Borgen (sjunde året)

Som vanligt slukade jag kapitlet redan när jag läste det första gången. (Men hade dessvärre ingen tid att ge dig en rättvis kommentar, då det var annat som spökade.)

I alla fall, så slukade jag kapitlet med hull och hår!
(Klart jag läste och tummade ditt gästkapitel i "Skam"! Det var jättebra!) Ännu en gång kommer Lostburge in i bilden och av någon underlig anledning fryser jag! Han är en slemmig typ!
Kan fortfarande inte låta bli att undra vad han har på Hogwarts att göra.

“Miss Prince. Angenämt. Jag råkade bara ha vägarna förbi.”
Den långa skuggan tog gestalt och svepte elegant av sig masken, med ett förbindligt leende mot mig och en ännu längre blick in mot den pågående aktiviteten i klassrummet.
“Mister Lostburge.” Jag hade ingen aning om hur jag skulle titulera honom. Varför i helsike strök han omkring här?

Den biten är mycket mäktig! Fylld med mystik och kyla på något sätt. (Ännu en gång undrar jag om han känner till att Miriam och Metrimona är en och samma person, om du kikar på kapitlet som har med sjön att göra, när Snape ropade ut Miriams riktiga namn. Nu var det visserligen i nödens stund, eftersom han höll på att drunkna, men ändå.)

“Jag ser att verksamheten är i full gång. Utmärkt”, log Lostburge och kikade in genom dörren. Jag gjorde ingen ansats att bjuda in honom.


Om du ser den understrukna delen: Jag skulle inte heller bjuda in Lostburge! Men samtidigt blir jag lite fnissig när jag tänker på ifall hon hade bjudit in honom! Se min teori i gul färg.


"Stig på för all del, sir!" sa jag i falsk glättig ton. "Kan jag bjuda på något? Te? Kaffe? Juice?" Kanske någon sömndryck, så du håller truten ett tag?

Hihi! Om du ser den kursiva delen, så är det vad hon tänker.

Ska bli spännande att läsa vidare!

Här kommer lite höstlovsläsning under en av de bästa veckorna på året!

Nepflite


‘Mintygirl89




Kapitel 85 - Dammkorn

Hogwarts fredag 23 januari 1998

Med några rullar mossgrönt gardintyg under armen navigerade jag genom Hogwarts korridorer under fredagseftermiddagen. Flera personer befann sig liksom jag på språng, många en smula upprymda inför den kommande helgens vila och aktiviteter. Det var långrast innan de sista lektionspassen. Jag kunde relativt obemärkt ta mig fram med min grönskimrande börda.

Det är inte så lätt som man kan tro att söka upp en elev för ett enskilt samtal. På film ser det alltid så lätt ut; eleven man behöver prata med är automatiskt den som sist lämnar klassrummet, eller så stöter läraren och eleven av en slump på varandra i korridoren utan alltför många andra runt omkring. I verkligheten är det betydligt mer komplicerat. Är elevens jämnåriga med när man ber om samtalet, uppmärksammar de alltid händelsen, antingen med menande och nyfikna blickar eller genom kommentarer. “Vad har du gjort?” är den vanligaste repliken. Man får fullt sjå att förklara för eleven att den inte behöver oroa sig innan själva samtalet ens har börjat.

De bästa situationerna att få till ett samtal med en elev är alltså när man naturligt råkar befinna sig ensamma i samma rum, som i slutet av en lektion eller, i planen jag nu smidde, när läraren hade ett ärende till elevhemmet. En uppgift för Metrimona Prince i Slytherin hade dock inte varit helt lätt att komma på, och till slut var det Pansy Parkinson som omedvetet kommit till min undsättning. Hon hade varit mycket nöjd efter redovisningen och stannat kvar i klassrummet för att få ett omdöme.
“Ni gjorde mycket bra ifrån er, miss Parkinson”, sa jag ärligt, för Pansy hade berättat med stor inlevelse både om hur den unga häxan i tidningsurklippet blivit torterad och hur återhämtningsprocessen hade gått till. “Men för att ge ett exakt betyg behöver jag reflektera en stund till.”
“Men snääälla”, började Pansy tjata. “Om ni skulle vara tvungen att sätta betyg nu? Vad skulle ni ha satt då? Ni kommer ju inte tillbaka nästa vecka. Då börjar ju den nye läraren … vem är det, förresten?” Hon försökte få mig att avslöja saker genom att slänga ur sig oavbrutna frågor. I samma stund hade Millicent kikat in genom klassrumsdörren.
“Men kom nu då, Pansy! Noel väntar på mig! Vi ska gå och klaga hos Snigelhorn innan sista lektionen börjar. Alferna städar ju inte i sovsalarna längre! Noel berättade att gardinerna i sjundeårskillarnas sovsal ramlade ner igår när Crabbe och Goyle försökte torka sig på dem efter duschen, för det finns ju inga handdukar längre …”
“DUSCHAR Crabbe och Goyle?” Pansys haka hade fallit minst en decimeter och jag noterade tacksamt att hon helt tycktes ha glömt påtryckningarna om betyg.
“Eh … ja, en gång om året eller så”, flinade Millicent, “men i alla fall, så hade Crabbe och Goyle kastat ut gardinerna i korridoren för tyget blev ju helt geggigt och tror du det kom några nya gardiner? Nepp! Husalferna skiter i oss nuförtiden! Det är fan diskriminering!” Hon hejdade sig och såg lite skuldmedvetet på mig efter svordomen, drog ner skoltröjan över sin piercade navel som vällde ut över tyget.

Det var så jag kommit på idén om att ta mig in i Slytherins elevhem med nya gardiner, för att ersätta de som hivats ut och inte ersatts. Det var minst sagt mystiskt att alferna inte arbetade i Slytherin längre men under den bråda veckan som vikarie hade jag inte hunnit prata med Severus varken om det eller om mitt nya kall som inredare. Jag hade aldrig i mitt liv hängt upp någon gardin men tänkte att kraften kanske kunde lösa en del av det hela. I värsta fall fick väl Blaise hjälpa mig och då kunde vi kanske prata lite mer avslappnat medan vi höll på med något praktiskt. Det var faktiskt ofta det bästa sättet att samtala med en yngre person.



Slytherins elevhem låg inte så långt från Severus våning. Så många gånger jag tagit mig hit med lätta steg, mån om att inte bli sedd när jag passerade in i hans bostad. Så många elever i grönt, svart och silver jag hade gått förbi på väg nerför de vindlande trapporna. Idag fick dock Severus dörr stå orörd, även om en dov längtan alltid drog mig mot den. Istället skulle jag ta mig in till hans före detta mentorelever - och nu slog det mig: Hur skulle jag ta mig in? Alla elevhem brukade ha någon form av lösenord. Varför hade jag haft så bråttom iväg, utan att få den nödvändiga informationen av Severus?

Gardinerna låg fortfarande utslängda i korridoren i en sorglig hög som ingen hade flyttat på, varken elever eller husalferna som helt tycktes ha övergett det gröna området. Det var dock högen som gjorde att jag förstod ungefär var ingången måste ligga i den till synes kala väggen. Jag saktade in på stegen och slöt ögonen. Kanske skulle det fungera. Och ja, plötsligt framträdde ingången i väggen, bara genom min närvaro. Så brukade det vara med de förseglingar Severus hade gjort - hur kraftfulla murarna än var, brukade de öppna sig för mig.






Så stod jag då där, med mina långa gardinrullar krampaktigt under armen. Jag behövde åtminstone inte vara rädd att välta omkull något eller någon, då sällskapsrummet var tomt på elever och dessutom storslaget. Högt i tak, med en väl tilltagen spiselkrans och enorma valv bredde det ut sig framför mig. Den mörka inredningen förstärktes ytterligare av det dunkelt gröna sken som sipprade in genom de gotiska fönstren. Elevhemmet låg ytterligare ett par trappor ner från Severus våning, från vilken man ju kunde se Svartsjön och bergen. Här var man dock under vattenytan och landskapet utanför fönsterrutorna påminde om ett gigantiskt akvarium.

Jag hade hoppats hitta Blaise här någonstans, men insåg att det enda som fanns att göra var att ta sig vidare till den sovsal där sjunde årets unga män höll till. Det kändes helt klart obekvämt och hade jag inte haft mina rullar under armen och ett uppenbart ärende hade jag kanske gett upp och vänt om. Nu började jag gå med tvekande steg mot de regioner där sovsalarna befann sig, följde ett lerigt spår från gigantiska fötter som bara kunde tillhöra sjundeårseleverna Crabbe och Goyle. Överallt fanns små tecken på att det inte hade städats på ett tag. Damm och spindelväv syntes här och där som ett silverfärgat förfall. Väl framme vid sovsalens dörr knackade jag försiktigt på, utan att få något svar. Med ett ännu hårdare tag om de mossgröna rullarna puffade jag upp dörren så ljudlöst jag kunde.

Fem dammiga himmelssängar i olika skick mötte mig. En var militäriskt bäddad och såg helt orörd ut, medan en annan såg ut som Severus säng då han haft en orolig natt med mardrömmar. Lakanen var vridna flera varv och kuddarnas örngott skrynkliga. De två sängarna i rummets vänstra hörn såg ut att ha fallit ihop under enorm tyngd och hade överhuvudtaget inga ben kvar; de hade krossats och låg i flisor utmed botten. Det var också dit de leriga spåren ledde.

I den femte sängen låg Blaise och sov djupt som bara tonåringar kan. Täcket höjde sig marginellt över den långa, smala kroppen. Mitt obehag ökade och jag kände mig extremt malplacerad. Att väcka någon hade aldrig varit min starka sida och definitivt inte en tonårspojke jag inte ens kände, som inkräktare i hans privata sovrum. Återigen övervägde jag att helt enkelt vända om och smyga tillbaka samma väg som jag kommit.

En bra stund stod jag där och dividerade med mig själv. Det var av oro för Blaise som jag befann mig här och intuitionen sa mig att det var bråttom att få reda på vad hans försämrade mående berodde på. Men hur stor var egentligen chansen att han skulle anförtro sig åt mig?

I brist på beslutsamhet tog jag itu med gardinerna.

Med viss möda rullade jag upp en av dem, utan att Blaise visade några tecken på att vakna även om jag nästan önskade att han skulle göra det så att jag slapp väcka honom. Sedan provade jag att lyfta tyget med hjälp av min kraft och lyckades, med den precision Severus lärt mig då han hjälpte mig att bemästra min förmåga, få den grönskimrande ridån att lägga sig över en av de spetsiga järnstängerna. Något uppmuntrad fixerade jag åter blicken och gjorde likadant med ytterligare en gardin. Jag förstod att de väl egentligen skulle träs över stängerna på något sätt, men sådant finlir hade det inte funnits tid att tänka på.

Till sist tog jag ett djupt andetag och försökte ta mod till mig för att väcka Blaise. När allt kom omkring ville jag ju honom bara väl och vi hade inget otalt med varandra. Tvärtom hade vi ju till och med en överenskommelse om att inte avslöja varandras hemligheter - min status som mugglare och hans, Ellis och Theodores olovliga äventyr i Förbjudna skogen i höstas.

Precis i den sekund då jag tänkte säga något, hörde jag ett ljud. Ett obehagligt välbekant ljud.

Jag hade redan lärt mig känna igen de där stegen. Bestämda, utan nåd, alltid på väg mot ett mål och beredda att undanröja varje hinder i sin väg, oavsett vad det innebar för omgivningen.

I panik flydde jag in bakom de nyss upphängda, tjocka gardinerna, precis innan dörren rycktes upp och Owen Lostburge klampade in över det leriga golvet. Med en fnysning borstade han damm av sin långa mantel, medan jag förfärat kikade på honom i glipan mellan de två tygen.
“Zabini!” kommenderade han utan någon som helst tvekan. “Vakna och få kläder på dig, omedelbart.”
Ett förvirrat prasslande av sängkläder hördes.
“Vad … vem …?”
“Låt mig inte upprepa mig, Zabini.” Lostburges röst hade återfått sina lena ton. “Det är fredag eftermiddag, mitt under verksam skoldag, och du uteblir från lektionerna för att ligga här och ta dig en oförtjänt vila. Jag trodde att vårt lilla samtal häromdagen skulle öka din motivation, men jag tycks ha misstagit mig.”
“Vänta, sir … låt mig bara …”
“Givetvis.” Genom glipan såg jag Lostburge otåligt vända sig om medan Blaise förmodligen fick på sig lite kläder. Dödsätaren strök av sig sin mask och trummade i golvet med en skinande blank sko. Under veckan som gått hade han lagt sig till med ett kort, välansat getskägg som fick honom att likna djävulen själv.
“Du kommer inom kort att tillhöra mitt elevhem, Zabini. Som jag nämnde för dig i måndags tar jag över efter Horace Snigelhorn från och med nästa vecka. Jag hoppas att du inte avvikit från vårt tysthetslöfte? Att du begriper privilegiet det innebär att få den sortens information före alla andra?”
“Ja, sir. Jag har inte sagt något.”
Blaises röst lät monoton, sannolikt för att dölja rädslan han måste känna.
“Utan undantag, min unge vän?” En knivskarp underton började tränga igenom det lena i Lostburges röst. “Det finns inte, hm … någon här på slottet som du har, låt oss säga, ett speciellt förhållande till?”
“Nej, sir.”
“För jag har hört annorlunda, Zabini. Enligt mina många säkra informationskällor - och tro mig, jag är synnerligen effektiv när det gäller att få ut information - finns det någon här du är … hur är det man brukar uttrycka det … i en nära relation med.”
“Vem skulle det vara, sir?” Nu kunde ett uns av trots anas i Blaises röst.
Lostburge gav till ett kort skratt.
“Åh, det vet du lika väl som jag, Zabini. Och någonting säger mig att du inte skulle bli så förtjust, om det skulle … så att säga … hända miss Jacobsson någonting.”
Blaise flämtade till.
“Har jag inte rätt, Zabini?”
“Elli har ingenting med det här att göra. Hon … hon har inte gjort något! Hon tillhör ett annat elevhem. Vad är det ni vill att jag ska göra, sir?” Det var sorgligt att höra Blaises uppenbara underläge.
“Nåväl”, sa Lostburge mjukt och jag hörde hur han tog några steg närmare Blaise. “Som elevhemsföreståndare kräver jag inte mycket … mer än det självklara att mina handplockade utsedda alltid ställer upp för vår sak, alltid är redo att sätta Slytherins värderingar framför allt annat, och alltid är redo för de … uppdrag … som de tilldelas. Du kommer inom kort att få äran av ett sådant uppdrag, Zabini. En uppgift som kommer att förändra ditt liv. Ett mandomsprov som ger dig enkel biljett direkt in i den vuxna världen. Ge akt på dina elevhemskamrater, Zabini. Det kan hända att det ärofyllda uppdraget förmedlas genom någon av dem.”

Det hördes inte ett ljud från Blaise, inte ens ett andetag.

“Jag förväntar mig mer entusiasm av dig, min unge vän”, tillkännagav Lostburge nådigt. “Trots vissa, hm, fläckar i ditt familjeträd tillhör du trots allt eliten. Nämnde jag att jag träffat din mor vid ett par tillfällen?”
“Nej, sir”, sa Blaise tyst.
“Cynthia är värdinna ut i fingerspetsarna. En synnerligen … inbjudande kvinna”, log Lostburge och jag kunde urskilja hur han plockade fram ett litet föremål ur sin klädnad. Något som var så litet att han måste hålla det i nypan. “Jag hoppas du förstår att vårt lilla samtal här inte får yppas för någon levande själ?”
Det var tyst från Blaise, men antagligen nickade han stumt. Jag kunde föreställa mig hur rädd han var, hur hans hjärta pumpade lika snabbt som mitt. Dammet låg tjockt på fönsterkarmen bakom mig, och med fasa kände jag hur korn av det letat sig in i näsan.

Hur jag snart måste nysa.
Tårarna började rinna nerför kinderna av ansträngning att hålla tillbaka reflexen.
Gode gud, vad skulle jag göra om Lostburge upptäckte mig?

Förtvivlat knep jag ihop mina rinnande ögon, kämpade mot reflexen. Hörde som på avstånd hur Lostburge tog till orda igen. Gode gud, låt honom gå, låt honom gå nu …
“Du blir den förste student som tar emot ett sådant här mynt. De andra kommer också att få var sitt i sinom tid, och dessa små föremål kommer att signalera när jag vill samla er. Jag hoppas att du förstår vilken ära det innebär att vara först ut i vårt … kommunikationssystem. I jämförelse med den stora saken är vi alla endast dammkorn i universum.”
Ja, gudarna skulle veta att det fanns dammkorn.
Gå nu, gå, gå, gå …
Precis när det inte gick att hålla emot längre, vände Lostburge på klacken och drog upp dörren, och så fort han försvunnit hörde jag Blaise rusa in mot badrummet och låsa in sig där, förmodligen helt förtvivlad.

Nysande sjönk jag ihop bakom gardintyget.
Nu behövde jag i alla fall inte längre ha något enskilt samtal med Blaise.
Jag visste redan mer än tillräckligt.

Ännu en gång har du skrivit ett spännande kapitel, som jag slukar med hull och hår!

I panik flydde jag in bakom de nyss upphängda, tjocka gardinerna, precis innan dörren rycktes upp och Owen Lostburge klampade in över det leriga golvet. Med en fnysning borstade han damm av sin långa mantel, medan jag förfärat kikade på honom i glipan mellan de två tygen.
“Zabini!” kommenderade han utan någon som helst tvekan. “Vakna och få kläder på dig, omedelbart.”
Ett förvirrat prasslande av sängkläder hördes.
“Vad … vem …?”
“Låt mig inte upprepa mig, Zabini.” Lostburges röst hade återfått sina lena ton. “Det är fredag eftermiddag, mitt under verksam skoldag, och du uteblir från lektionerna för att ligga här och ta dig en oförtjänt vila. Jag trodde att vårt lilla samtal häromdagen skulle öka din motivation, men jag tycks ha misstagit mig.”
“Vänta, sir … låt mig bara …”

Den meningen är stark och jag håller andan! Som sagt, Lostburge är en obehaglig typ! Som vi har diskuterat via ugglan, är han väldigt lik Frollo till sättet.




Hur jag snart måste nysa.
Tårarna började rinna nerför kinderna av ansträngning att hålla tillbaka reflexen.
Gode gud, vad skulle jag göra om Lostburge upptäckte mig?

Förtvivlat knep jag ihop mina rinnande ögon, kämpade mot reflexen. Hörde som på avstånd hur Lostburge tog till orda igen. Gode gud, låt honom gå, låt honom gå nu …
“Du blir den förste student som tar emot ett sådant här mynt. De andra kommer också att få var sitt i sinom tid, och dessa små föremål kommer att signalera när jag vill samla er. Jag hoppas att du förstår vilken ära det innebär att vara först ut i vårt … kommunikationssystem. I jämförelse med den stora saken är vi alla endast dammkorn i universum.”
Ja, gudarna skulle veta att det fanns dammkorn.
Gå nu, gå, gå, gå …
Precis när det inte gick att hålla emot längre, vände Lostburge på klacken och drog upp dörren, och så fort han försvunnit hörde jag Blaise rusa in mot badrummet och låsa in sig där, förmodligen helt förtvivlad.

Åh, herregud! Här bet jag på naglarna! det här är en klassiker, något händer, men man törs inte avslöja sig!*
Undrar hur det ska gå! Får hålla ögonen öppna!

*


Roligt att du gillade min teori!

Jätte bra.

Undrar om Severus skulle godkänna det den där typen håller på med.

Men Severus kan nog inte heller gå emellan vad som helst för att inte väcka några misstankar

Lite läsning under juldagarna!

Mintygirl89


Nepflite



Kapitel 86 - Dotter

Hogwarts fredag 23 januari 1998

“Pappa?”
Precis när jag andats ut efter nysattacken och börjat fundera på hur jag skulle ta mig osedd från sjundeårspojkarnas sovsal, skar den skarpa flickrösten genom luften.

Jag var inte beredd, hade behövt få fundera över vad jag skulle göra med all information samtalet mellan Blaise och Lostburge hade gett mig. Hur jag skulle involvera Severus och vad vi kunde göra åt Dödsätarens ohämmade framfart på slottet. Flickans röst brände som en irritation genom mina tankar och tvingade mig att stanna kvar bakom gardinen.
“Pappa?” ropade hon igen, lite högre och mer utdraget den här gången. “Var är du? Jag behöver …” Hon avbröt sig vid ljudet av badrumsdörren som öppnades. Genom mellanrummet mellan de två tygen kunde jag urskilja hennes ansikte. Det var vagt bekant; jag hade undervisat hennes klass några gånger under veckan och förstått att hon var Lostburges dotter Eleonore. Tacksamt hade jag konstaterat att hon inte alls var någon besvärlig elev. Faktum var att hon hade hållit låg profil och mest suttit och kastat menande blickar omkring sig. Blickar av ett slag jag alltid haft svårt att förstå, med ett småleende som inte alls uttryckte glädje utan snarare förebådade drama och intriger.

Nu krökte just ett sådant litet leende hennes ansikte, när hon fick syn på Blaise i badrumsdörrens öppning. Hon synade honom uppifrån och ner under ögonfransar tunga av mascara och drog en sönderblekt hårslinga bakom örat, så att ett dinglande örhänge blev synligt.
“Åh, förlåååt.” Inget i hennes röst tydde på att hon verkligen ursäktade sig.
“Det här är killarnas sovsal.” Blaise lät kort i tonen, vilket ju inte var så konstigt med tanke på samtalet han precis haft och alla känslor det kunde tänkas ha upprört.
“Jag visste inte. Jag är ny här. Har du sett min pappa? Han heter Owen Lostburge och jag såg att han gick in hit.”
“Hur kom du in då?” Blaise lät låg. Antagligen ville han helst bli lämnad ifred.
“Jag fick precis lösenordet. Under veckan har jag bott med pappa, men nu ska jag bo med eleverna så klart, när nästan alla mina saker äntligen anlänt hit från Louisiana.” Hon lät som om hon hoppades på följdfrågor, men fick inget gensvar från Blaise, så hon återtog: “Har du sett pappa? Han måste ha transfererat sig härifrån.”
“Får man det?” frågade Blaise automatiskt.
“Han får det, så klart.” Eleonores leende blev lite bredare och munnen formligen sken av flera lager läppglans. Hon hade en hudton som var märkligt orangebrun med tanke på att det var vinter och hennes ögon blekblå. “Vem är du då?” fortsatte hon.
“Blaise Zabini, sjunde året”, svarade Blaise trött. “Var det något du ville ha hjälp med?”
Hon låtsades inte om den artigt avvisande tonen.
“Eleonore Lostburge, sjätte årskursen.” Hennes presentation lät som om hon räckte fram en storslagen gåva. Blaise suckade och jag hörde att han slog sig ner på sin säng, som om han gav upp. Till min förvåning såg jag Eleonore sätta sig på sängens ytterkant, med korsade ben och hela sin uppmärksamhet riktad mot den blivande elevhemskamraten. “Du kanske kan berätta hur det fungerar på det här stället?” frågade hon inställsamt.
“Som på alla andra magiska skolor, antar jag.”
“Men det finns ju skillnader”, kontrade Eleonore. “Rätt stora skillnader i standard. Hogwarts har gott rykte, kanske ännu bättre nu när Dumbledore inte styr längre.”
Jag tänkte för mig själv att det borde vara tvärtom, men det berodde kanske på i vilka kretsar man rörde sig.
“Vet du var man kan parkera?” fortsatte Eleonore när Blaise inte visade några tecken på att hålla liv i konversationen.
“Vadå parkera?” Jag förstod Blaises undran. Trollkarlar tog sig ju fram genom transferens, flampulver eller flyttnycklar.
“Ja, min bil. Den kommer hit nu i veckan efter att servicen på den är klar. Titta här.” Eleonore flyttade så pass nära Blaise på sängen att han kunde se det lilla fotot hon drog fram ur klädnaden. “Den är ju vit, så den måste tvättas ofta. Vilka sköter biltvätt här på Hogwarts? Jag har inte sett några husalfer.”
“Jag vet inte. Vi har inga bilar här. Vad betyder YGP?” Blaise lät för första gången lite nyfiken.
“Ypperligt Garantisäkrad Produktkvalitet, precis som allt pappa beställer. Vi tyckte att det skulle passa som registreringsnummer också, men alltså shit vad dyrt det är att få en personlig registreringsskylt!”
“Mmm”, sa Blaise som sannolikt inte hade någon erfarenhet av detta. “Vad är fördelen med att ha bil då?”
“Det är ju nöjet i själva åkturen, vart man kan flyga med den”, förklarade Eleonore. “Transferens är effektivt när man ska ta sig någonstans snabbt, men med bilen blir det ju kul att ta sig dit. Du får hänga med på en tur nu i veckan när YGP kommer hit, Blaise.” Hon flyttade sig några centimeter närmare på sängen.
“Kanske det.”
Eleonore såg nöjd ut och stoppade tillbaka det lilla fotot i klädnaden medan hon såg sig om i rummet.
“Vad är det där?” frågade hon och jag kunde se att hon riktade blicken mot sängen med de vridna lakanen.
“Den är Malfoys.” Blaise ryckte på axlarna. “Jag skulle inte röra den där om jag var du. Han gillar inte att man håller på med hans grejer.”
Men Eleonore var redan uppe på fötter och undersökte något som tydligen legat på Dracos säng. “Det behöver ju inte han veta. Du säger väl inget till honom, Blaise?” frågade hon med sockersöt röst. “Vad är det för något? Jag har faktiskt aldrig sett en sådan.”
“Äh. Malfoys far har tydligen kommit över den i Svartvändargränden. Han har en likadan, och de kan kommunicera med varandra direkt genom dem om de trycker in vissa siffror och fäller ut, eh … den där antennen högst upp.”
“Coolt”, utbrast Eleonore erkännsamt. “Ni har lite intressanta grejer här ändå!”

Hon vred och vände på föremålet i sin hand när hon satte sig bredvid Blaise på sängen igen. Även jag kisade nyfiket för att se vad det var. Det såg ut som en mobiltelefon. De hade precis börjat förekomma i samhället innan min flytt till den magiska världen, men var väldigt dyra och inget mina föräldrar hade haft råd att skaffa. Dessutom fungerade inte sådan utrustning på Hogwarts på grund av all magi som fanns i luften här. Men nu, med Dumbledores skyddsförtrollningar borta, kunde det mycket väl vara annorlunda.
“Du borde nog lägga tillbaka den precis där den var”, sa Blaise. “Annars blir han sur på oss och tror att vi har hållit på med den.”
“Okej då. Det är nog bäst”, sa Eleonore glättigt och svassade tillbaka mot Dracos säng med mobiltelefonen. “Du säger väl inget till den där Malfoy om att jag kollade på hans … eh, grej?”
“Nej, jag säger inget. Jag bryr mig egentligen inte”, sa Blaise och suckade.
“Hur är det med dig egentligen? Du verkar lite nere.” Eleonores röst hade fått en ton som påminde om skolsköterskan Madam Pomfrey när hon ville höra sig för om en students mående.
“Jag mår fint, men om du ursäktar behöver jag byta om nu och gå på de sista lektionerna. Det ska väl du med?”
“Jo, det ska jag väl”, medgav Eleonore. “Fast pappa kan ju justera min närvaro i systemet”, tillade hon nöjt.
“Min närvaro lär han inte justera i alla fall”, konstaterade Blaise. “Så, eh … ja, jag behöver göra mig redo.”
“Mmmm. Det förstår jag. Man kan ju inte komma till lektionerna i pyjamasbyxor precis”, fnissade Eleonore. “Även om dina är väldigt snygga. Vad är det för märke?” Hon betraktade ogenerat det nämnda klädesplagget.
“Vet inte. Vi får ta det en annan gång.” Blaise reste sig besvärat ur sängen och gick mot badrummet. “Hej så länge.”
“Kan vi inte följas åt? Jag ska ha spådomskonst och vet inte var salen ligger. Kan du visa mig?” Då Blaise inte svarade genast lade hon till: “Jag lovar att inte titta när du byter om.” Hennes röst garanterade dock inga löften.
“Ingen risk, jag stänger dörren.” Blaise flinade lite uppgivet och badrumsdörren slog igen om honom.
“Okeeeej då.” Jag hörde hur Eleonore började rota runt i rummet så fort Blaise var utom synhåll och paniken steg igen. Om hon hittade mig var det verkligen klippt. Jag höll för både näsa och mun medan jag kikade på henne genom den centimeterstora glipan. Eleonore tycktes dock mest vara intresserad av Dracos säng och dess omgivning. Hon plockade upp föremålen ett och ett, noga med att lägga tillbaka dem på exakt samma plats.

Blaise blev snabbt klar och puffade kvickt upp dörren precis när hon hunnit lägga ifrån sig något hon hållit i nypan med sina långa, grönmålade naglar. “Så snällt att du följer mig, Blaise”, kvittrade hon och han ryckte vänligt på axlarna. Som om han haft något val.

När de försvunnit kröp jag fram bakom gardinen medan jag försökte sortera all information som jag naturligtvis, på något sätt, måste kommunicera till Severus.

Lostburge skulle bli elevhemsföreståndare för Slytherin och tänkte ta kontakt med sina elever via små mynt liknande dem DA-gruppen använde för två år sedan.
Av någon anledning valde han att dela information med Blaise före alla andra.
Blaise skulle dessutom få ett speciellt uppdrag.
Lostburge hotade med att något kunde hända Elli om Blaise inte lydde.
Dessutom hade Lostburge en dotter som, liksom han själv, verkade vara van att få sin vilja igenom.

Kort sagt var det som bäddat för drama och intriger - både i de vuxnas och i ungdomarnas värld.

Jätte bra som vanligt.

Så reagerade jag när jag läste om kapitlet! Så Owen har en dotter! Himmel och pannkaka! Undrar vad hon kommer att göra. Vad kan hon vara för en filur? Är hon som sin pappa, läskig och obehaglig, eller är hon annorlunda? Märker att det är mer frågor och inga svar, hehe! Jaja, tids nog får vi svar.

Skulle vilja dela upp en del i stycken, så får man en andningspaus.



Nu krökte just ett sådant litet leende hennes ansikte, när hon fick syn på Blaise i badrumsdörrens öppning. Hon synade honom uppifrån och ner under ögonfransar tunga av mascara och drog en sönderblekt hårslinga bakom örat, så att ett dinglande örhänge blev synligt.
“Åh, förlåååt.” Inget i hennes röst tydde på att hon verkligen ursäktade sig.
“Det här är killarnas sovsal.” Blaise lät kort i tonen, vilket ju inte var så konstigt med tanke på samtalet han precis haft och alla känslor det kunde tänkas ha upprört.
“Jag visste inte. Jag är ny här. Har du sett min pappa? Han heter Owen Lostburge och jag såg att han gick in hit.”
“Hur kom du in då?” Blaise lät låg. Antagligen ville han helst bli lämnad ifred.
“Jag fick precis lösenordet. Under veckan har jag bott med pappa, men nu ska jag bo med eleverna så klart, när nästan alla mina saker äntligen anlänt hit från Louisiana.” Hon lät som om hon hoppades på följdfrågor, men fick inget gensvar från Blaise, så hon återtog: “Har du sett pappa? Han måste ha transfererat sig härifrån.”
“Får man det?” frågade Blaise automatiskt.
“Han får det, så klart.” Eleonores leende blev lite bredare och munnen formligen sken av flera lager läppglans. Hon hade en hudton som var märkligt orangebrun med tanke på att det var vinter och hennes ögon blekblå. “Vem är du då?” fortsatte hon.
“Blaise Zabini, sjunde året”, svarade Blaise trött. “Var det något du ville ha hjälp med?”
Hon låtsades inte om den artigt avvisande tonen.
“Eleonore Lostburge, sjätte årskursen.” Hennes presentation lät som om hon räckte fram en storslagen gåva. Blaise suckade och jag hörde att han slog sig ner på sin säng, som om han gav upp. Till min förvåning såg jag Eleonore sätta sig på sängens ytterkant, med korsade ben och hela sin uppmärksamhet riktad mot den blivande elevhemskamraten. “Du kanske kan berätta hur det fungerar på det här stället?” frågade hon inställsamt.
“Som på alla andra magiska skolor, antar jag.”
“Men det finns ju skillnader”, kontrade Eleonore. “Rätt stora skillnader i standard. Hogwarts har gott rykte, kanske ännu bättre nu när Dumbledore inte styr längre.”
Jag tänkte för mig själv att det borde vara tvärtom, men det berodde kanske på i vilka kretsar man rörde sig.
“Vet du var man kan parkera?” fortsatte Eleonore när Blaise inte visade några tecken på att hålla liv i konversationen.
“Vadå parkera?” Jag förstod Blaises undran. Trollkarlar tog sig ju fram genom transferens, flampulver eller flyttnycklar.
“Ja, min bil. Den kommer hit nu i veckan efter att servicen på den är klar. Titta här.” Eleonore flyttade så pass nära Blaise på sängen att han kunde se det lilla fotot hon drog fram ur klädnaden. “Den är ju vit, så den måste tvättas ofta. Vilka sköter biltvätt här på Hogwarts? Jag har inte sett några husalfer.”
“Jag vet inte. Vi har inga bilar här. Vad betyder YGP?” Blaise lät för första gången lite nyfiken.
“Ypperligt Garantisäkrad Produktkvalitet, precis som allt pappa beställer. Vi tyckte att det skulle passa som registreringsnummer också, men alltså shit vad dyrt det är att få en personlig registreringsskylt!”
“Mmm”, sa Blaise som sannolikt inte hade någon erfarenhet av detta. “Vad är fördelen med att ha bil då?”
“Det är ju nöjet i själva åkturen, vart man kan flyga med den”, förklarade Eleonore. “Transferens är effektivt när man ska ta sig någonstans snabbt, men med bilen blir det ju kul att ta sig dit. Du får hänga med på en tur nu i veckan när YGP kommer hit, Blaise.” Hon flyttade sig några centimeter närmare på sängen.
“Kanske det.”
Eleonore såg nöjd ut och stoppade tillbaka det lilla fotot i klädnaden medan hon såg sig om i rummet.
“Vad är det där?” frågade hon och jag kunde se att hon riktade blicken mot sängen med de vridna lakanen.
“Den är Malfoys.” Blaise ryckte på axlarna. “Jag skulle inte röra den där om jag var du. Han gillar inte att man håller på med hans grejer.”
Men Eleonore var redan uppe på fötter och undersökte något som tydligen legat på Dracos säng. “Det behöver ju inte han veta. Du säger väl inget till honom, Blaise?” frågade hon med sockersöt röst. “Vad är det för något? Jag har faktiskt aldrig sett en sådan.”
“Äh. Malfoys far har tydligen kommit över den i Svartvändargränden. Han har en likadan, och de kan kommunicera med varandra direkt genom dem om de trycker in vissa siffror och fäller ut, eh … den där antennen högst upp.”
“Coolt”, utbrast Eleonore erkännsamt. “Ni har lite intressanta grejer här ändå!”


Hon vred och vände på föremålet i sin hand när hon satte sig bredvid Blaise på sängen igen. Även jag kisade nyfiket för att se vad det var. Det såg ut som en mobiltelefon. De hade precis börjat förekomma i samhället innan min flytt till den magiska världen, men var väldigt dyra och inget mina föräldrar hade haft råd att skaffa. Dessutom fungerade inte sådan utrustning på Hogwarts på grund av all magi som fanns i luften här. Men nu, med Dumbledores skyddsförtrollningar borta, kunde det mycket väl vara annorlunda.
“Du borde nog lägga tillbaka den precis där den var”, sa Blaise. “Annars blir han sur på oss och tror att vi har hållit på med den.”
“Okej då. Det är nog bäst”, sa Eleonore glättigt och svassade tillbaka mot Dracos säng med mobiltelefonen. “Du säger väl inget till den där Malfoy om att jag kollade på hans … eh, grej?”
“Nej, jag säger inget. Jag bryr mig egentligen inte”, sa Blaise och suckade.
“Hur är det med dig egentligen? Du verkar lite nere.” Eleonores röst hade fått en ton som påminde om skolsköterskan Madam Pomfrey när hon ville höra sig för om en students mående.
“Jag mår fint, men om du ursäktar behöver jag byta om nu och gå på de sista lektionerna. Det ska väl du med?”
“Jo, det ska jag väl”, medgav Eleonore. “Fast pappa kan ju justera min närvaro i systemet”, tillade hon nöjt.
“Min närvaro lär han inte justera i alla fall”, konstaterade Blaise. “Så, eh … ja, jag behöver göra mig redo.”
“Mmmm. Det förstår jag. Man kan ju inte komma till lektionerna i pyjamasbyxor precis”, fnissade Eleonore. “Även om dina är väldigt snygga. Vad är det för märke?” Hon betraktade ogenerat det nämnda klädesplagget.
“Vet inte. Vi får ta det en annan gång.” Blaise reste sig besvärat ur sängen och gick mot badrummet. “Hej så länge.”
“Kan vi inte följas åt? Jag ska ha spådomskonst och vet inte var salen ligger. Kan du visa mig?” Då Blaise inte svarade genast lade hon till: “Jag lovar att inte titta när du byter om.” Hennes röst garanterade dock inga löften.
“Ingen risk, jag stänger dörren.” Blaise flinade lite uppgivet och badrumsdörren slog igen om honom.
“Okeeeej då.” Jag hörde hur Eleonore började rota runt i rummet så fort Blaise var utom synhåll och paniken steg igen. Om hon hittade mig var det verkligen klippt. Jag höll för både näsa och mun medan jag kikade på henne genom den centimeterstora glipan. Eleonore tycktes dock mest vara intresserad av Dracos säng och dess omgivning. Hon plockade upp föremålen ett och ett, noga med att lägga tillbaka dem på exakt samma plats.

Miriam lyssnar och man undrar hur det ska gå. Som slutet antyder, det blir bäddat för drama och intriger. Det låter som om Ellinor är van att få sin vilja igenom, då bådar det inte gott. Det låter hemskt att Owen ska ta över som elevhemsföreståndare. Bara vänta och se.

Lite helgläsning! Trevlig helg

Nepflite


Mintygirl89


Trezzan




Tack Mintygirl89 för inspiration till slutet på kapitlet!

Kapitel 87 - Kontorstid

Hogwarts fredag kväll 23 januari 1998

Skuggorna präglade Severus ansikte. Det hade förändrats under de här åren. De allvarsamma dragen hade djupnat ytterligare. Ögonen, vaksamt fästa på pergamentet framför honom, var om möjligt ännu mörkare. Det kraftigt korpsvarta håret hade flera strån av silver som framträdde i vaxljusens sken.

Han doppade fjäderpennan i bläckhornet och skrev ytterligare några ord, men såg sedan upp, som alltid medveten om min närvaro långt innan jag hunnit säga ett ord.
Genast lade han ner pennan och riktade sin fulla uppmärksamhet mot mig.
“Kvällen är sen och helgen väntar”, konstaterade han med sin mjuka röst. “Vad för dig hit så långt utanför kontorstid, M?”
“Jag var nere i Slytherins elevhem och åtgärdade problemet med deras gardiner. Hjälpligt, får man väl säga, men de hänger uppe på stängerna nu”, svarade jag och undrade hur det skulle vara möjligt att få fram allt jag ville förmedla med de uppmärksamma tavlorna och gud vet vilka andra lyssningsanordningar i väggarna runt oss.
“Ja, jag är medveten om elevhemmets problem med bristande underhåll och service. Borde kunna ordnas på magisk väg tillsvidare”, sa Severus tankfullt. “Du ska inte behöva göra några insatser i den vägen. Jag behöver dig på kontoret nu när din vecka som vikarie är avslutad.”
“Det har varit en händelserik vecka, sir.” Severus ögon riktades genast mot mig, hakade fast i min blick. Jag kände energin börja strömma mellan oss, som en svag men alldeles självklar vibration, en naturlig förlängning av verkligheten. Jag har fått reda på riktigt upprörande saker angående Lostburge, Severus. När jag var i Slytherins elevhem kom han dit och pressade Blaise Zabini.

Severus fortsatte att se på mig, uppmärksam på vartenda ord jag överförde till honom genom läsningen. Den hade verkligen utvecklats till en konst mellan oss, en unik kanal för kommunikation. Tavlorna runt om på väggarna, som vanligt observanta, lyssnade för döva öron.

Lostburge sa att han snart tar över som elevhemsföreståndare, att Zabini skulle få ett speciellt uppdrag och att något kan hända Elli om han inte lyder. Det var bäst att få ut all information så snabbt som möjligt. Severus fortsatte att se på mig, och allteftersom mina tankar överfördes till honom mörknade hans ögon, men dessvärre inte av vrede. En svart sorgsenhet lade sig över hans säregna ansiktsdrag och fortplantade sig till mig. Jag insåg: Han visste redan, eller anade. De här nyheterna var bara en del i allt absurt som hände dagligen. Jämfört med händelser som den i Richmond, men alla dess dödsoffer från giftet i mjölkflaskorna, var de till och med marginella.

Mitt hjärta sjönk i bröstet. Jag hade alltid trott på någon sorts grundläggande godhet, att tillvaron helt enkelt inte kunde bli hur hemsk som helst, att människor i ett tillräckligt uselt skede skulle vakna upp och inse galenskapen i det de höll på med. Förtvivlat såg jag på Dumbledores portträtt, den framlidne rektorn som alltid verkat så allvetande och finurligt god, med lösningar på allt i slutändan. Han var nu den ende som sov, deltog överhuvudtaget inte i rummets skeende.

Jag såg tillbaka på Severus. Vad skulle han kunna göra? Lostburge var för stark, för högt uppsatt, verkade till och med vara herrens ess i rockärmen. Det skulle inte förvåna mig. Denne man hade dykt upp från ingenstans när tiderna var som värst.

Severus nickade bekräftande. Jag såg i hans ögon att han hade velat trösta mig, ta mig i sin skyddande famn som förr.
“Ja, det har varit en händelserik vecka”, svarade han. “En intensiv tid på vår skola, där vi gör allt vi kan för eleverna.”
“Jag vet, sir.” Jag sänkte sorgset blicken i takt med snön som singlade ner utanför fönstren. Några svarta fåglar landade vinglade på ett av tornen längre bort. Det fick mig att tänka på något.
“Vet ni när Jessica Raven väntas tillbaka, sir? Har ni fått några nyheter?”
“Hennes sjukfrånvaro blir längre än planerat”, sa Severus. “Det är därför Owen Lostburge har fått platsen som lärare i hennes ställe. Jessica Raven är i stort behov av vård, eftersom hennes insatser var så påfrestande … faktiskt unika i sitt slag.”
Det kunde jag hålla med om. Att hon alls kunnat återvända så snabbt efter tortyren som herren utsatt henne för, och dessutom specifikt raderat en tidsperiod ur både Ellis och Dracos medvetande, var inget mindre än ett mirakel.
“Vilka här på slottet har kännedom om Jessica Ravens nuvarande situation?” Jag visste inte riktigt varför jag ställde frågan, men något sa mig att det kunde vara bra om fler än vi hade tankarna på korpen och inte bara accepterade Lostburges övertagande som något självklart.
“Minerva vet nog.” Severus var tyst ett ögonblick innan han fortsatte: “Inte för att vi direkt har talat om det.” Jag såg nästan hur alla tavlor utom Dumbledore spetsade öronen och förstod att vi tyvärr inte kunde utveckla ämnet. Rektorns kontakt med McGonagall ansågs säkerligen vara obestridlig ledare gentemot underlydande numera. Severus fortsatte: “De gamla trotjänarna på Hogwarts har sitt sätt för sig, som du säkert vet. Det är svårt att lära gamla hundar sitta.” Han såg menande på mig och betoningen av ordet hund fick mig att haja till. Möjligen hade den erfarna lärarinnan sina egna informationsvägar. Sirius kanske höll henne uppdaterad på något sätt?
“Det tycks inte bara vara de gamla hundarna som har svårt att sitta”, sa jag med illa dold syrlighet i rösten. “Owen Lostburge har stigit i graderna mycket hastigt, sir. Att ta över som elevhemsföreståndare efter endast en vecka på skolan måste väl vara någon form av rekord?” Jag brydde mig plötsligt inte om att tavlorna hörde; snart skulle det ju ändå bli offentligt.
“Det kan du säkert ha rätt i”, svarade Severus diplomatiskt. “Vad gäller Raven, var hon redan posterad utanför slottet när … incidenten med henne inträffade. Det är inte säkert att hon skulle ha återvänt hit oavsett.”
Jag undrade om han hade rätt. Korpens liv hade alltid varit något av ett mysterium för mig. Hon bar på så många hemligheter, vilket ju var nödvändigt med den typ av liv hon levde. Det ständiga spelet på båda sidorna. Tanken slog mig att det säkert blev oerhört ensamt emellanåt. Vad skulle hon ha tyckt om Lostburge? Hon var van vid att hantera de värsta av de värsta. Kände hon till den Dödsätare som dykt upp från ingenstans och tagit hennes plats på Hogwarts? Tanken på Jessica drev mig att fortsätta.
“Icke desto mindre har saker och ting gått fort, sir … även rent administrativt. Hur känner professor Snigelhorn inför att lämna sin plats åt ett sådant … ehm, nytillskott som mister Lostburge?” En tanke slog mig när jag mindes klassrummet. “Han tycks ju ännu inte ha kännedom om alla sina blivande elever och uttryckte förvåning över att Theodore Nott studerar här, till exempel. Vi borde kanske lägga lite av vår administrativa tid på att upplysa honom om sådant han borde känna till?”
“Jag ska ha det i åtanke.” Severus röst lät mjuk. “Som jag nämnt känner dessa två till varandra sedan tidigare.” Jag önskade att han hade kunnat berätta hur, men förstod att det var uteslutet. Han fortsatte, medan han vägde fjäderpennan i händerna: “Vi får, hm … göra vårt bästa här i administrationen för att introducera den nye … medarbetaren i verksamheten.”
Jag visste att han försökte inge lugn och försäkra mig om att vi skulle hantera situationen. Det behövdes inte många ord mellan oss numera och med vårt kodade språk kunde vi ändå kommunicera en hel del. Vi skulle hjälpas åt att hålla ögonen på Lostburge, på olika sätt, därom var jag övertygad.

Och plötsligt stod han bara där. På rektorns kontor, i det heligaste av Hogwarts, via en totalt ljudlös transferens jag aldrig tidigare skådat. Utan att knacka eller på annat sätt tillkännage sin ankomst. Det enda som märktes var förändringen i luften, hur temperaturen med ens sjönk flera grader omkring oss, som om den strålade från hans glänsande svarta mantel.

Beteendet var så gränslöst att jag för några sekunder blev alldeles mållös.
Sedan kom ilskan.
“Stig på för all del, mister Lostburge!” sa jag i en falskt glättig ton. “Kan vi bjuda på något? Te? Kaffe? Juice?” Kanske någon sömndryck, rentav, så du inte kan dyka upp oanmäld var som helst på Hogwarts? Jag visste att han inte kunde läsa mig, och kände en berusande triumf över det.

Lostburge backade något steg bara för att kunna betrakta mig uppifrån och ner, innan han gav ifrån sig ett av sina obehagliga skratt.
“Som sagt, Mona”, log han med sitt gnistrande grin. “Ni roar mig verkligen.”
Severus, som inte ens såg förvånad ut över sin kollegas plötsliga uppdykande, försökte påkalla uppmärksamheten.
“Tiden är snart inne, Owen.” Han rörde diskret vid sin vänsterarm och Lostburge nickade nöjt.
“Jag tog mig friheten att tidigarelägga slutet av eftermiddagens lektioner. Studenterna blev väl inte direkt modfällda, en förtjusande fredag som denna. Hoppas ni får en angenäm helg, Mona.” Han bugade sig chevalereskt innan han åter vände sig till Severus: ”Nåväl, plikten kallar.”
Hans djävulska flin och Severus beklagande ansiktsuttryck var det sista jag såg innan de försvann lika ljudlöst som vid ankomsten och lämnade mig ensam på kontoret med tavlornas nyfikna blickar. Phineas Nigellus lutade sig framåt och spanade mot det övergivna skrivbordet.
“Ser man på”, andades han imponerad. “En sådan transferens har man väl aldrig sett i detta rum. Inte ett ljud, på min ära! Ingen eld, ingen dramatik! Sannerligen kvalitet på styret här numera.” Jag gav honom en irriterad blick, sneglade mot den alltjämt slumrande Dumbledore och såg sedan med en förtvivlad suck mot tomrummet som uppstått efter de två trollkarlarna.

Jag visste alltför väl vad det var för plikt som kallade dem.

Underbart kapitel! Så spännande när de har sitt samtal med Lostburge! Vi får se vad som händer! Det ska bli spännande att läsa vidare!


“Som sagt, Mona”, log han med sitt gnistrande grin. “Ni roar mig verkligen.”
Severus, som inte ens såg förvånad ut över sin kollegas plötsliga uppdykande, försökte påkalla uppmärksamheten.
“Tiden är snart inne, Owen.” Han rörde diskret vid sin vänsterarm och Lostburge nickade nöjt.
“Jag tog mig friheten att tidigarelägga slutet av eftermiddagens lektioner. Studenterna blev väl inte direkt modfällda, en förtjusande fredag som denna. Hoppas ni får en angenäm helg, Mona.” Han bugade sig chevalereskt innan han åter vände sig till Severus: ”Nåväl, plikten kallar.”
Hans djävulska flin och Severus beklagande ansiktsuttryck var det sista jag såg innan de försvann lika ljudlöst som vid ankomsten och lämnade mig ensam på kontoret med tavlornas nyfikna blickar. Phineas Nigellus lutade sig framåt och spanade mot det övergivna skrivbordet.
“Ser man på”, andades han imponerad. “En sådan transferens har man väl aldrig sett i detta rum. Inte ett ljud, på min ära! Ingen eld, ingen dramatik! Sannerligen kvalitet på styret här numera.” Jag gav honom en irriterad blick, sneglade mot den alltjämt slumrande Dumbledore och såg sedan med en förtvivlad suck mot tomrummet som uppstått efter de två trollkarlarna.


Den här biten är laddad med elektricitet känns det som, och stämningen blir väldigt spänd. Sorry om jag upprepar mig, men jag kan inte låta bli att undra om Lostburge vet att Metrimona och Miriam är en och samma person.
Samt att han kanske var i närheten av sjön, när Snape fick kramp och höll på att drunkna, vilket gjorde att han skrek "Miriam" i nödens stund, istället för "Metrimona".

Tycker det är något som går att spinna vidare på, om du vill förstås. Plus att de kollar hur Eugene mår. Hm... undrar om Quirinus dyker upp som spöke igen, så han kan hjälpa Miriam en gång till.

Beteendet var så gränslöst att jag för några sekunder blev alldeles mållös.
Sedan kom ilskan.
“Stig på för all del, mister Lostburge!” sa jag i en falskt glättig ton. “Kan vi bjuda på något? Te? Kaffe? Juice?” Kanske någon sömndryck, rentav, så du inte kan dyka upp oanmäld var som helst på Hogwarts? Jag visste att han inte kunde läsa mig, och kände en berusande triumf över det.

Om du ser delen med kursiv och understruken text: Hehe! Blir så full i skratt! Roligt att du gillar idén jag gav för en tid sedan! Blir så kul att läsa vidare.

EDIT: Glömde skriva att det ringer en varningsklocka när han kallar Miriam för Mona. Vet inte varför, men det pirrar i magen på något konstigt sätt. Jag anar ugglor i mossen. Undrar vad han har i tankarna.

Måndag 26 januari 2026 publiceras kapitlet om måndag 26 januari 1998.

Mintygirl89


Trezzan




Kapitel 88 - Förödelse

Hogwarts, måndag 26 januari 1998

De två dygn ett veckoslut består av kan vara en evighet när man svävar i ovisshet. Lostburge hade vetat vad han talat om då han önskat mig en angenäm helg. Från fredag till söndag kväll var han och Severus spårlöst försvunna, och även om jag numera var van vid det, var två hela dygn ändå lång tid i sammanhanget. Severus brukade ibland, när han kunde, försöka förbereda mig på frånvaron. För det mesta var det dock omöjligt. Man visste aldrig när och hur länge han kunde bli kallad.

Det som fick mig att hålla modet uppe under de ensamma timmarna på kontoret, bredvid Severus tomma stol i stora salen och i den ödsliga himmelssängen om nätterna var tanken på den kommande veckan. Jag var mer fast besluten än någonsin att, för att uttrycka det milt, försäkra mig om hur vår nye medarbetare introducerades i verksamheten. Speciellt under de lektioner där Blaise Zabini skulle delta.

Jag mindes tydligt Zabinis namn högst upp på den så kallade rekryteringslistan. Pergamentet som Lostburge helt fräckt hade tagit ifrån mig vid sitt första besök på kontoret. Det var uppenbart att listan hade något med Lostburges utpressning mot Blaise att göra. Vad kunde det vara för speciellt uppdrag han skulle få? Vad exakt rekryterades de äldre slytherineleverna till? Vad skulle de förväntas göra för att tjäna den mörka sidan? Och vad hade Draco, som jag konfiskerat listan från, för roll i det hela?

Precis som många andra hade jag haft en viss uppfattning om slytherineleverna i allmänhet och till alldeles nyligen skulle jag nog ha trott att de inte alls var ovilliga att rekryteras. Listan kanske till och med var något exklusivt och förknippat med både ära och den spänning som hemlighetsmakeriet kring den innebar. Att stå högst upp måste då vara något alldeles extra hedersamt och de fyra-fem namn som följde förstaplatsen borde i så fall också vara redo för äventyret. Jag mindes läktaren under den magiska trekampen för tre år sedan, min första tid på Hogwarts. Hur eleverna i grönt och silver hängt på varandra i klasar, jublat och sett upp till Draco när han skämtade om att Harry och Ron kunde ha blivit uppätna av grindyloggar under vattnet. Jag hade blivit så arg att min kraft oavsiktligt rasat hela läktaren. Det fanns ingen anledning att tro att andan i Slytherin hade förändrats sedan dess.

Men under veckan som vikarie hade min åsikt sakta nyanserats. Inte minst var det Pansy och hennes engagemang i uppgiften som fått mig att tänka om. Hon hade visat äkta empati med den unga häxan som blivit utsatt för Cruciatus och klassen hade lyssnat med någorlunda respekt på hennes redovisning. Theodore Nott, Ellis vän, verkade inte heller vara någon som valde en specifik sida utan tycktes leva helt enligt sina egna regler där han satt och arbetade i klassrummet, tämligen ointresserad av det sociala spelet som pågick omkring honom. Och Blaise, Ellis andra vän och en stark orsak till mina kommande observationer, hade ju på alla sätt verkat obekväm med det uppdrag hans nye elevhemsföreståndare ville ge honom.

Saken var klar. Om Lostburge kunde dyka upp som gubben i lådan under mina lektioner, kunde jag göra samma sak och överraska honom mitt under pågående verksamhet.



På vägen ner mot salen, där jag visste att en lektion i försvar mot svartkonster just hade startat, gick jag ännu en gång igenom varför jag behövde göra det här.

Att överraska Lostburge borde vara det bästa sättet. Han såg mig inte som något hot överhuvudtaget, i alla fall inte utifrån hur han betedde sig. Med Severus var han säkerligen mer vaksam, trots att de befann sig på samma sida som kollegor. Detta måste också vara orsaken till att Severus helt enkelt inte hade läst av honom och sett vad han hade för avsikter. Det går inte att utöva legilimering utan att motparten märker det, vilket jag visste bättre än någon annan. Läsningen är en smärtsam upplevelse om man inte är beredd eller litar på den som utövar magin. Förmodligen kunde man inte heller utföra det om den som lästes inte var i medvetet tillstånd, så både sömndrycker och sanningsserum var uteslutna.

Severus måste bete sig som om han var på Owen Lostburges sida, och till största delen var även jag tvungen till det. Men jag tänkte utnyttja detta faktum till min fördel.
Ekot av mina steg i trapporna ekade beslutsamt.

Vad jag än hade trott skulle avslöjas under mitt oanmälda lektionsbesök hade dock ingenting kunnat förbereda mig på det som väntade.



Dörren till Lostburges klassrum hade slitits loss från sina gångjärn och krossats mot väggen. Instinktivt frös jag på stället och stirrade mot ingången där svart rök vällde ut. Någon form av olycka måste ha inträffat.

Innan jag hann bestämma hur jag skulle agera hördes öronbedövande skrik i olika höga tonarter inifrån salen och i nästa sekund kom Pansy och hennes vänner rusande ut. Det gick inte att få kontakt med dem när de for förbi mig så fort att klädnaderna fladdrade. Alltjämt skrikande i panik försvann de bortåt korridorerna.

Jag tog några tveksamma steg närmare klassrummet varifrån Lostburges röst hördes. Den var annorlunda mot tidigare, som om han lirkade med någon.
“Theodore, varför hänga upp dig på gammalt? Jag tänkte aldrig skada henne, förstår du väl. Bara tillrättavisa henne lite gra…”
En öronbedövande smäll fick mig att rygga tillbaka de steg jag tagit och sekunden därpå kom Draco springande genom den rökfyllda dörröppningen, även han okontaktbar med sikte på att ta sig så långt från platsen som möjligt. Ögonblicket efter blev det trångt i dörröppningen när Crabbe och Goyle trängde sig igenom den och trött flåsande joggade efter sin ledare.

Nu hördes en ny röst från klassrummet.
“Rör henne aldrig mer igen.” Jag kände igen Theodore Notts vanligtvis neutrala stämma, men nu var tonen befallande.
“Givetvis inte…”, svarade Lostburges röst. “Vi kanske ska talas vid om det här i enrum, Theodore? Det är onödigt om någon kommer till skada…”
En ny smäll avbröt honom och fick mig att rygga tillbaka ytterligare. Det lät som om sten exploderade där inne.
“Vi måste ut härifrån!” Det lät som Seamus Finnigan, följt av ytterligare en smäll och ljudet av en möbel som skrapades mot golvet.
“Kom!”
“Men Blaise…”
“Vi får med honom också!” Seamus flämtade. “Kom igen, hugg i här…”
Ut genom dörren kom nu Neville, med kinderna randiga av tårar, bärande på Blaise Zabini som vilade medvetslös mot hans axel. Efter dem kom Seamus, som halvt släpade med sig Elli i handen. Det var samma sak med dem som med de andra eleverna; de var alltför panikslagna för att lägga märke till mig, men de rörde sig långsammare än de andra eleverna hade gjort. Neville stapplade fram med sin börda och Elli haltade, stödd på Seamus och sotig i ansiktet av rök inifrån rummet.
“Neville!” ropade jag och kom dem springande till mötes. “Seamus … vad är det som har hänt?” Då de inte svarade, utan bara stirrade på mig som de övriga gjort, tog jag tag i Elli. “Vad är det för olycka som inträffat där inne, Elli?”
“Säg inget”, väste Seamus när Elli öppnade munnen. “Vi kommer bara att bli mer straffade…”
Jag skakade förfärat på huvudet och skulle just säga emot när Elli tog till orda. Hon vred sig i mitt milda grepp, svag och darrande, men med ögonen fyllda av ilska och besvikelse.
“Hur kunde ni?” Hon stirrade på mig med sin svarta blick. “Efter allt ni lärt oss förra veckan om Cruciatus … hur kunde ni?” Hon ryckte sig loss och hennes steg ekade tydligt, som om de var separerade från alla andra ljud. De andra följde henne.
För några sekunder visste jag inte om jag skulle ta upp jakten eller närma mig klassrummet, men innan jag hann fatta något beslut kom någon, eller snarare något, virvlande ut genom dörren. Det slog nästan omkull mig och kom så nära att jag skymtade dess ansikte - blekt, med svarta ögon och hatisk blick. Ellis mörka ögon var ingenting i jämförelse med ursinnet hos Theodore Nott. Det hade tagit flera sekunder innan jag kände igen honom. Vacklande mot väggen såg jag även Theodore försvinna bort, med knutna händer och liksom svävande över marken, omgiven av bolmande rök och utan någon synlig trollstav.



Jag stödde mig hostande mot väggen och försökte få tillräckligt med luft för att börja ta mig efter ungdomarna. Chocken borde lägga sig så att det gick att prata med dem, vad de än hade varit med om. Jag måste övertyga dem om att det fanns en trygg vuxen i deras närhet, en vuxen som inte hade menat att svika dem även om de just nu trodde det.
“Miss Prince?”
Rösten bakom mig hade en frågande ton men var samtidigt befallande. Jag vände mig långsamt om och såg Lostburge stå i den svedda dörröppningen. Det långa, gråsprängt svarta håret var något mer oordnat än vanligt och även han bar spår av sot i ansiktet, men han verkade samlad och hade sin trollstav i ett stadigt grepp.
“Miss Prince”, upprepade han bestämt, “jag beklagar att ni fick bevittna det här. En av eleverna fick ett … utbrott.” Han vinkade mig till sig på ett sätt som gjorde det omöjligt att vända om och fly. “Vi måste återställa alltsammans omedelbart”, sa han myndigt och svepte en hand genom hårmanen så att den låg någorlunda rätt igen. “Följ med in här, miss.”



I klassrummet rådde total förödelse. Krossad sten låg överallt, katedern hade åkt in i ett hörn och allt var sotigt av rök. Elevernas väskor och läroböcker syntes här och där, spridda i ett kaos av avbrutna fjäderpennor och utspillt bläck. Den svarta röken hade blivit till en tunn hinna som gav alltsammans suddiga konturer.

Automatiskt lyfte jag min trollstavsattrapp för att med kraften flytta borden till sina platser igen, men Lostburge satte upp en hindrande hand framför den: “Tillåt mig. Jag vet hur jag vill ha det här inne från och med nu.” Han lät mer myndig än någonsin. Utan att invänta svar lät han sin stav svepa i stora rörelser över rummet. Elevernas saker samlades huller om buller i en stor hög, borden drogs sekundsnabbt på plats och röken försvann. I rummets nu tydliga konturer tågade Lostburge omkring med staven riktad framför sig som en härförare. Stenkrosset drogs ihop till pelare och väggar igen.

Jag ville verkligen inte bli imponerad, men i magi var det ett kraftprov.

Det var också tydligt att det krävdes ansträngning av trollkarlen som utförde den. Lostburges annars kalla ansikte hade nästan samma rödbruna färg som hans dotters märkliga hy, och han hade kastat av sig sin mantel. Mumlande invecklade besvärjelser gick han fram och åter över det sargade stengolvet. Jag drog efter andan.
“Eleverna, sir …”
“Allt har sin tid. Ordningen måste återställas.”
“Men jag skulle kunna…”
“Se här, miss Prince.” Han vände blixtsnabbt staven mot Severus kateder och förintade den på ett ögonblick. En spegel trädde fram i dess ställe. Stavens rörelser blev precisa och utmejslade. Jag såg de två gestalterna framträda innanför ramen. Den bleka kvinnan i mörkgrönt och silver bakom den reslige trollkarlen med spända muskler och tänderna blottade i ett koncentrerat varggrin.

Återigen vände sig Lostburge mot mig och nu svepte hans stav över alla väggar. De täcktes av mörka draperier där främmande symboler av olika slag tonade fram, svagt glänsande i silver.
“Runor”, sa han lågt och såg sig om i rummet. Den sorgliga högen av elevernas tillhörigheter var det enda som inte var exemplariskt ordnat.
“Sir, studenterna, vi måste …”
“Allt har sin tid.” Lostburge var åter sig själv, och varggrinet hade återgått till hans vanliga, triumferande leende. Han såg sig nöjt omkring och jag följde hans blick, men fastnade på en säck som stod i ett hörn. Jag stelnade i fasa när jag såg att den var fylld med något som rörde lite på sig.
“Vad är det i säcken, sir?”
“Ingenting viktigt alls.” Hans röst blev till stål. “Seså, ännu är vi inte riktigt färdiga.”
Ytterligare en sväng på staven och ett altare av sten dök upp i ett hörn. Lostburge stegade fram till det, nästan högtidligt. “För studier av runor”, informerade han som om jag varit intresserad.

Säcken rörde sig igen och ett svagt gnyende hördes. Ljudet var något av det ynkligaste jag hört i hela mitt liv och jag började beslutsamt gå fram mot den. På en sekund var emellertid Lostburge där och ställde sig i min väg.
"Se, men inte röra.” Hans ansikte blev strängt medan det nöjda leendet dröjde kvar i de isande grå ögonen. Instinktivt tog jag ett steg bakåt från honom, men det gjorde bara att han fick en ännu bättre överblick över helheten. Ljuset i klassrummet dämpades och runorna började lysa ännu starkare, liksom silverdetaljerna i min dräkt. Lostburge studerade dem noggrant, som om de också varit runor.
“Allt har sin tid”, sa han lågt och sänkte sin stav.
Så såg han upp på mig och tillade, åter med ett leende: “Silver klär dig.”
Jag stod fastfrusen. Säcken rörde sig i periferin. Elevernas ägodelar tornade upp sig i sin övergivna hög. Allt såg mörkt och oformligt ut i det dunkla rummet, allt utom Lostburges kallt gnistrande ögon.
“Oroa er inte”, sa han lågt och fäste slutgiltigt staven vid sitt stålblänkande bälte. “Jag vet hur man handskas med allt som ska finnas i denna sal.” Han nickade mot säcken, såg sedan mot den återställda dörren och fortsatte: “Även med studenterna, inklusive Theodore Nott. Ingen av hans, låt oss säga … mycket speciella egenskaper … kan någonsin rå på mig, miss Prince.”

Vad händer sedan? Läs vidare i Skam den 26 januari kapitel 36!