The marauder's map [SV]

Jag trodde att du kom på allt med din hjärna

Omg vad bra, är helt mållös 8o
Längtar efter mer 83

Mer, mer, mer, MER!
Jättebra! Håller med Majaluna, och vill bara säga att du är en sjuuuuukt duktig författare!

Du skriver så himla bra!!!!!! MER NUUUUUUUUU! (love this ff)

Kapitel 24 ~ Sårad
"Okej Peter, vad var det där samtalet om?", frågar jag Peter dagen efter vid lunch när Peter sätter sig vid oss igen.
"Ledsen." Han håller upp en hand i en avvisande jäst.
"Okej, jag vet att du säker ingått nån pakt med de andra, men jag kommer mörda dig om du inte säger nått", utbrister jag förbannat. Peter kollar förskräckt på mig.
"Jag kommer aldrig kunna säga det där ingen", säger jag. "Det här året är ett fiasko." Jag lägger huvudet i händerna.
Te lägger en arm om mig. Det blir alltid så att jag sitter bredvid Te och mittemot Lily.
"Tack då", viskar han i mitt hår, så att ingen annan ska höra.
"Nej, jag menade inte så, jag gillar dig, men..", börjar jag.
"Det är okej, jag skämtar", säger Te. Han låter lite nedstämd, och jag kan förstå.
"Förlåt", mumlar jag. Sen vänder jag mig mot Peter, utan att lyfta huvudet från Tes axel. "Förlåt", säger jag igen.
"Jag förstår att du vill veta, men jag har lovat", säger Peter.
Jag suckar.
"Jag får väl veta någon gång", suckar jag, men jag känner nyfikenheten kittla i magen.

Jag går ensam i en korridor på fredagskvällen med ögonen fästa i min bok. För tillfället läser jag om eld, i hopp om att hitta något spännande.
Jag hör ett ljud och kollar surt upp ur boken.
Framför mig står James, tätt hopslingrad med Apolline Delacour.
I ren frustration går jag fram och rycker tag i James.
"VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?", skriker jag. Jag kan känna ilsketårar brinna bakom ögonlocken. Lily då?, vill jag skrika, men Apolline står fortfarande kvar.
Jag tar ett stadigt grepp om James klädnad, och drar honom in i ett tomt klassrum. James ser lite förvånad ut.
"Vad gör du? Minns du Lily? Tjejen du gillat i sex år?", fräser jag. James står ungefär en meter från mig, och han går snabbt in i sin roll och ställer sig med armarna korslagda över bröstet.
"Ringer det nån klocka?" Jag öppnar munnen och blir förbannad på att han inte säger något.
"Joo...", säger han och nickar lite med huvudet. "Smutsskallen Evans."
Återigen ser James förvånad ut när jag inte längre kan tygla mina känslor och smäller till honom rakt i ansiktet.
"VAD HAR DU FÖR PROBLEM?", skriker jag.
"Kommer från dig", mumlar han.
"Ursäkta?"
"Kommer från tjejen som sprättade upp sin kompis!"
Han träffar mig rakt i magen. Jag kan inte säga något mer.
"Lily, tjejen som gillar dig, tjejen som du gillar, varför Apolline?", säger jag efter en stunds tystnad.
"Hon är snygg", säger han med en axelryckning.
"Är du säker på det?", säger jag ironiskt. "Hon är ju halvvilie!"
"Är hon?" James kollar mot dörren och jag suckar.
"James", säger jag, "vad har hänt med dig? Dig och Remus?"
Han ger mig en lång blick, men han svarar inte på min fråga, utan går bara ut ur rummet.

När jag kommer upp till uppehållsrummet kan jag inte hitta Lily någonstans. Jag bestämmer mig för Lily om den lilla olyckan som inträffade. Hon kan få tro att James är hennes drömprins ett tag till. Åtminstone till han inte bjuder ut henne igen.
Jag försöker sätta mig i min vanliga fåtölj, men den visar sig vara upptagen av en förstaårselev, så jag sätter tar de femton stegen upp till sovsalen.
I salen sitter Lily ensam -som vanligt- men hon är ledsen. Hon sitter i forterställnng med ett stadigt grepp om sin kudde. Hon är strimmig i sitt ansikte. Jag antar att hon såg James.
"Såg du?", börjar jag, men avbryts av hennes nick.
"Apolline." Hon snyftar till.
Jag slår mig ned bredvid Lily.
"Jag smällde till honom åt dig", säger jag. Det gnistrar till i Lilys ögon.
"Gjorde du?" Jag nickar. Lily ler lite.
"Nästa gång jag dejtar någon, kan du vara snäll att inte lägga dig i?", ler hon.
Jag höjer låtsas-sårat på ögonbrynen.
"Tack då", säger jag.

Lily håller sig borta från James hela veckan.
På fredagen sitter Apolline inte med James längre, och han ser lite ledsen ut. Kort relation, tänker jag.

På lördagen går vi till Hogsmeade igen.
När vi kommer nära Hogsmeades små stugor smäller en konstig lukt till. Den får mig att bli lite yr, så jag drar min halsduk runt munnen och näsan.
"Var är det där för stank?", frågar Peter, som följt mitt exempel och dragit halsduken runt ansiktet.
"Vet inte, men är det magiskt kommer inte halsduken hjälpa", säger Te.
"Sant, men det luktar inte magiskt, det luktar bränt och ruttet", säger Lily. "Tror ni madam Rosmerta har bränt rutten fisk?"
Vi skrattar åt det Lily sa, med undantag av Te som bara frustar lite. Han vet inte vem madam Rosmerta är.
"Hur länge har hon jobbat? Ett år?"
Jag skrattar så mycket att jag måste sätta mig dubbelvikt på marken.
En tår tränger ut ur mitt öga, och sen kommer jag inte ens ihåg vad jag skrattar åt.
Ett muller hörs från himmelen och vi måste springa de sista 500 metrarna till Tre Kvastar pågrund av allt regn.

Redan när vi kommer in till puben Tre Kvastar är vi genomblöta.
Peter skakar av sig vattnet som en hund.
"Fyra honungsöl, tack", säger jag till madam Rosmerta. Hon nickar förskräckt, som om hon inte vill att jag ska prata till henne.
Vi slår oss ned vid ett av borden. Än så länge är det ganska tomt i puben, bara några få Hogwartselever, men alla fyra vet att puben snart kommer att vara överfullt.
"Det där måste vara den värsta skuren på länge", säger Lily och drar handen genom sitt hår för att få ur lite vatten.
"Vad var det med madam... Vad hette hon?", frågar Te och höjer ögonbrynen.
"Äsch, puben är gammal, men hon ny. Inte mycket mer än det", frustar Peter som det vore en självklarhet. "Hon är ganska blyg, ärvde puben. Och alla är inte, hur ska jag uttrycka mig, så jättesnälla."
Madam Rosmerta kommer med våra houngsöl och Te ler brett. Inte ens efter allt som hänt kan man glömma bort Tes entusiasm över honungsölen.
Så fort madam Rosmerta ställer ned honungsölen slänger sig Te över den. Han smuttar lite på den, men upptäcker snart att den är för varm och ställer ifrån sig den.
"Det här måste vara den värsta skuren på år", säger Peter.
Jag nickar. Lily ger honom en vad-var-det-jag-sa-lyssna-på-mig-blick och suckar ljudligt. Peter ignorerar.
"Det kom från ingenting!", säger Te.
"Det var molnigt", påpekar Lily.
Jag ler och smuttar lite på min honungsöl. Den har precis rätt temperatur.
"Jag under vad som hände med stanken", säger jag för att byta samtalsämne.
"Inte här iallafall." Te puffar till mig.

_______________________________
Förlåt om det blev lite långtråkigt, men jag var tvungen att skriva något...
Nästa kapitel blir mer spännande, jag lovar.
Men lita inte för mycket på mig, om jag nu misslyckas.

Ja, tips, tummar är välkomna!

Jag älskar er läsare! Det här skulle inte funka utan er♥
Det är ni som uppmuntrar mig till skrivandet!

Brrrrraaaa

James how dare you?!
Gaah blir så sur på alla, vad har hänt?!
Måste ha mer *uppmuntrar dig till att skriva mer* ♥

JätteBra!!! Längtar till nästa del!

Jätte bra!! (Spännande det där med stanken!var kom den ifrån?) Skriv meer! Du är en jätte duktig på att skriva!!!!

Suuuperbra!!