Prs med Wolf

När Norman kom upp ovanjord möttes han ganska snart av sina båda bröder.
Adam och Vagn kom emot honom med alvarliga miner.
"De flesta av fienden har evakuerats, någon måste varnat dem," Vagn såg på Norman, "Var är Anaidelle? Och vad för förbannelse har de kastat över henne egentligen?"
Norman skakade på huvudet.
"Jag vet inte, men hon träffades av din pil väldigt bra Adam, du är sämst på att sikta"
Vagn såg förbryllat på sina bröder.
"Vad har du gjort Adam?"
Adam teg så att Norman fick svara åt honom.
"Han sköt Anaid, hon träffades av en pil i sidan, hade jag inte varit där och sett vad som hänt hade hon antagligen varit död nu"
Adam såg på Norman med blixtrande ögon.
"Så du använde alltså...magi? Har du också förbannats av något kanske?"
Nu var Vagn arg.
"Även om Anaidelle var påväg att dö gjorde du inte saken bättre med magi lillebror! Du kan inte komma och spela den godhjärtade familjeorienteraren du tror att du är!" Vagns ögon blixtrade, "Du drar minst lika mycket skam över vår familj som hon!"
Nu var det Normans tur att vara arg.
"Hör du dig själv Vagn? Vi pratar om Anaid! Vår syster! Du kan inte på allvar mena att du hellre skulle låta henne dö än att bli konfronterad med magi?!"
Vagn skakade på huvudet.
"Hon är inte vår syster, hon är en skamling" Vagn spottade i marken, "Och det blir du också om du inte passar dig"
Norman såg i marken där Vagn spottat och sedan upp på sina bröder igen.
"Anaid är min syster, hon kommer alltid att vara, om ni två inte accepterar det tänker inte jag stanna hos er häller" Norman spottade i marken på samma sett som Vagn.
Bröderna såg på varandra med avsky i blicken. Sedan vände sig Norman om och gick därifrån.

Sham höll sig nära grottväggarna på väg till nödrummet. När han nådde det gick han rakt till klädhögen längst in. De flesta kläderna var trasiga, men han lyckades hitta en kort klänning av hjortskinn i Anaids storlek. Han hängde den över axeln och skulle just gå tillbaka när en späd röst plötsligt lät bakom honom.
"Vems klänning är det Sham?" Sham hoppade till och spann runt med en förvånad min. Tjejen som talat var en av flockens valpar. Hon var sju år gammal och hade långt ljust grått hår och blåa ögon. Sham andades ut.
"Jaså, det är bara du Moina. Du skrämde mig", sade Sham och hukade sig ner så han var i jämnhöjd med henne.
"Var är dina föräldrar?" frågade han och såg sig nervöst omkring. Moina trutade med munnen.
"Vet inte, farmor drog ner mig hit. Men jag gillar det inte, det är kallt och fuktigt. Jag vill hem." Sham nickade förstående.
"Varför är du inte med din farmor?" Moina sken upp.
"Jag såg dig, så jag smet när hon inte tittade!"
"Hon är säkert orolig, du borde gå tillbaka." Moina blängde på Sham och sparkade i marken.
"Men hon är tråkig", klagade hon. Sham suckade.
"Om du går, så får du en kaka av mig", lockade han och drog fram en platt kaka som han egentligen tänkt spara för sig själv. Moina följde den med blicken när han viftade med den. Hon slet girigt åt sig den.
"Okej!" sade hon och sprang iväg. Sham pustade ut och återvände ostört till klipphyllan.

Minosa och Astrid hade slutat skratta och satt sig ner intill grottväggen. När Sham kom tillbaka med en klänning till Anaid hann han inte säga ett ord innan Minosa ryckt den ifrån honom. Hon synade den och visade för Astrid.
"Sham vad är den gjord av? Den liknar inget jag har sett förut?" Frågade Minosa.
"Den är väldigt kort och tunn, det får inte plats någon korsett under den..." Astrid lade huvudet på sned, "Hamnskiftar kläder är väldigt speciella...men Anaid kommer säkert ta på sig den även om den inte alls liknar något hon brukar använda"
Minosa nickade instämande.

"Hallå!" protesterade Sham när Minosa ryckte klänningen ur händerna på honom.
"Våra kläder är mestadels sydda av skinn", svarade Aimil åt honom och tog klänningen från Minosa.
"Detta är en sommarklänning. Mycket sval och smidig, så hon kan röra sig enklare", sade Aimil och log när hon inspekterade den. Den påminde mycket om hennes kjol. Sham såg nöjt på henne och inväntade sin beröm. Aimil suckade uppgivet.
"Bra gjort Sham. Du blev inte sedd, va?" Sham kliade sig i bakhuvudet.
"Bara av Moina..." mumlade han. Rascal strök luggen ur ansiktet.
"Moina är väldigt pratsam. Kan vi lita på att hon inte skvallrar?" sade han. Aimil skakade på huvudet.
"Vi får hoppas att hon kan hålla tyst länge nog. Så fort Anaid har vaknat och slaget ovanför har dött ut drar vi."

Astrid och Minosa skakade på huvudet och log.
"Skin?" Minosa såg på Anaids sidenklänning, "Hahah Anaid, hon är van vid siden och liknande, det enklaste hon tagit på sig är min bommulls klänning"
Astrid nickade.
"Men hon har aldrig varit bekväm i den sortens kläder, hon vill att det ska vara praktiska och rörliga" Astrid fnissade, "Det här är en så löjlig diskussion! Anaid bryr sig inte om vad hon har på sig! Bara en sitter bra och täcker vad den ska!"
Minosa såg fundersamt på Sham.
"Vem är Moina? Det låter lite som Minosa" Minosa drog i en slinga av sitt brunlockiga hår, "Vad sa du till henne?"

"Hon är en av flockens valpar. Jag avslöjade inget, gav henne bara en kaka och sade åt henne att gå tillbaka till sin farmor", svarade Sham.
"Hennes föräldrar slåss förmodligen. Jag hoppas att hon inte blir föräldralös som vi", sade Aimil och såg sorgset upp på Sham. Han log glädjelöst åt henne.
"Hon har åtminstone sig farmor", sade han och lade en hand på sin systers axel. Aimil insåg att även om de visste ganska mycket om Minosas förflutna, hade de aldrig berättat om sina egna. Hon vände sig till Astrid och Minosa.
"Vi har aldrig berättat om oss själva ordentligt. Mitt fullständiga namn är Aimil Guare och Sham heter egentligen Ailean. Våra föräldrar dog när vi var små i en olycka. Jag uppfostrade praktiskt taget Sham ensam", sade hon. Sham rynkade på näsan när hon nämnde hans riktiga namn och lade armarna i kors.
"Kalla mig aldrig Ailean. Det låter som ett tjej-namn", muttrade han.

Minosa nickade.
"Jag beklagar" sade lutade hon huvudet mot sten väggen, "Anaid har säkert berättat en hel del om mig, jag heter Minosa Lewrise, mina föräldrar dog i pesten och min äldre bror, Marcus, tog hand om mig. Vi kom till slottet när våra föräldrar dog och jobbade i stallet. När Marcus dog i attacken för tre år sedan böev jag först Anaids tjänarinna och sedan mer hovdam, utan henne hade jag levt ett liv på gatan idag"
Minosa suckade.
"Jag och Marcus stod varandra väldigt nära, han nästan mer än bara en bror, innan vi kom till slottet var våra pengar problem så stora att ända settet att betala av dem var att ge bort mig till Lorden som ägde marken. Jag gissar att ni förstår till vad han skulle ha mig, Marcus vägrade låta dem ta mig därför fick de skära av två av hans fingrar som straff och betalning...det finns fler exempel..."
Astrid tog Minosas hand när en liten trå trillade från hennes kind.
"Min familj bor i öster" Astrid log, "Min fullständiga titel är Lady Astrid Lilya, jag är Anaids kusin, på hennes fars sida, men Anaid har en högre position än mig därför blev jag hennes hovdam"
Astrid kliade sig på näsan.
"Mina föräldrar heter Rillian och Ehster, far är en lord och äger ett par kvarnar i området runt vår herrgård, han är inte någon nära man till kungen direkt därför försöker han hålla sig undan kriget. Jag har inga syskon, vad jag vet, men det var länge sedan jag var hemma, jag träffade mor för ett år sedan på Anaids fars födelsedagsfest, men annars var det fem år sedan jag träffade mina föräldrar senast"
Astrid log mot hamnskiftarna.
"Jag vet nästan inget om dig Rascal? Beratta, vem var din mor?"

Aimil lyssnade intresserat på kvinnornas histiroier. Mycket av Minosas historia kände hon redan till, men det var verkligen hemskt. Som vanligt var det stora delar av berättelserna som hamnskiftarna inte förstod, men det var inga essentiella delar. Rascal höjde på ögonbrynen när Astrid berättade om sig själv. Han hade aldrig trott att hon var Anaids kusin, men om han tittade noga kunde han hitta vissa likheter.
"Jag kände aldrig min mamma, men jag har hört berättelser. Hennes namn var Ciar Talmhach och hon var sjutton när hon blev pappas partner. De fick mig tio år senare." Rascal fick ett drömlikt utseende när han talade om sina minnen.
"Mamma dog när hon födde mig, men pappa har berättat att hon var väldigt vacker och att jag fått mitt vita hår av henne", sade Rascal.

Astrid nickade.
"Människor får bara vitt hår när de blir äldre, men det är synd för det är vackert" Astrid log lite generat, "Anaid har alltid älskat långa hår, hon har aldrig tillåtit någon att röra hennes eget, Minosa klippte det i sömnen på henne en gång, hahah hon var så arg morgonen efter"
Minosa log och skrattade lite.
"Jag klippte det inte kort, jag tog bara de tio centimeter slitna toppar hon hade då och hon medgav att det var ganska snyggt"
Astrid såg på hamnskiftarna och lade huvudet på sned.
"Hur gamla är ni tre egentligen?"

"Jag kan tänka mig det", sade Rascal och kom ihåg de sista orden Anaid sagt innan hon svimmat. Klipp aldrig av ditt hår. Hon behövde inte oroa sig. Om Anaid gillade hans hår skulle han aldrig ändra på det.
"Vitt hår är ganska ovanligt bland oss också. Rascal och hans mamma är de enda som haft det i flocken sedan den formades", sade Aimil och vek ihop klänningen bredvid Anaid.
"Jag är arton år, Sham är femton", sade hon. Rascal betraktade Anaid. Han visste inte hur gammal hon var. Var de lika gamla? Vem var äldst?
"Jag är sexton. Hur... Hur gammal är Anaid?"