ORP: The 4 elements

Cat:
"Hej", säger jag. "Var har du varit?"

Miranda
- J..Ja. Säger jag och min röst bryts. Jag tränger mig förbi Zoey, ut ur rummet och ut på gården. Jag står rådvill på gräsmattan och känner paniken välla upp inom mig.

Viola:
"Letade efter dig och de andra.. Själv?", säger jag och börjar knapra på ett bröd.

Zoey
Det känns tomt. Allt känns tomt.
"Hej", säger Emma när jag passerar henne påväg till matsalen. Emma har kort rött hår (samma färg som Zoey, bara lite mörkare), hon har uppspärrade ögon, som alltid söker efter något. Hon är faktiskt ganska söt.
"Hej Emma", säger jag och ler mot henne. Var stark, Zoey.
"Vi ses!", säger Emma och små joggar iväg. Jag granskar matsalen, och snart hittar jag Cat och Viola. Istället för att gå och sätta mig hos dem, går jag till ett bord där ingen sitter.

Miranda
Jag klättrar upp i en stor ek, gör mig osynlig och sitter däruppe med armarna om benen. Jag var så ärlig som jag bara kunde mot henne, men det blev fel. Så himla fel. Jag lutar huvudet mot stammen.

Viola:
"Nåja.. Shit! Jag börjar om 5 minuter, måste gå.. Ses!", säger jag lite panikslaget och springer mot lektion salen.

Zoey
"Krya på dig", säger Mrs. Bennet, skolsyster. Jag ler och nickar, sen går jag ut från rummet.
"Zoey!", säger någon plötsligt. Emma står framför mig.
"Du missade lektionen", säger hon. Jag suckar.
"Mm. Jag mår inte så bra", säger jag och ler matt. Hon nickar, och kramar mig försiktigt.
"Krya", mumlar hon och går iväg. Jag springer ut, fram till den stora eken. Där, eller i ett fönster, brukar jag sitta och tänka. Jag klättrar upp, och lutar huvudet mot stammen. Ensamma tårar trillar ner över mina kinder. Jag tar upp min kniv, och börjar rista in ett hjärta i stammen. Jag ristar in ett M, men stryker genast över det.
"Miranda. Jag saknar dig så j'vla mycket", mumlar jag för mig själv.
---------------------------------------
(Hon sitter i samma träd som Miranda, fast på en annan gren, ofc)

Miranda
Jag rycker till när Zoey sätter sig på grenen bredvid min. Skuldkänslorna växer i mig.
- Zoey, jag kan inte. Mumlar jag utan att tänka mig för.

Zoey
Jag ryggar till när jag hör rösten.
"Va?", säger jag och söker med blicken efter var rösten kom ifrån.

Miranda
Jag gör mig synlig och ler lite sorgset.
- Luft, minns du?