Från olika världar!

Jezebel kom fram med de två damerna till herrgården, de fnittrade roande när de gick in genom grindarna. Jezebel log mot dem båda, om de bara visste vad han tänkte göra med dem.
De klev in genom dörrarna och Riff stannade när de kom in i entréhallen, han blinkade förvånat emot dem men han sa inget och Jezebel gick endast förbi honom upp till rummet med damerna. Han låste dörren bakom sig och damerna satte sig på sängen och Jezebel gick fram till dem, han tog av sig skjortan, ett stort leende spred sig över hans läppar, han strök den ena tjejen över kinden och log mot henne. Han vände sig mot den andra tjejen och strök henne på låret innan han skar henne med skalpellen och hon skrek till och Jezebel skar sedan den andra tjejen i låret, de båda tjejerna skrek till men Jezebel tryckte ner dem i sängen och skar dem båda i magen och backade sedan. Han satte sig i stolen och väntade på att de skulle dö.

Sol knackade på Yuus dörr och väntade. Hon visste egentligen inte varför hon sökte sig till honom, men hon ville inte vara själv, inte nu, inte idag. Hon knackar på igen och öppnar sedan försiktigt dörren och kliver in.
"Yuu...." sade hon tvekande medans hon stängde dörren och tog ett steg mot sängen. Men hon höll sig på behörigt avstånd, hon fick inte dö eller skadas, hon skulle vara i liv för Jezebels skull. Hennes blick var fylld med ångest och hennes kroppshållning verkade vara hopsjunken och nere. Hon var egentligen inte rädd att dö, det skulle alla. Men hon ville inte vara ensam med obehagliga tankar.

Sol klev fram till sängen och såg på honom.
"Jag......" sa hon men avbröt meningen då hon verkligen såg honom. Då hon verkligen såg honom märkte hon att något var fel.
"Hur är det?" frågade hon med en mjukare röst och satte sig försiktigt på sängkanten. Hennes blick var fortfarande fylld med ångest men nu även oror för Yuus skull.
Hon strök honom försiktigt över kinden med en nu iskall hand. Hon frös inte, men hon kände sig väl inte helt och hållet bra. Hennes hand gick till hans hår och drog handen genom det, hon älskade hans hår.

Sol slutade upp med det hon gjorde och höjde sakta ett ögonbryn.
"Som att komma in i en kvinnas sovrum då." sa hon enbart och skakade på huvudet. Men hon rörde honom inte mer även om hon inte gick.
"Jag knackade faktiskt." sa hon enbart innan hon blev tyst en lång stund.
"Dessutom är du inte vilken man som helst Yuu. Jag litar på dig även om du själv inte gör det." sa hon lugnt och reste sig då hon kände att den lugna rösten snart skulle brytas i något ångestfyllt och panikslaget.
"Jag är ledsen att jag bryr mig om dig. Jag vill bara att du ska veta det. Man vet aldrig när man drar sitt sista andetag." sa hon enbart med ostadig röst och började gå mot dörren.

Sol hade lagt handen på dörrhandtaget och vände sig sakta om, hon gillade inte hans tomma blick. Den blicken var så tom, så hemsk på något vis, hon ville inte att den skulle vara på honom.
"Inget, jag ville bara inte sova ensam i natt. Jag ville se dig levande en sista gång." sa hon med en röst som inte sa att han skulle dö, utan någon annan. Hon visste inte ens om det skulle bli så, men chansen att överleva var liten.
"Men jag vill inte störa dig om du inte vill det. Jag vill att du ska må bra." sa hon, vände sig åter om och öppnade dörren.
Hon kanske brydde sig för mycket. Men alla de som hon ansåg vara vänner eller familj ville hon göra allt för. Hon ville offra sig för dem, hon ville se dem lyckliga och skulle göra allt för det.

Sol vände sig om och skakade på huvudet.
"Inte precis, men du borde tänka bättre om dig." sa hon och stängde dörren. Hon kom fram till sängkanten och satte sig ner. Hon såg på honom och ett svagt knappt märkbart leende syntes.
"Tack." viskade hon tyst fram och kröp ner. Hennes blick for ner längst hans kropp, men hon ville inget sådant även om anblicken var angenäm. Hon drar sedan täcket över dem, det hade börjat mörkna alltmer och hon såg enbart konturerna av honom i sängen.

Sol såg på honom och senare på hans rygg. Hon tänkte vara ärlig, så ärlig hon förmådde, vad kunde hon förlora?
"Jag litar på dig för att du är du och godhet eller vad du vill kalla det finns. Jag tänker inte sämmre om dig för du är en bra person, du och ingen annan. Jag vet att du inte tycker det och alla har rätt till en åsikt." sa hon och tystnade sedan, att tala till en rygg var ansträngande. Sakta förde hon handen längst hans ryggrad innan hon lät den falla.
"God Natt då." sa hon lågt och slöt ögonen.

Sol stirrade på Yuu med uppspärrade ögon. Hon hade varit beredd på att något liknande skulle hända, hon hade blivit förvånad annars.
Hon sa inget bara lyssnade och studerade honom med lätt öppen mun. Hennes andetag var häftiga och ett svagt leende spred sig på hennes läppar.
"Längre? Du erkänner att det har funnits? Jag påstår att det finns." sa hon lugnt och låg där hon låg, hon kunde inte komma loss och det var inte livsfara.
Hon såg ömt på honom då han skrek åt henne, hon hade som sagt inget att förlora och sitt liv kunde hon behålla till Jezebel.
"Nej, jag kanske inte vet allt. Men jag känner dig till en del." sa hon med allvar och mötte hans tomma blick.
"Skulle vi inte sova?" får hon slutligen fram.

Sol sa inget, det var som hon inte reagerade på hans ilska, att hon var bedövad av den. Det fanns något underliggande, det visste hon då hon studerade honom.
Det var först då han släppte hennes ena hand hon tog till orda och rörde sig.
"Nej, jag vet inget." sa hon lugnt och tog bort hans hand från hans bröst.
"Men gör dig inte själv illa, det tjänar inget till." fortsatte hon mjukt och släppte hans hand för att smeka hans kind.
"Jag vet inget, men berätta då. Är du rädd för att det går vidare så var inte det, imorgon är jag död." sa hon enbart och in i hans ögon. Hon ville inte se smärta där, inte tomhet, bara liv.
"Snälla." bad hon innan hon drog hans huvud mot sig och kysste hans läppar.

Sols reaktion var ovanligt opåverkad, det var som om hon inte hade ork att bry sig om sig själv mer.
Det var dock smärtan som fick henne att vakna något. Hon stod fast vid att han brydde sig och skulle väl göra det tills hon drog sitt sista andetag. Hon var envis och den envisheten kunde bli hennes död.
"Jag behöver inte, men det kan vara skönt att berätta och det finns något att veta." sa hon mellan de få andningspauser hon fick och hennes ögon följde honom hela tiden. Hon hade inget att förlora förutom sitt liv som hon tänkte behålla till morgondagen. Men hon ville göra något för Yuu, få något att släppa inom honom. Han kanske kunde finna någon han älskade, som älskade honom, så som Jezebel och Cassian gjort. Hon önskade honom det, hon önskade alla det, alla hon brydde sig om.