Prs(Dragon Fantasy)

Uriah besvarade leendet. "Målningen var jättefin!" mumlade han tyst. Han lade försiktigt en arm om henne. "Du borde inte förstöra dina händer så Mina." sa han med allvar i rösten. Han gillade verkligen inte att se henne så.

"Kanske.........." sa Mina tvivlande.
"Inte som din." sa hon och log mjukt då han la armen om henne.
"Det spelar ingen roll." svarade hon och ryckte på axlarna, det spelade ingen roll vad hon gjorde med sig själv.

"Jag tycker i alla fall att det var ett mästerverk!" sa Uriah, med en ton som visade att det samtalsämnet var slut. "Klart det spelar roll! I alla fall för mig!" muttrade han sedan buttert.

Mina suckade men sa inget mer de var oense men det var fint av honom att tycka så.
Vid hans ord vände hon sig mot honom och de isblå ögonen såg sorgsna ut, fyllda med smärta.
"Gör det?" sa hon hoppfullt.

Uriah himlade med ögonen. "Det är klart att det gör! Du verkar inte alls ha märkt hur mycket jag bryr mig om dig!" Han såg på henne som om hon var ett hopplöst fall men flinade sedan och kramade henne lite lätt med ena armen.

"Jodå, förlåt." sa hon ursäktade och log lite mot honom. "Hade tankarna på annat håll innan du kom." hon nickade ut mot staden den påminde om hennes hem.

Uriah nickade och log. "Det är så stort, eller hur? Inte som på halv-blodslägret..."

"Mmm." svarade fundersamt och drog handen genom håret. "Det påminner om mitt hem." sa hon och smärtan syntes i hennes ögon.

Uriah såg att något bekymrade Mina. Han såg ut över staden. "Jag har aldrig bott i någon stad. Jag bodde i skogen tills jag var sju.." mumlade han tyst. Han visste inte varför han berättade detta för Mina, men han kände att han kunde lite på henne.

Mina såg på honom, "Ensam?" frågade hon förvånat. Ett barn som var så litet? Lät otroligt.