World War II

Anne bara sprang, hon hörde honom, men just då ville hon inte stanna. Hon sprang och sprang rakt in i ett läger med män. En av dem tog sig snabbt upp och låste armarna bakom henne samt satte en kniv för hennes hals. De var män från något läger, troligen hade de rymt och de såg förfärliga ut.
"Åh, se vad jag fann killar, en liten vacker tyska." skrockade han i tron av att hon var en som stod mot sådana som han, sådana Judar. Männen kom mot henne och Anne snyftade fram något ohörbart då en av dem rev upp hennes tröja och snart stod hon barbröstad framför dem. Hon ryggade och försökte komma loss, men männen drevs av hämnd, de kunde inte ge igen på makten så då gav de igen på henne.

Olof försökte springa så snabbt han kunde, men han var inte så ung han en gång varit, och lägret hade tärt på honom med. Men han försökte komma ikapp henne. Dock var hon en bit framför. Så när han väl var där stod alla männen med ryggen mot henne och höll på med Anne.
"Nej!" skrek Olof och slog sig fram till Anne. "låt henne vara! Hon är en av er ser ni inte det?!". Han visade märket på sin handled och pekade på Annes som syntes tydligt. "Vi har suttit där med!" morrade han argt och försökte täcka Anne och skydda henne.

De släppte Anne som föll darrande ihop i snön med kvävda snyftattacker. Ingen hade behandlat henne så, bara en av soldaterna i lägret då hon ännu var vacker.
"Men hon ser ut......." sa en av männen men tystnade då han såg den arga Olof. De fem männen såg ner i marken och skämdes rejält. De var smala, hungriga och hade bara en liten brasa att värma sig vid. Men hur kunde de sjunka så lågt, ge sig på en oskyldig kvinna? De skämdes över vad de gjort.

Olof drog av sig sin tjocka jacka och la den över Anne så hon kunde dra på sig den. Han vände sig sedan mot männen med ilska. "Är det någon anledning till det här?! Hon är inte ens härifrån! Hon är från Amerika! Hur kunde ni bara ge er på någon?" sa han ilsket åt dem och brydde sig inte för tillfället hur smala de var, och säkert hungriga.

"Vi trodde hon var Tyska." förvarade de sig. Men snart tystnade de inte ens det var ett försvar. Gjorde de så var de inte bättre än tyskarna, än de som gjort så mot dem.
"Hon såg ut som en av dem." sa de och såg på kvinnan som darrande och drog på sig mannens jacka. Tårarna rann på Anne och hon såg skräckslagen ut. De hade gjort henne illa, brösten ömmade, blåmärken skulle troligtvis uppstå.

Olof bara blängde på dem. "Och är det en anledning? Ni är inte bättre än dem, jag borde låta er svälta ihjäl här i snön". Han la en arm om Anne för att trösta. "Men inte ens jag är så ond, kom med, vi har en stuga med mat och värme" sa han kort och började gå tillbaka.

Anne gick halvt lutad mot Olof oförmögen att gå utan stöd och oförmögen att tala. Tyvärr hade alla tankar på Isabell försvunnit men det fick man förlåta henne för. Männen kom efter dem på avstånd och visste inte vad de skulle göra.

Olof sa inget utan bara hade armen om henne och gick på. Då de var framme vid stugan hjälpte han henne in och en gumma tog hand om henne och han vände sig sedan mot männen med smala ögon. "Min dotter är där inne, hon är väldigt sjuk, gör ni illa henne eller Anne igen så åker ni ut i snön" sa han innan han lät dem komma in. Isabell låg med filtar över sig och halvsov i sängen.

En av gummorna hjälpte den dödsförskräckta Anne av med de trasiga kläderna och satte på henne en hel skjorta. Anne verkade apatisk och kunde inte göra något själv. De satte henne i en fåtölj framför brasan och gav henne en kopp te hon inte rörde.
Männen kom in och nickade tyst åt det Olof sa. En av gummorna tog fram en varm gryta men dukade fram med så ilskna gester att männen verkade förskräckta då de satte sig till bords.

Isabell vaknade plötsligt till då dörren stängs och männen satt vid bordet. Hon såg sig förvirrat om och en gumma kom fram med en skål mat till henne och förklarade allt. Isabell skakade bara på huvudet åt maten och verkade knappt ha hört gummans andra ord.
Olof såg bekymrat på Isabell, hon hade aldrig sagt nej till mat förut då hon varit i stugan, hon var alltid hungrig nästan.