D.A:s rollspel

"Hey, det kommer bli okej" sa jag medans jag gav henne en kram. " vi bo-borde gå till rektorn" sa jag tyst till henne.

Jag nickade. Det var kanske bäst så.

jag tog lite lätt tag i hennes hand och drog med henne försiktigt mot rektorns kontor.

Jag tar hans hand, den är bekväm att hålla i.
-Vänner?
-Vänner.
Vi log svagt mot varandra.
-Och du tack. För allt besvär.
-Inga problem. Svarar han snällt.

Jag var så arg. Jag rusade in i pojkarnas sovsal och la mig under täcket. Jag kramade om min kudde och grät. Jag ville bara försvinna.

Jag vet inte hur jag kände. Visst, det Draco sa var kanske sant men det var väl ändå inte mitt fel... Eller? Det ända jag ville var att bli sams med Draco men han kan inte ens vara i samma rum som mig utan att bete sig som om jag är besmittad av pesten...

stämningen är dyster. Vad vad med alla egentligen? Jag kände mig illa till mods och allt var jobbigt. Mina vänner var ledsna och det smittade av sig på mig. Allt var förändrat. jag visste var det var med Hermione men hade det inte löst sig?

Jag hade fått en vän, en vän från Slytherin! Inte bästisar, men skit i det, tänkte jag och huvudet exploderade av glädje.

Efter ett tag somnade jag och drömde väldigt konstiga drömmar.

Jag tror Hermione gråter jag går fram till henne, hoppas hon inte blir arg för att jag lyssnade...