Det finurliga leendet som alltid brukar vila på hans läppar är borta, och istället är han alldeles blek, och han kan så hur han gråtit mycket de senaste dagarna. Han har en känsla för sånt.. och han känner igen den synen, för han själv har haft rödsprängda ögon varje kväll i ett par månader nu. Han hatar att se honom på det här viset.
”Ellis.. lovar du att äta om jag går och hämtar något i köket? Vi kan äta något tillsammans.. bara något litet,” säger han. Ellis kommer bara må ännu värre om han inte får i sig något, och han kan nog behöva en del näring. Han ser sig omkring i rummet. Alla böcker från bokhyllan ligger på golvet. Porslin har spruckit. Att Ellis gått runt i rummet är ju nästan farligt, med tanke på brusten porslin som hade kunnat fastna i hans fötter. Edmunds blick glider mot hans vän igen. Det är jobbigt att se på honom.. jobbigt att se honom lida så mycket. Jag antar att det är.. krafter. Han ser på honom i tystnad en stund, innan han nickar lite. Om han inte börjar se och höra saker efter ritualen så hade han nog inte trott på Ellis. Han har alltid varit en skeptiker, men han är glad att han nu kan ha ett mer öppet sinne, och han förstår honom på en helt annan nivå. Han ser hur Ellis stirrar på honom, storögt, nästintill chockad. Vad menar han?
”Jag.. jag berättade inte för någon.. jag har inte vågat dela med mig av det, för jag vet att andra skulle tycka att jag är helt galen.. att det är något fel med mig.” Börjar han och ser ner på sina händer. Edmund tar ett djupt andetag, osäker på om han ska dela med sig av det eller inte. Men det känns inte mer än rätt, med tanke på att de båda två har fått biverkningar av ritualen så kan de ta sig igenom det tillsammans. ”Jag kan.. jag kan se och höra människor som ingen annan gör. Döda människor.. det började den kvällen jag sov i din soffa. Jag kunde höra röster, som bara ekade i mitt huvud. Sen så började jag se människor i klassrummen, som pratade med mig.. som ingen annan såg. Det ger mig fruktansvärd huvudvärk, jag har känt mig galen så länge och jag har varit rädd hela tiden..” Förklarar han och gömmer ansiktet i händerna ett slag. ”Att höra och se saker ingen annan gör har aldrig direkt varit ett gott tecken.. men jag tror att det är pågrund av ritualen. De pratar med mig, och delar med sig om alla hemska sätt de dött på.”

Sättet Edmunds blick stryker över honom får Ellis att skruva lätt på kroppen, som om blicken träffat något ömt som han försökt dölja. Vanligtvis brukar han kunna gömma sig bakom klyftiga kommentarer eller ett finurligt flin, men inte nu. Det är som om Edmund ser rakt igenom varje försvar han har, och det gör honom mer sårbar än han varit på länge. Dessutom är han inte van vid det här — att någon bryr sig så mycket, och så kravlöst. Det känns både främmande och lite skrämmande. Och Ellis vet inte riktigt vad han ska göra med det, om han ska dra sig undan eller luta sig närmare. Han drar in ett långsamt andetag genom näsan, ett försök att samla sig, och låter sedan blicken sjunka ner mot golvet. Med den bara foten skjuter han lite nervöst undan en bok som ligger framför honom. När Edmund sedan nämner mat knyter sig magen direkt, en reflex som kommer innan han ens hinner tänka. Han skäms lite över det, men nickar ändå.
”Okej …” säger han lågt och ser upp igen, försöker hålla rösten stadig. ”Men bara om du äter tillsammans med mig.” Edmund var tunn redan för en månad sedan, men nu… nu har kinderna sjunkit in ännu mer, och de mörka ringarna under ögonen får det att se ut som om han inte sovit på länge. Det gör ont att se, och Ellis känner hur oron knyter sig hårt i bröstet. Och Audrey … hon måste vara förtvivlad över sin tvillingbror.
När Edmund sedan börjar berätta… om att han kan se och höra döda människor, är det som om tiden stannar en sekund. Tusen frågor rusar genom Ellis huvud. Om det hade varit för bara några dagar sedan hade han kan kanske haft svårt att tro på det hans vän säger. Men inte nu. Inte efter allt han själv varit med om. Nu tror han på varje ord.
Nästan omedvetet sveper hans blick över rummet, som om han väntar sig att något ska röra sig i ögonvrån. Det gör det naturligtvis inte, men en kall rysning löper ändå längs ryggraden. Om Edmund burit på detta ensam … då är det inte konstigt att han ser ut som han gör. Men det förklarar inte blåmärkena. Kanske ramlade han faktiskt på isen, som han sagt? Ellis går långsamt fram och sätter sig bredvid honom på sängen. Han ser hur svårt det är för Edmund att säga detta högt, och en varm, nästan överrumplande vilja att skydda honom växer i bröstet.
”Kan du … kan du se någon nu?” frågar han mjukt och lägger försiktigt handen på Edmunds överarm, beredd att backa om det känns fel — men också beredd att stanna kvar precis där om det är vad Edmund behöver.

Det verkar som att Ellis inte är riktigt helt bekväm, han verkar vara djupt inne i sina tankar och Edmund önskar att han visste vad det är han grubblar på. Han ser hur vännens blick glider ner mot sina egna fötter, och hur han skjuter bort en bok som ligger framför honom på golvet, är han nervös? Hans blick stryker sig över vännens ansikte innan han ser sig omkring i rummet. Allting ligger huller om buller, det enda som står där det ska är sängen. Han antar att det är här Ellis legat mest hela dagarna, när han mått så hemskt dåligt. Faktumet att han varit så ensam får det att göra ont i bröstkorgen på Edmund. Han vill aldrig se Ellis må så här dåligt igen, och han önskar att han kunde göra något för att verkligen lösa alltihop på en och samma gång, så att han är lycklig igen. Hans blick glider tillbaka till vännen när han säger att han bara kommer äta om han själv gör det. Edmund ser in i hans ögon och ler blekt. Han är medveten om att han blivit magrare, med tanke på allt som pågått runt omkring honom så är det väl inte direkt så konstigt. Det var flera veckor som han inte åt någonting, han har fått mörka ringar under ögonen och det skulle inte direkt förvåna honom om håret börjar lossna. Han har däremot ätit lite när Cecilia och Audrey kommit och ställt saker framför hans dörr. Han har tvingat sig själv, för även om han mår fruktansvärt så kan han inte tillåta sig själv att svälta tills inget finns kvar av honom.
”Deal, vad vill du ha för något? Jag kan gå och hämta,” säger han med ett leende och nickar. Han stryker en hand genom sina blonda, lena lockar och tar ett djupt andetag. Ellis måste få i sig näring, få i sig mat. Även om han kanske mår illa bara av att höra ordet så behöver han det, annars kommer det bli så mycket svårare att få saker att bli bättre igen. Egentligen är han ängslig över att röra sig i korridorerna, folk kommer kunna se blåmärket i hans ansikte. Kanske någon börjar ställa frågor? Tänk om han stöter på Henry?
Tystnaden som uppstår efter att han berättat om sina syner gör honom förskräckligt nervös. Hans blick vilar på Ellis, och han försöker än en gång läsa av hans reaktion. Tror han på honom? Hon ser hur Ellis går fram till sängen, och sätter sig bredvid honom. Edmund ser på honom med stora, mörka ögon och hör hans fråga. En lättnad fyller honom, han tror på honom.
”Nej.. det är ingen här just nu..” Berättar han och ser in i Ellis vackra, blåa ögon. Han kan känna hans hand mot sin överarm, vilket får en värme att sprida sig i hans kropp. ”Några av dem följer mig.. överallt. Men det är ingen här nu.”

Vad vill han ha? Egentligen ingenting. Bara tanken på mat får magen att knyta sig, men nu när Edmund gått med på att äta tillsammans med honom tvingar Ellis sig själv att tänka efter.
”En macka, kanske?” får han till slut ur sig. Något enkelt. Något som inte kräver att Edmund är borta för länge. Det är löjligt, egentligen, hur beroende han plötsligt känner sig av vännen bredvid sig, men nu när de äntligen pratar igen vill han inte vara utan honom en enda sekund mer än nödvändigt. Ellis överväger att följa med till köket. Det vore det rimliga, och han vill inte att Edmund ska behöva springa runt och fixa saker åt honom. Men bara tanken på att Wesley kanske är där ute får bröstkorgen att dra ihop sig. Han är inte redo. Han klarar knappt av att möta sin egen spegelbild — hur skulle han då kunna möta honom? Nej. Inte nu. Inte när allt fortfarande gör så fruktansvärt ont. Helst av allt skulle han vilja stanna här inne tills terminen är över. Dra täcket över huvudet och låta allt fortsätta utan honom. Men han vet att skolan aldrig skulle tillåta det. De skulle säkert bryta upp dörren om han försökte. Och innerst inne vet han att det ändå inte skulle hjälpa. Han är bara så trött... Så fruktansvärt trött på allt som gör ont.
En lättnad fyller honom dock när Edmund säger att han inte kan se några döda människor i rummet. Tack och lov. Det hade varit droppen. Om Edmund plötsligt hade sagt att det vandrade omkring spöken här inne är Ellis ganska säker på att han hade brutit ihop fullständigt. Han flyttar handen från Edmunds arm och stryker den långsamt längs hans rygg istället.
”Har du verkligen inte berättat för någon?” frågar Ellis mjukt. ”Inte ens Audrey? Eller Henry?”

Edmund känner igen känslan av att bara må illa av vida tanken att äta. Egentligen får han fortfarande den känslan när han ser en macka eller liknande framför sig. Men den senaste veckan har han tvingat sig själv att äta. Och han tänker försöka få i Ellis någonting också, så att han kan få tillbaka lite ork och göra det lättare för honom att röra sig.
”En macka? Absolut,” säger han och nickar lite. Han själv kommer nog ta en skål med risgrynsgröt. Det är något han verkligen tycker om så här när kylan tränger sig på. Hans blick stryker sig över hans väns ansikte.. han vill bara att Ellis ska må bra igen. Att han ska få tillbaka sitt finurliga flin, och att hans ögon ska gnistra igen. Att se honom så förkrossad får det att värka i Edmunds bröstkorg. Det verkar som att de två hittat varandra igen, att de kan luta sig mot varandra.. det är någonting han inte känt på väldigt länge. Han hade aldrig tänkt att någon skulle tro på honom när han berättat sin hemlighet, men med tanke på det hänt galna saker för dem bägge två gör det nog lättare för dem att förstå och tro varandra. Han vill inte riktigt erkänna det för sig själv, men han hade troligen inte trott på Ellis i början om han inte själv inte upplevt sina syner. Han har alltid varit mer av en skeptiker, och han hade säkert försökt komma till någon logisk förklaring till det hela, istället för att verkligen tro på Ellis redan från början. Men nu, när de båda varit med om hemskheter, så är det lättare för dem att förstå varandra.
Snart känner han hur Ellis stryker sin hand över hans rygg. Han tar ett djupt andetag och sluter ögonlocken ett slag.. han har saknat att ha honom nära sig på det här sättet, att prata med honom, värmen som bara Ellis kan ge honom. Han kommer falla tillbaka i det där.. han har hållit sig borta från Ellis i över en månad, men han kommer inte kunna göra det igen. Han hör vad den andre säger och skakar lite på huvudet.
”Nej, jag har inte berättat för någon..Jag vill inte göra Audrey mer orolig än hon redan är.. ” förklarar han och biter sig lätt i underläppen. ”Och Henry.. nej, jag kan inte prata med honom,” svarar han tyst och ser ner på sina händer. Nej, han kan verkligen inte prata med Henry om det. Han känner hur hans ögon blir lätt glansiga över det hela, och han tvingar sig själv upp på fötter.
”Jag går och fixar något att äta till oss,” säger han och ler blekt mot Ellis. ”Jag kommer strax tillbaka,” tillägger han och öppnar dörren lite. Edmund kikar ut i korridoren, och han ser ingen Henry i närheten. Han bör vara på en lektion just nu ändå. Därefter går han ut, och stänger dörren efter sig.

Ellis ser hur jobbigt det är för Edmund att prata om allt det här, hur ögonen långsamt blir blanka. Och det gör det bara ännu tydligare för honom att Edmund talar sanning. Ellis har aldrig sett honom så här förut, och tanken på att Edmund skulle ljuga om att kunna se döda känns helt orimlig.
”Tja …” börjar han och får fram ett litet leende — långt ifrån hans vanliga, självsäkra flin, men mer än han trodde att han hade i sig just nu. ”Jag är i alla fall glad att du berättade för mig.”
När Edmund sedan reser sig följer Ellis honom med blicken. Det är som om all värme i rummet följer med honom ut. Och när dörren klickar igen lyfter Ellis fötterna från golvet och drar dem tätt mot kroppen. Han lutar huvudet bak mot väggen och sluter ögonen en stund. Rummet känns större nu. Tystare. Och fruktansvärt mycket tommare utan Edmund där. Men för första gången på flera dagar känns allt ändå inte helt hopplöst. Edmund kommer komma tillbaka.. Och det är mer än Ellis någonsin vågat hoppas på.
Efter en stund reser han sig långsamt från sängen och halkar nästan på ett av alla papper som täcker golvet. Han suckar lågt och går fram till fönstret, lägger händerna mot den kalla fönsterbrädan och lutar pannan mot glaset. Kylan går rakt igenom honom, men det är på något sätt skönt. Utanför är världen vit. Snön täcker marken, taken, träden. Allt ligger stilla, som om tiden saktar in om man bara tittar länge nog.
Knappt en månad kvar till jul.
Till jullovet.
Till den där tiden på året då alla elever packar sina väskor och åker hem till sina familjer. Då korridorerna blir tysta, rummen mörka, matsalen nästan öde. Han försöker intala sig att det inte betyder något särskilt för honom. Att det bara är ännu ett lov, inget mer. Men ändå… tanken på hur tom skolan blir när alla har åkt, hur ekande tyst nätterna blir då, får något att dra ihop sig i hans bröst.

Vännens ord ekar i Edmunds huvud, han är glad över att han berättat för honom? Det får honom att le lite. Egentligen är Ellis en av de människor som han varit mest rädd att berätta det för. Han bryr sig oerhört mycket om vad han tycker om honom, och om han skulle finna Edmund galen så skulle det förstöra honom. Men det hade känts helt rätt i stunden.. hans vän hade delat med sig om krafterna som han fått från hans senaste ritual, och det är väl så att de kommit ytterligare lite närmre varandra. De två är de enda personerna som känner till den andres hemlighet.
För varje steg han tar ökar rädslan. Det hade varit Henry som sagt till honom att stanna i rummet den här dagen, och inte gå ut tills blåmärkena i hans ansikte blekt. Men vad kan han göra? Ellis behöver få någonting att äta, och om han ska vara helt ärlig så är han själv också tom på energi.. han behöver någonting. Eleverna får gå till köket när de vill och göra iordning eget mellanmål till exempel. Däremot är det alltid kökspersonalen som gör iordning menyn till frukost, lunch och middag. Han häller upp två koppar med varmt, grönt te, som ska vara avslappnande. Han gör även iordning ett par mackor till Ellis med hans favoritpålägg. Även om han bara sagt att han vill ha en macka så är det lika bra att göra två, ifall att. Han själv slevar upp lite risgrynsgröt åt sig själv, med kanel och lite socker. Han fryser i princip konstant, och varm gröt kan nog hjälpa lite.
Rädslan blir bara ännu större när han går genom korridorerna med en stor bricka med två koppar te, två mackor och en skål med gröt. Han försöker gå så snabbt han kan, men det är svårt när han ska balansera maten. Han ser sig omkring.. det borde inte vara så här, han borde inte behöva känna sig så rädd av att stöta på Henry. Men det är han. Väldigt rädd. Snart kommer han fram till rätt dörr och han biter sig hårt i underläppen. Han balanserar brickan på sin ena hand, medan han knackar lätt på dörren med den andra. Däremot kan han inte vänta.. han kan inte stå där i korridoren framför Ellis dörr, han är rädd för att Henry ska komma gåendes genom korridoren. Så även om han verkligen brukar vänta innan någon öppnar sin dörr så funkar det inte riktigt nu. Han tar tag om handtaget, öppnar dörren och stiger in i Ellis rum igen.
”Förlåt att jag inte väntade,” säger han tyst och stänger dörren till rummet igen.
”Hur mår du?” Undrar han försiktigt och sätter sig ner bredvid sin vän i sängen, och räcker fram en kopp varmt te till Ellis, innan han tar en åt sig själv också ”Jag tänker att jag försöker städa iordning här.. du kan inte riktigt gå runt här.. du kan få skador i fötterna,” säger han. Nej, porslin som varit helt innan ligger nu söndersplittrat på golvet, Ellis skulle kunna få bitar i fötterna och börja blöda. Plus så kan det vara påträngande att bara vara i ett så stökigt rum.

Ellis har precis hunnit tillbaka till sängen och dragit en filt över benen när det knackar på dörren. Och det är där han sitter när Edmund, på något mirakulöst sätt, lyckas öppna dörren samtidigt som han balanserar en bricka med två koppar te, en skål rykande gröt och de mackor Ellis bad om tidigare.
”Du behöver inte vänta, Ed. Du får komma in hit när du vill…” säger Ellis och sträcker fram händerna just som Edmund räcker honom koppen. Först då märker han hur stel och kall han är om fingrarna. Värmen från det ångande teet bränner nästan, men det är en behaglig sorts smärta.
”Jag vet inte…” svarar han ärligt när Edmund sedan frågar hur han mår. ”Det känns som att allt är förstört eller nåt… Som att jag förstör allting”. Skammen kommer smygande igen, och han sänker blicken medan fingrarna knyts hårdare kring koppen.
Men trots att tankarna plågar honom rycker det ändå lite i Ellis mungipa när Edmund säger att han ska städa upp där inne. Det är så typiskt hans vän. Mitt i allt, mitt i deras gemensamma helvete, tänker han på att Ellis kan skada fötterna om han råkar trampa på porslinet som ligger krossat över golvet. Och den tanken värmer mer än teet någonsin skulle kunna göra.
”Du tänker verkligen på allt, va?” säger Ellis och låter blicken vandra över röran han själv har orsakat. ”Men… tack,” lägger han till, nästan viskande, och tar en liten klunk av teet.

Det han säger får Edmund att le lite svagt, han får komma in hit när han vill? Det känns betryggande.. fint. Han har verkligen saknat Ellis sällskap. Även om det äventyrar mycket. Om nu hans pojkvän skulle inse att han umgås med Ellis igen så skulle han inte bara attackera honom, han skulle ge sig på Ellis också.. trots att det inte finns något alls emellan dem. Han hör det han säger, och hans lilla hand glider upp mot hans axel, och drar honom lite närmre sig som en varm halvkram.
”Du förstör inte allting Ellis.. inte alls,” säger han tyst och ser ner på koppen som vilar i hans lediga hand. ”Jag vet att Wesley saknar dig.. och även om det kanske inte hjälper så mycket så är jag säker på att du inte förlorat honom. Du vågade visa vad du kände.. det är modigt.. det är inte många som klarar det,” förklarar han med svag röst. Nej, han klarar det ju inte själv. Alls. Han vet inte hur han skulle våga att berätta om sina äkta känslor för Ellis.. han är rädd, så rädd för vad som skulle hända då. Så han förstår att Ellis känner sig oerhört ledsen över det hela, men han vet också att Wesley är en vettig person, han är inte dömande. Han kommer inte berätta för någon.. han kommer inte anmäla det. Men Edmund vet att Wesleys föräldrar är väldigt homofobiska, det är förvånande hur Wes inte blivit det själv. ”Jag tror att du och Wesley kommer att bli bra vänner igen. Men jag kan tänka mig att det är jättesvårt att inte tänka på det när du är nära honom,” Ja.. det är samma sak för Edmund, varje gång han umgås med Ellis så påminns han om sina känslor. Herregud, han påminns om dem bara han lägger ögonen på vännen, eller pratar med sin pojkvän.
Edmund höjer lätt på ögonbrynen åt det han säger, och det rycker till i hans mungipa.
”Det är både en gåva och en börda.” Säger han med ett litet leende och tar en klunk av sitt varma te.