David och Ella Potter (Marodörernas tid)
Forum > Fanfiction > David och Ella Potter (Marodörernas tid)
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Ella01
Elev 
|
✩✩✩ 17 apr, 2014 15:46 |
|
Alvenia
Elev 
|
Skrivet av § Hedwig §: Har redan läst kapitlet... MOAHAHAHA! > : ) Hur kan du redan ha läst kapitlet? 17 apr, 2014 17:42 |
|
H.Diggory.Grävling
Elev 
|
Hur kan du ha läst kapitlet § Hedwig § (jag vill också!!!
 )<3 HP, LOTR, HOBBIT, 1D, GLEE, LES MIS ! <3 
17 apr, 2014 17:47 |
|
§ Hedwig §
Elev 
|
Skrivet av Alvenia: Skrivet av § Hedwig §: Har redan läst kapitlet... MOAHAHAHA! > : ) Hur kan du redan ha läst kapitlet? För jag är bäst Riktig anledning vvv Spoiler: Tryck här för att visa! EDIT: Kapitlet kommer upp idag, om det inte gör det så arbetar plorran för att det ska bli ett asbra sista kap, eller så funkar inte hans internet.  
17 apr, 2014 19:25 |
Borttagen
|
Hej! TACK för att ni stöttat mig för att få fram det här kapitlet, jag har varit jättenervös för att jag inte är säker på om ni kommer tycka att det är ett okej slut... ♥ Speciellt tack till § Hedwig § för all hjälp ♥ Nu kommer kapitlet som avslutar denna historia:
Kap. 32 (Ella) -Ella! Vakna! Davids röst kom till mig, så dov och mjuk, som ett avlägset brus i fjärran. Jag låg på något mjukt också. En säng. Skrämt som en jagad kanin slog jag upp ögonen och såg mig omkring. Jag var i sjukhusflygeln, här doftade det medicin, svett och sjukhet. Jag kunde höra stön och fötter som klapprade mot trägolvet. Dessvärre kunde jag inte se så bra, salen var som i en tjock dimma för mig, efter en kort stund lättade dock den oändliga dimman och jag kunde se ett ansikte som var böjt över mig, det var välbekant och vänligt. Det tillhörde David. -Vad… vad hände? Frågade jag vimsigt, allt jag hade i huvudet var drömmen. Allt jag mindes var att jag haft en känsla av att det inte var en vanlig dröm… drömmen i sig mindes jag inte ett dyft av. Jag försökte sätta mig upp men kände hur det svartnade lätt för ögonen. Jag sjönk omedelbart tillbaks ner på kudden. -Du blev så arg, Dumbledore blev tvungen att söva dig, sa David tyst. Jag såg frågande på honom innan jag mindes, inte drömmen utan vad som hänt innan den. Jag hade skrikit och våldsamt, kastat saker mot vår rektor. Mot Dumbledore. Hur kunde jag varit så dum? Det var väl självklart att han hade sina skäl att vänta med att sätta efter Malom. -Var är han? Viskade jag. David såg medlidsamt på mig. -Han förstår dig, Ella, det gör jag med. Han behövde ordna ett par saker sa han. Sedan skickade han ner oss hit… med dig. Och helt plötsligt kom Madame Pomfrey… hon sa att han gett sig av. Det vände sig i magen på mig och strupen blev alldeles torr. Varför? Varför fick jag honom att fara? Tänk om Malom hade ihjäl honom just nu? -Ella, sa David och Alice gick fram till hans sida. Det var inte ditt fel. Han hade farit i vilket fall. Jag stirrar bara framför mig, låter mitt inre jag vråla. För mig skriker allt trots att verkligheten känns så tyst. Hur skulle jag klara det? Hur skulle jag klara av att vänta på att han kom tillbaka? Det här var för hemskt. Madam Pomfrey steg plötsligt fram ur skuggorna, hon såg granskande på mig. Jag visste inte om det var medlidande eller… avsky, jag såg i hennes ansikte? Men hon höll i en tallrik den svämmade över av rostat bröd, bacon och annan mat. Hade hon tänkt att jag skulle äta, eller? Det tänkte jag inte göra, jag tänkte inte ens tala till henne. Men hon fick gärna försöka tvinga i mig mat om hon ville. Men oväntat nog gick hon bara fram och ställde bara varsamt ner tallriken på nattduksbordet, hon kanske var en bättre sjuksköterska en jag förväntat. -Ät inte om du inte vill, sa hon stillsamt och gick sin väg. Jag lät det sjunka in, inte ens Madam Pomfery var fortfarande sig själv! Det här var verkligen inte bra. Tänk om Dumbledore… tänk om han låg död någonstans nu! Tänk om Malom hade torterat honom, tänk om han gjort honom sinnessjuk? Det skulle vara mitt fel! Och så kommer det. Det efterlängtade skriket, det som bara släpper ut mina känslor i ord: -Alla dör ju bara på grund av mig! Först Cai… skriker jag. Svish! Jag kände en liten fläkt någonstans ifrån. Den smekte mig bara lätt och försvann sedan helt. Vad hände? -Ursäkta, hördes en likgiltig röst och jag började plötsligt le. För det var en ljuv och fantastisk röst. Det var rösten hos personen jag redan sett som död. Dumbledore. Han spatserade leende fram till oss. Han var sårig överallt och en stor bit av klädnaden var uppriven. Det blödde extra mycket från ett sår i ryggen, det såg verkligen ut att gör riktigt ont! Trots att jag visste hur mycket han riskerat… jag ville bara skratta av glädje! Det kändes som att lyckan helade alla sår. Som att den spred sig utöver hela min kropp och slöt de upprivna stridsskadorna. Nu brydde jag mig inte om att jag blev starkt illamående så fort jag rörde mig. Jag kastade mig upp i den beryktade trollkarlens famn. -Oj, oj! Nyss kastade du saker mot mig, skrattade Dumbledore och log. Som ni kanske gissat… så tog jag hand om Malom. Han… är försvunnen, för alltid! Dumbledores såg plötsligt lite sorgsen ut. Som om det var en förlust att sörja? Vad var det med honom? Då, då mindes jag. Jag mindes drömmen, den fruktansvärda drömmen. Malom hade inte gjort allting av ren ondska. Han… han hade nog haft det tuffare en någon här. För ett ögonblick kändes allting så komplicerat. Ingenting är vad det ser ut som. Jag såg också sorgsen ut för ett ögonblick, och så riktade jag en tanke, en tanke till den döde. Utan att jag märkt det hade David och Alice kommit fram. Jag skulle behöva berätta det för de, men inte nu. Nej just nu vägrade jag stadigt och envist. Nu skulle det faktiskt firas, under vilka omständigheterna, för äventyret hade nått sitt slut. Visst, det fanns oändligt med affärer att klara upp. Men det kändes ändå som ett slut. Ett välförtjänt slut på en alltför verklig saga. Åh, så mycket som förändrats under terminen. Vi hade träffat Caitlyn, stridit mot Malom, umgåtts med en varulv och sett fler animagusar på ett halvår en jag gjort i hela mitt liv. Men allting hade slutat lyckligt. Så lyckligt ett äventyr kan sluta när sorgens sår fortfarande river, och vårdslöst, härjar inom en. 17 apr, 2014 20:39 |
|
Borttagen
|
NEEEEEEEJ nu dör jag
17 apr, 2014 20:41 |
|
H.Diggory.Grävling
Elev
|
Jätte BRA!!! Så himla tråkigt att den är slut nu! Slut! The End! Slut!
 Tack så mycket Plorran för att du ugglade mig om.din Amazing ff!!!!♥♥♥ Fortsätt skriva!!!! Det är du riktigt bra på!!!!!!! <3 HP, LOTR, HOBBIT, 1D, GLEE, LES MIS ! <3
17 apr, 2014 20:49
Detta inlägg ändrades senast 2014-04-17 kl. 20:50
|
|
Borttagen
|
Hej.
Ville bara säga att jag uppskattar när folk taggar mig i sina ficar  så fortsätt gärna med det Jag har läst några kapitel och tycker att den är riktigt bra :d dock vet jag inte när jag har tid och ork till att traggla igenom alla sidor Det är ju synd att en sådan sak ska vara ett hinder, men jag tycker att den verkar bra i alla fall ♥♥♥Plorran Tycker också att du är jäteduktig på att skriva ♥ 17 apr, 2014 20:49 |
|
H.Diggory.Grävling
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Hej. Ville bara säga att jag uppskattar när folk taggar mig i sina ficar så fortsätt gärna med det Jag har läst några kapitel och tycker att den är riktigt bra :d dock vet jag inte när jag har tid och ork till att traggla igenom alla sidor Det är ju synd att en sådan sak ska vara ett hinder, men jag tycker att den verkar bra i alla fall ♥♥♥Plorran Tycker också att du är jäteduktig på att skriva ♥ Du orkar tralla dig igenom alla sidor Noorkuu Tycker verkligen att du ska läsa den för plorran skriver Jätte Bra! <3 HP, LOTR, HOBBIT, 1D, GLEE, LES MIS ! <3
17 apr, 2014 20:52
Detta inlägg ändrades senast 2014-04-17 kl. 21:01
|
|
Borttagen
|
Håller med
17 apr, 2014 20:53 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen