Våga erkänna!

Superb

Kapitel 42
Jag åkte inte tåget hem. Istället för att spendera hela dagen i en kupé stannade jag hemma så länge jag kunde och umgicks med min familj innan jag genom flampulver tog mig tillbaka till skolan. Det är konstigt att vara på Hogwarts när det knappt är några där. Nere i fängelsehålorna möter jag inte en enda mänsklig själ och det förväntar jag mig inte att göra i sällskapsrummet. Men där har jag fel. Draco sitter helt ensam i soffan. När jag närmar mig soffan tittar han upp på mig och nickar.
Hej, säger han.
- Hej. Vart är de andra? Jag trodde att de skulle vara här nu, säger jag och sätter mig ner i fåtöljen.
Draco rycker på axlarna.
- De har inte synts till och jag har suttit här en stund. Hur känns det att ha träffat Anthonys föräldrar?
Han låter mer nyfiken än intresserad över att veta vad svaret kommer bli.
- Bra. Väldigt bra, säger jag.
Sen är det tyst. Draco byter ställning och verkar inte veta hur han ska sitta eller vad han ska kolla på. Det är någonting som tynger honom. Borde jag fråga vad det är? Eller kommer han berätta själv? Men Draco säger ingenting. Han är tyst och jag är tyst.
- Draco, är du okej?
Han tittar på mig och tar ett djupt andetag.
- Jag måste få berätta en sak för dig.
Han låter allvarlig och jag lutar mig oroligt fram. Draco tar ett till djupt andetag. Hans gråa ögon tittar rakt in i mina och jag känner hur mitt hjärta slår hårt.
-Austen, jag…
Men längre än så kommer han inte eftersom dörren till sällskapsrummet öppnas och Daphne gör entré med att högt ropa mitt namn. Hon skyndar sig snabbt fram till mig.
- Kom igen, du måste berätta allt! säger Daphne och drar i mig.
Jag öppnar munnen för att säga emot och tittar på Draco. Han tittar inte på mig längre utan pratar istället lågmält med Blaise, som kom in en kort stund efter Daphne. Vår sovsal är tom och Daphnes ögon lyser av nyfikenhet.
- Nå, hur var det? och sätter sig ner på sängen.
Jag ler och sätter mig ner intill henne.
- I början var det jättenervöst. Och hans farmor, var till en början lite stel men det blev mycket bättre sen. Anthonys familj är helt underbar och Anthony är helt underbar. På kvällen när vi skulle gå och lägga oss så kom han in till gästrummet där jag sov och…
Min bästa vän spärrar upp ögonen.
- Du skojar?
Jag skakar på huvudet och fnissar.
- Herregud! Jag är i chock! säger Daphne och jag skrattar.
- Och innan du frågar, ja, det var jättebra, tilläger jag.
Hon lutar sig fram och ger mig en kram.
- Jag är så stolt över dig.
Jag skrattar och klappar henne på ryggen.
- Hur har du haft det då? Har killarna gått dig på nerverna? frågar jag
Daphne rycker på axlarna.
- Inte så farligt, säger hon.
Vi sitter och pratar i en stund. Jag hittar en bok som ligger på mitt nattduksbord och inser att den ska vara tillbaka i biblioteket imorgon, så jag känner att det är bäst att gå dit med en gång. Daphne vill inte följa med, så hon sätter sig hos killarna i soffan medan jag går iväg. Det är fortfarande ganska tomt i korridorerna. Tåget har inte kommit in ännu och lär nog inte göra det på ett par timmar, så det gäller att njuta av lugnet. Det är helt öde i biblioteket. Jag lämnar boken till bibliotekarien och går sedan runt en stund och kollar. Då ser jag att jag inte är ensam. En bekant tjej med lockigt hår sitter en bit bort och tittar ut genom fönstret. Jag inser att jag inte har pratat med Hermione sedan Alla hjärtans dag.
- Hej, säger jag och sätter mig på stolen framför henne.
- Hej.
Hon ler ett snett leende.
- Det var ett tag sedan. Senast jag såg dig så dansade du med…heter han Seamus? frågar jag.
Hermione nickar.
- Alla hjärtans dag. Jag hoppas att du hade en bättre kväll än vad jag hade, suckar hon.
Jag skakar på huvudet.
- Var inte så säker på det, säger jag.
Hermione lyfter frågande på ett ögonbryn.
- Jag lämnade festen för att gå till min sovsal och gråta efter att jag tröttnat på att se Harry och Ginny tillsammans.
- När Anthony och jag lämnade festen blev vi osams över en grej och jag spenderade nästan resten av kvällen inne killarnas sovsal för att trösta Draco.
Hermione grimaserar.
- Jag antar att vi båda två hade ett dåligt slut på Alla hjärtans dag, säger hon.
Jag nickar.
- Men hur går det med dig och Harry? Hur känns det? frågar jag sakta.
Hermione skrockar.
- Om det gick bra så skulle jag sitta tillsammans med Harry och Ron på tåget hit just nu. Men jag klarar inte av att vara nära honom så jag stannade kvar här på Hogwarts under påsklovet, säger hon och suckar.
Jag kan se att hon är nära gråten.
- Har du sagt det här till honom? Jag menar, han kanske känner det samma?
Hon blinkar bort ett par tårar.
- Om han kände precis som jag skulle han då fortfarande vara tillsammans med Ginny? Han valde henne och jag får helt enkelt lära mig att leva med det, säger Hermione.
Jag suckar.
- Vill du att jag ska prata med Harry?
Hermione skakar på huvudet.
- Tack men nej, jag antar att jag får försöka komma över honom helt enkelt. Jag menar, du lyckades ju komma över Draco, säger hon.
Jag nickar.
- Ja, jag gjorde ju det.
Hermione ler och kommer plötsligt på någonting.
- Vad roligt med Daphne och Blaise föresten, säger hon.
- Vad menar du?
- Ja, vad roligt att de är tillsammans. Jag har sett dem tillsammans hela veckan. En gång såg jag dem till och med stå och kyssa varandra utanför tjejernas toalett, säger Hermione.
Det går snabbt upp för henne att jag inte hade en aning om det här.
- Nu i efter hand så skulle jag nog inte sagt något.
- Det är lugnt. Jag är bara lite förvånad, säger jag.
Daphne och Blaise. Där ser man. Men jag undrar varför hon inte har berättat någonting för mig?
_______________________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!
Slutet på den här ff:en är nära, inte så många kapitel kvar men jag kan lova er att det kommer hända saker

JÄTTEBRAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!

Men det är sjuukt vad bra du skriver!! D

Blaise ♥ Daphne...

Lätt näst bästa paret i den här Megasupermugglisbra ff:en!

Sååååå braaaaa♥

Åh så sjukt bra, drama mellan Daphne och Austen nu antagligen? Och damn you för att du avbröt Draco visste precis vad han skulle säga ju!

Kapitel 43
Varför har hon inte berättat det för mig? Det har gått en vecka sedan Hermione råkade berätta för mig vad hon sett men jag har valt att inte säga någonting till Daphne. Hon har säkert en orsak till att inte berätta och jag är inte den som ska peka finger när någon har en hemlighet.
- Varför tittar du sådär på mig? frågar Daphne utan att titta upp från sitt pergament.
Jag märkte inte ens att jag tittade på henne så jag tittar snabbt ner i min bok.
- Jag tänkte bara lite, säger jag.
- Hmm, säger hon.
Jag biter på toppen av min fjäderpenna och tittar på henne igen. Men hur svårt kan det vara att säga ”Åh föresten Austen så har jag och Blaise ett förhållande”? Vad är det som hindrar henne? Jag menar, när jag höll kyssen med Draco hemlig för henne så gjorde jag ju det på grund utav att jag var tillsammans med Anthony. Då kan jag ju inte gå runt och kyssa andra men Daphne är singel. Hon är inte tillsammans med någon. Fast just nu är jag inte säker på det.
- Nu gör du det igen, påpekar hon.
Den här gången så tittar hon upp. Hennes blåa ögon ger mig en frågande blick.
- Är det någonting som du vill berätta för mig?
Jag skakar på huvudet.
- Nej. Är det någonting som du vill berätta för mig?
- Nepp, säger Daphne och återgår sedan till sitt pergament igen.
- Nehe. Vad bra, säger jag.
- Mmm, säger hon utdraget.
Jag bläddrar blad i boken och läser två meningar. Men jag kan inte fokusera så jag börjar trumma med fingrarna på bordet och tittar på henne igen. Daphne suckar och ställer sin fjäder i bläckhornet.
- Är du säker på att du inte vill någonting?
- Absolut. Är du säker på att du inte vill någonting?
Daphnes ögon smalnar och jag kan se att hon tittar misstänksamt på mig men Draco och Blaise slår sig ner intill oss innan hon hinner säga någonting.
- Här, säger Blaise och räcker oss varsin pergamentrulle.
- Vad är det här? frågar Daphne.
Trots att det är killarna som ger henne den mystiska rullen tittar hon misstänksamt på mig ytterligare ett par sekunder innan hon fokuserar på pappret. Jag rullar upp och läser högt.

”Sistaårselever, det är dags för kvällen som kommer bli ert bästa minne från era sju år här på Hogwarts. 6 juni, när alla F.U.T.T äntligen är över, samlas vi i Vid-Behov-Rummet kl 18 för att i hemlighet ha den största avslutningsfesten som någonsin skådats här på Hogwarts. Skulle du möjligtvis inte veta vad Vid-Behov-Rummet är så prata med någon som vet”.

- Ikväll när alla sjundeklassare går och lägger sig kommer de hitta en sådan här rulle på sina säng, säger Blaise.
- Hur lyckades ni med det? frågar jag.
- Allt som behövdes var en kvast en oerhört skicklig kvastflygare för att kunna komma in i tornen och en mutning för att låta en fjärdeklassare smyga in oss i Hufflepuffs sällskapsrum, berättar Draco.
- Jag är imponerad över att ni bjuder alla elevhem. Det trodde jag verkligen inte om er, säger Daphne.
Blaise rycker på axlarna.
- Det var egentligen du som kom på idén. Vi följde bara ditt råd, erkänner han.
Hon sträcker lite extra på sig och ler stolt. Jag himlar med ögonen.
- Så, kommer ni dit? frågar Draco.
- Såklart vi gör, säger jag och alla tre tittar förvånat på mig.
- Sedan när blev du en sådan fantast av att festa? frågar Daphne.
Jag himlar med ögonen igen.
- Det beror helt på festen. Det här låter tillskillnad från Slytherinfesterna som en en rolig fest. Dessutom så kommer jag kunna umgås med Anthony.
Nu är det de andras tur att himla med ögonen. Blaise lägger en arm runt Dracos axlar.
- Vem vet, du kanske träffar någon som du gillar, säger han.
- Eller så kanske du träffar någon som du gillar Blaise, säger jag med ett snällt leende och lägger huvudet på sned.
Han grimaserar mot mig och tar bort armen från Draco.
- Grisar lär flyga innan Blaise kommer hitta någon som står ut med honom, säger Daphne och återgår till sin uppsats.
Jag ler och tittar ner i min bok. Bra försök Daphne, bra försök. Mig kan du inte lura längre. Frågan är bara vem utav oss som kommer att berätta först. Hon eller jag?
______________________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!

Kort kapitel men viktigt för fortsättningen och som sagt, inte många kapitel kvar nu!

IGEN?!

Jaja, det spelar ingen roll, för det var superbra!

Inte många kapitel kvar... Men den här får ju inte vara slut


Jaja, är lite trött, men superbra och awesome på alla sätt!

Omg älskar dig bara för att du lagt ut kapitel ganska frequently de senaste dagarna. Kapitlet vara oerhört bra som vanligt, kort och koncist är väl aldrig dåligt? Är fundersam på varför Daphne inte säger något och ffs Draco kan du bara säga sanningen till Austen :I #Drausten forever

Gillar ännu inte Anthony och jag vet inte varför men han kan la slänga sig från astronomitornet eller något, bara han inte dör. Man ska aldrig uppmana till självmord såvida personen inte är Lord Voldemort han som inte får nämnas vid namn.

Sen funderar jag på hur de ska kunna lägg ner pergamenten vid varje säng och på allvar tro att varenda jävel sover.