Flygande giraffer!

"Om du vill så, annars klarar vi nog oss. Fast Herkules vet inte vad som ska vara på." sa David erkännande och pekade mot de sadlar och allt som fanns.

Mattias log mjukt och drog ner en liten sadel med seldon och sådant till från en hylla. "Jag tror jag hjälper er ett tag". Han satte på sadeln på fölet och allt och lyfte sedan upp David på Herkules.

"Tack." sa David artigt och tog tag i tömmarna.
"Herkules, vill du vara så vänlig att gå ut genom dörren nu?" fortsatte David lika artigt vilket Herkules lugnt gjorde och David vinkade åt Mattias i tron att det var så man gjorde.

Mattias skulle precis säga hur han skulle göra då hästen gick framåt. Han såg misstroget på och stoppade dem och tog tyglarna. "Stopp i backarna...Hur fick du honom att gå utan att göra något? Du måste dra i tyglarna och sätta fötterna i sidorna på honom...".

David såg oförstående på honom.
"Jag sa det till honom. Det är väl onödigt att göra det med tyglarna? Varför sätta fötterna i sidorna? Det är väl inget trevligt sätt." sa David och skakade på huvudet som om Mattias inte var riktigt klok.

Mattias kände hur hans humör började tryta då han trodde att David bara var barnslig. "Nej, man kan inte säga till en häst, de förstår en inte, de är ju djur!" sa han en aning irriterat.

"Vill du att jag ska säga åt honom att sparka dig." sa David lika ilskt tillbaka och med en varnande underton.
"Herkules förstår mig, säg vad jag ska göra får du se." sa han med allvar nu.

Mattias fnyste irriterat. "Du bara pratar, man kan inte prata med djur, de har ett annat språk och jag har inte stött på någon som kan prata med dem!" sa han och la armarna i kors och reste sig så han var som en skugga över David.

David blev sur och såg trotsigt på Mattias.
"Herkules sparka honom, på smalbenet, men inte för hårt." sa han vilket Herkules sagt och gjort gjorde och sedan red de snabbt därifrån. David var nu rädd för vad han gjort och red skräckslagen in i den stora mörka skogen för att komma undan den farlige mannen.

Mattias bet ihop för att inte visa att det gjorde ont och haltade till en annan häst, han personliga häst, ett brunt och ståtligt sto. Den var osadlad men han gav sig bara iväg efter David. Han var arg, men han tänkte aldrig göra illa honom.