~Prs Med Remus Granger~

Jag kramade om henne och svarade hackigt:
"Han var otrogen.."
Jenn tittade upp på mig. Hon verkade tänka igenom mina ord noggrant innan hon svarade:

"Men lilla du", mumlade jag. "Hur kunde han, jag menar det, varför sa inte Remus det? Visste han ens... REMUS DU STANNAR!" Röt jag då han gick förbi.
"Vad är det sötnos?" Frågade han.
"HUR KUNDE DU FÅ SIRIUS ATT GÖRA ALICE LEDSEN!!??" Röt jag och han ryckte till.

"Jag..." Började Remus men kom visst inte på något bra svar på det. Jenn kollade en snabb blick på honom.

Jag vart arg och ledsen.
"Och hur är det med mig? Duger jag till dig då?" Frågade jag med en kall röst.
"Ja såkla..."
"Hej! Remus vart gick du?" Det var Lily som kom bakom honom. Hon stelna till.
"Tydligen", började jag kallt. "Duger jag inte, kom Alice vi går", sa jag och drog iväg Alice mot uppehållsrummet.

Jag var glad att Jenn tagit mig på allvar. Men kunde ändå inte låta bli att tycka synd om Remus... Han hade trots allt inte gjort något fel.

Mitt hjärta och hjärna visste inte vad de skulle göra. Hjärtat ville gråta och hjärnan ville trösta.
"Killar är så dumma" muttrade jag.

Jag nickade, för stum för att prata.

"Det här var den semsta balen jag gått på", muttrar jag. "Och jag kommer inte vilja hå på många fler."

Jag nickar och reser mig upp.
"Vill du gå ner och dansa med mig?" Frågar jag eftersom jag inte hade nånting att göra.

Jag stirrar på henne.
"Och du har inte nog med dans", sa jag lite retsamt men fixa musik och dansade med Alice. Jag var glad över att vi var själva i sovrummet.