The Mugglis Game - starts with 24, ends with one

2!

Kapitel 3
Noah Caprice sprang. Han visste inte vart, eller varför. Ingen var i närheten, och han andades tungt. Han bara sprang.. Han tyckte om känslan av att sträcka på benen, han tyckte om känslan av vinden i håret. Tillslut orkade han inte springa längre, och inte förrän då såg han sig omkring. Han visste inte vilket håll han hade sprungit åt. Noahs blick fastnade vid en damm några meter bort. Det brände i halsen och han var så törstig. Vattnet måste komma någonstans ifrån, tänkte han. Inte förrän då såg han det stora berget som tornade upp sig över honom. Han log lättat och började klättra uppåt. Mossan var fuktig, och tillslut hittade han vattenkällan. Det var ett enormt, vackert vattenfall. Noah skrattade, men det hördes inte på grund av dånet. Han satte sig på huk vid sjön där vattenfallet landade, och började dricka. Vattnet smakade underbart i Noahs uttorkade mun. När han hade druckit färdigt såg han sig omkring igen, och det började bli mörkt. Han behövde någonstans att sova!
Dånet från vattenfallet gjorde ont i öronen, men Noah var glad att det fanns där. Det dolde ljudet från hans steg för omvärlden. Då fick Noah en idé. Han gick på en smal klippa fram till sidan av vattenfallet, och ungefär fyra meter innanför fanns kanten, som innebar hans trygghet. Han gissade att det fanns gott om fladdermöss därinne, och dem kunde han äta! Noah log för sig själv, tills han insåg en sak. Han kunde inte hoppa fyra meter! Men han var tvungen att försöka. Han backade så nära klippväggen han kunde, för att ta sats. Han tvekade inte, utan tog några snabba steg framåt, och kastade sig av klippans kant. Han såg inte den stora väggen när den närmade sig, han fick vatten i ögonen. Han flämtade till när hård sten träffade honom i magen och Noah insåg att han snart skulle dö. Hon blundade och kände hur hans kropp gled neråt på den hala klippan… Han kände vattnet som studsade mot klippor och träffade honom… Han kände solen gå ner i horisonten… han kände en stark hand i sin, och han kände hur han drogs uppåt. ''Försöker du ta livet av dig, eller?'' fräste någon, och han började hosta. Han satte sig flämtande upp och hostade upp blod på stenen. Sedan tittade han upp på personen som just räddat hans liv. Alexandra log prövande mot honom. Noah log inte tillbaka. ''Tack för att du räddade mig…'' muttrade han bara. Alexandra, flickan från hans distrikt, räckte honom en bit kött. ''Jag fick med mig väldigt mycket från ymnighetshornet'' sa hon medan Noah tuggade på köttet. Han var så hungrig… men när hon sa det tittade hon upp. Han hade inte fått med sig något, och nu såg han den enorma hög med prylar Alexandra hade lagt i ett hörn. Det kunde han använda sig av. Noah reste sig upp. Alexandra skulle aldrig dela med sig av allt, det visste han. Han kände henne. Han gick runt lite, och Alexandra reste sig också upp och gick bakom honom. Han vände sig om och log mot henne. För ett år sedan hade Alexandra skrivit ett långt kärleksbrev till honom, om hur mycket hon älskade honom. Hon log tillbaka och han strök henne över kinden, närmade sig henne och förde henne omärkligt mot kanten på klippan. Han skämdes för det han tänkte göra men… han böjde sig fram och kysste henne långsamt, och hon besvarade kyssen. Han visste att kameran zoomade in en närbild på deras ansikten nu. Han tog några stig framåt och hon tvingades backa, så att hon stod precis på kanten. Noah spände armarna, och Alexandra märkte det. Hon drog hastigt bak huvudet. Ett misstag, eftersom det gav Noah mer kraft att stöta ut med armarna mot hennes bröstkorg. Alexandra vacklade till, och föll från kanten.
Noah backade och andades häftigt. Han visste. Han visste att dånet från vattenfallet dolde allt. Det dolde ett kanonskott, som troligen alla på hela arenan hörde. ''Jag svär att jag såg något falla'' hörde Noah plötsligt en röst som sa. ''Nu pratar jag med mig själv igen!'' utbrast den och han såg något komma upp på sidan av vattenfallet. Flickan från distrikt 10. Hon stirrade i några ögonblick på honom, sedan drog hon upp en kniv. Noah insåg något. Han behövde någon att teama med. Han grep tag i en kniv från marken, den som Alexandra haft förut. ''Ska vi bilda lag?'' frågade han, och Clary Wayland nickade.
''Kan man komma över här?'' frågade hon oroligt och pekade på mellanrummet mellan klippan hon stod på och den han stod på. ''Vänta, jag hämtar ett rep'' sa Noah och gick bort till högen med grejer. Han hade sett ett rep förut, och när han började rota runt bland grejerna hörde han återigen Clarys röst bakom sig. ''Vad fan…'' mumlade hon. Noah hörde ett klafsande ljud, som när man slänger en degklump på bordet när man bakar bröd. Han svängde runt med kniven höjd, och såg Clary stirra på honom. Han såg inget speciellt, men hon svängde sakta runt, vinglade omkring på klippan. När hon hade ryggen mot Noah såg han vad det klafsande ljudet kom ifrån. En stor… han visste inte vad det var, men det var ett vapen, satt fast i hennes rygg. Det såg ut som en boomerang av något slag. Ännu en träffade hanne, precis ovanför nyckelbenen. Clary Wayland föll bakåt, ner i avgrunden, och den här gången kunde Noah tydligt höra kanonskottet som ekade i hans öron.
-------------------------------------------------------
Alexandra Hagström och Little J, era karaktärer är tyvärr döda
Vad tycker ni om kapitlet?

Guud va spännande

Sjukt bra!!

Jättebra!

Verkligen BRA!!!

Jättebra c:

Haha, sådant händer mig också…xD

Och jättebra kapitel!!

*host* SingWithIce*host*

vad?