Allmänt rollspel! {HP}

May log ursäktande mot Ethan - å Adeleines vägnar.
Och sedan å sina egna. För hon kände sig lite skyldig till att Adeleine sprungit iväg. Och killen, Damon, som verkligen inte fick synas. Kunde han inte bara låtit Cassandra sköta det som de andra gjort.
"Ja och jag skällde typ på ministeriet för att de inte gör något åt", hon gjorde citattecken i luften, "'situationen', fast det blev väl att jag nästan var taskig mot henne stället".

Stugan hade viss möblering, inget fint och kanske inte heller 100 procent stabilt, men det skulle nog amerikanerna kunna fixa själva.

När Damon nästan var ikapp tjejerna slog det honom att han kanske inte borde följt efter då han trots allt nog inte var välkommen på skolan. Han vände sig om och skyndade sig ned till eleverna från hans skola som var påväg in i stugan. Han sprang de sista meterna och gav sedan May och Rachel ett ursäktande leende. Han hade verkligen handlat innan han hann tänka efter.

R
Rachel log ursäktande tillbaka mot Damon.
"Gör er själva som hemma", sade hon.

Damon granskade rummet. Det var mörkt och dammigt, men med lite uppiffning skulle det se som nytt ut. Han drog fram hans stav och tänkte formeln icke verbalt som genast städade upp allt damm och trollade fram lyktor som placerades runt om.

Adeleine stannade till när hon kände en hand på sin axel. Hon svalde hårt, men vände sig inte om. Hon kände ilska mot allt. Mot henne, som inte kunde hålla sig stabil, mot sin pappa, som lät henne ha det på det sättet. Hon blinkade irriterat bort tårarna som hade uppstått, och såg ner i marken.

"Hur är det?", frågade Cassandra när hon kände att Adeleine stannade upp. Hon kollade Adeleine i ögonen och såg hur de var alldeles blanka. "Jag vet att det är jobbigt, särskilt när ens föräldrar skiter i en och man själv får skulden. Men man får lära sig att leva med det. Vi stöttar dig. Skit i Ethan", la hon sedan till stöttande.

Adeleine torkade bort hennes tårar med tummen, och vände sig långsamt om. "Det är inte hans fel. Åh merlin", ursäktade hon sig och svepte med handen över ansiktet när ännu fler tårar letade sig ut ur ögonen. "Det är bara att det inte var så här det skulle bli när min pappa blev vald till minister", förklarade hon. "Han sa att vi skulle bli starkare som familj. Men istället var han borta i princip varje kväll, och när vi väl träffades så ville han inte berätta vad det var som höll på att hända." Hennes ord började komma ut som en viskning.

"Ministeriet gör så med folk, det förändrar dem. Titta bara vad de gjorde med min far". Hon skrattade till. "Förlåt, nu blev jag okänslig igen. Är inte så bra på detta".

May nickade instämmande och slog sig ner direkt på golvet. Det var rätt skön temperatur där inne.
"Hallå!" Hojtade hon för att få tyst på gruppen. "Jag halkade hit på ett bananskal, så jag tror ni vet mer än mig och så. Men jag tror att det är bättre om vi kommer ner imorgon efter våra lektioner så kan vi ha ett möte eller något?"

Adeleine skrattade hastigt till, och torkade långsamt bort det sista av tårarna. "Du har rätt.. Tack. Jag får bara hoppas på att han vaknar till snart..", menade hon. Hennes blick sökte sig mot slottet, där de sista nattlamporna i sovsalarna höll på att slockna, för att tillåta barnen en härlig natts sömn. Hon längtade själv till sin egen säng.

"Tack, Cas.", mumlade hon. "Det betyder mycket. Men jag är ganska trött, så jag ska nog gå och lägga mig", förklarade hon med ett svagt leende. Hon vände sig långsamt om och fortsatte den sista biten upp till slottet. Hennes trötta ben ledde henne till sovsalen fortare än vanligt, och hon knäppte trött av sig sin klädnad, för att sedan dra på sig sin pyjamas och sjunka ner i sängen. Hon drog täcket över sig och slöt ögonen.