Divergent

"Okej" fick Sol fram och en aning nervositet hördes i hennes röst. Hon tog linnet och handduken som han sagt men drog först på sig jeansen och tröjan hon fått Första dagen och knöt på de slitna röda skorna.
"Förvänta dig bara inget, jag är inte som dem. Som de du är van vid." mumlar hon fram nästan olyckligt och såg ner i marken. Hon var bara en svag, smal och benig typ som inte kunde något.

Kai nickade kort oh ställde sig upp. Allt han behövde låg i hans famn. Han såg förvånat på Sol då hon talade. "Vi får väl se." sade han efter en sund funderande på vad han skulle säga. Han vände sig om och gick ut, med ett vagt leende på läpparna. De gick över gatorna som solen lyste svagt över på den lite svala morgonen. Kai kom att tänka på en visa som hans mor ofta sjungit för honom när han var liten, som han sedan lärt sin syster. Han började tyst vissla på den. Melodin lät glad men ändå sorglig och en vedmodighet låg över det hela.

Sol lystrade till melodin den hade hon faktiskt hört, någon gång för länge sedan. Hon nynnade med och sjöng snart.
"Vi samlas här i denna stund, du rena morgon timma.
Att i våra fäders väl och ve, vi striden nu skall vinna.
Ty ditt hjärta brinner av modets låga, här tillsammans vi tåga.
Vi ska vinna lilla vän, vi ska åter finna ro igen."
Sol tvärstannade mitt på gatan.
"Varför kan jag den? Det är en av era? De tappra inte sant?" sa Sol i chock hon visste inte ens om att hon kunde den och hon kunde resten av verserna med.

Kai tystnade då han hörde Sol sjunga. Han kände sig riktigt chockad, då de var en av de tappras visor. Han udnrade varför hon kunde den. Men mest av allt blev han stum över hennes röst som prickade varenda ton perfekt. Hennes röst lät mycket vacker då hon sjöng. Kai skulle precis säga det när han kom på dig själv. Han stängde munnen och rodnade.
"Ja, varför kan du den? Det är en av de tappras visor ja. Du kanske har släkt därifrån?" frågade han plötsligt. "Eller hört den i skolan kanske?"

Sol skakade på huvudet rynkade pannan.
"Nej, inte skolan, det skulle jag minnas." mumlar Sol och rycker på axlarna som uppgivet då hon inte minns.
"Släkt kanske, har aldrig träffat mina föräldrar eller släkt." hon drar handen genom vad hon tyckte hemska håret och satte upp det i en snodd och ändå räckte det långt ner på ryggen nästan rumpan. Hon hade funderingar att klippa av det till en hanterlig längd, åter ett eget val.
"Som att någon sjungit den för mig som liten." mumlar hon men ler sedan.
"Vem vet jag kanske har en nypa tappert blod i mig." skämtar hon.

Kai ryckte på axlarna. Dr kom in i gymmet och Kai drog med Sol till det enda ombytesrummet medan han funderade. "Hm... Det skulle faktiskt inte förvåna mig om du var delvis tappe, din personlighet liknar en tapper mycket, speciellt när du låter dig själv vara." sade han. Han rycktes tillbaka i verkligheten och rodnade lätt av skam, "Förlåt, jag låter dig byta först!" sade han och gick ut ur omklädningsruet igen.

"Låter mig själv vara?" säger Sol förvånat och ser efter honom då han gick rodnandes. Ibland var han en stor gåta för henne. Hon drog av sig tröjan, vek den fint och la den på handduken. Hon satte sig sedan på det gröna linnet. Hon såg sig i spegeln mager och blek men ändå annorlunda inte bara kläderna, håretutan hhon själv med verkade mer synlig? Hon visste inte men gick ut så han kunde gå in väl medveten om jeansen men det skulle gå.

Kai väntade spänt utanför då Sol bytte om. Han såg snabbt ut över salen. Inte heller idag fanns några andra än dem här. Snart kom Som ut, och Kai gick in och bytte byxor. Då han kom ut log han mot Sol. "Kom igen, vi tar och joggar ett par varv!" uppmanade han. Med ett par menade han dock minst femton.

Sol log lätt då han kom ut.
"Vi är själva så behöver jag bara skämma ut mig för en person." sa hon och försökte skämta bort sin nervositet. När Kai talade om att jogga nickade hon och bet ihop käkarna skulle hon klara ett varv?
"Okej." sa Sol och började jogga så gott hon kunde med något beslutsamt i blicken hon inte haft förr.

Kai nickade, "Mm." mumlade han. Han tyckte egentligen inte alls saken var särskilt rolig, men han påpekade ingenting utan sprang bara. Han lade alltid hela sin koncentration på träningen så Sol visste han inte av riktigt. "Femton varv, kom igen nu!" sade han