5 steps on how to make James Potter like you [SV]

JAAAA ♥ NÄR ?

SingWithIce & Testralis - lär lägga ut nästa del någon gång idag!

du fick just dagens första tumme av mig

JiPpIe!!!!!

Fortsätt kommentera och låt mig veta vad ni tycker! Ni gör mina dagar ♥

---

10 December

“Vi ses sen.”

Emma vinkade av sina vänner och började gå i min riktning. Hennes mörka hår föll i perfekta korkskruvslockar över hennes axlar och jag såg ner på mina kluvna, blonda hårtestar. Varför skulle hon vara så snygg för? Kunde hon inte bara göra det enkelt för mig? Jag svalde min stolthet och ställde mig upp. Ja, jag hade avsiktligt väntat på att få prata med henne. Desperata tider krävde desperata åtgärder helt enkelt.

“Emma!” ropade jag och föll i steg bredvid henne.

Emma såg minst sagt förvånad ut över att se mig. Vi hade inte pratat med varandra sedan den där dagen när hon hållit i Ryans hand och något sade mig att hon undvikit mig lika mycket som jag undvikit henne. “Savannah”, sade hon kort och drog remmen på sin väska längre upp över axeln.

Jag låtsades inte om hennes fientliga underton utan fortsatte som ingenting, “Hur är läget? Hur går det på träningarna?”

Emma ryckte på axlarna. “Jodå, det går bra. Davies gör ett bra jobb som slagman.”

Jag nickade lite kort och konversationen dog ut. Det kändes otroligt tafatt och jag bestämde mig för att gå direkt på sak. “Så... Du känner Ryan rätt bra va?” sade jag.

Detta fick Emma att stanna upp och se på mig med höjda ögonbryn. “Eh... ja jo, jag har känt honom sen ettan, vadå då?” Det fanns något varnande i hennes sätt att säga det på. Som om hon försökte säga åt mig att välja mina nästa ord med stor omsorg.

Jag kände hur min beskyddarinstinkt tog över. Egentligen hade jag bara sökt upp henne för att fråga om hon hade någon idé om vad jag kunde ge Ryan i present, men om Emma trodde att han var hennes så hade hon fel. Game on bitch. Jag log sardoniskt mot henne.

“Jo, som du kanske vet gav Ryan mig en väldigt tankfull födelsedagspresent förra månaden, kanske lite för tankfull om du frågar mig, jag menar, man skulle nästan kunna tro att han fortfarande har känslor för mig”, jag skrattade tillgjort och såg till min förtjusning hur Emmas mörka ögon blev ännu mörkare. Jag viftade lite lätt med handen. “Hursomhelst, så kände jag att jag måste ge honom något lika bra tillbaka. Så jag undrade om du kanske vet något han kan tänkas vilja ha?”

Emma bara fnös. “Varför sårar du bara inte honom igen? Det verkade han uppskatta, och det verkar vara något du är bra på så...” Sedan gick hon sin väg.

Jag stirrade argt efter henne men när ilskan lagt sig insåg jag att jag bara skulle ha hållit tyst. Nu hade jag ju sumpat min enda chans att få hjälp till Ryans present. Jag visste ingen som kände Ryan lika bra som Emma, och jag behövde verkligen hjälp. Jag suckade och sparkade till en sjungande rustning.

“We wish you a merry christmas, we wish you a--”

“Käften”, muttrade jag och vände mig om för att leta upp Albus och Rose.

Då fick jag syn på en blondhårig kille lite längre ner i korridoren. Han gick åt mitt håll, men när han fick syn på mig vände han på klacken. Okej, helt seriöst, tänkte han verkligen låtsas som om han inte sett mig? “Ryan Smith! Du år ingenstans!” ropade jag och ökade på stegen.

Jag såg hur han stannade och sedan vände han sig om med ett stramt leende på läpparna. “Savannah, hej! Jag såg dig inte där, men du, kan vi prata en annan gång, jag har lite bråttom till--”

“Det har du inte alls”, avbröt jag honom. “Du kan inte undvika mig för alltid, du förstår det va?” Han började säga något, men jag fortsatte. “Hursomhelst, det är inte rätt tid att prata om det nu, men du ska berätta för mig vad du önskar dig. Så, fram med det bara.”

Ryan såg lite förvirrad ut. “Jag vill inte ha något”, sade han bara.

Jag suckade frustrerat. Varför skulle det här vara så svårt för? “Men något måste du ju önska dig!” utbrast jag, men Ryan bara skakade på huvudet.

“Nej, jag svär. Jag önskar mig inget. Det finns inget du kan köpa som skulle göra mig gladare. Jag har redan allt jag vill ha”, sade han och innan jag hann invända lade han till, “Nu måste jag gå. Hejdå, Savannah. Och god jul.” Sedan hade han vänt om igen och gått sin väg.

Jag stod kvar och såg på hans retirerande ryggtavla. Detta var det längsta jag hade pratat med honom sedan jag bråkat med Rose, och inte hade jag blivit mycket klokare av det. Jag kunde inte undvika att tänka att kanske hade han bara kommit över mig, helt enkelt. Kanske var han sitt vanliga, lättsamma jag bara det att han inte längre var intresserad av mig? Tanken gjorde fysiskt ont och jag slog bort den. Jag fortsatte i den motsatta riktningen.

NeJ!! RyAnNaH??

Wäääääää FUUUUUUUU :'(((
RYANNAH MÅSTE VINNA :EEER
DAMPARFAMPARDAMPARDAMPAR!!!
ALLTSÅ RYAN ÄR SÅ DUM VARFÖR KAN HAN INTE BARA BLI IHOP MED SAVANNAH!?!?!??!
MER I BEEEEGGGGG YOOOUUUU!!!

OMG fuck Ryan!!! Och Emma :o

MER IDAG!!!!!!!!!!!!! RYANNAH! RYANNAH! RYANNAH' RYANNAH! SNÄLLA! MER IDAG ANNQRS DÖR JAV

Haha, alltså jag har så himla kul när jag skriver dessa kapitlen... Känner mig smått elak mot alla mina karaktärer dock ehehe. But whatevs, let me know what you think! Och tack igen ♥

---

19 December

Det ovala sällskapsrummet var proppfullt, och då menar jag proppfullt. Det gick knappt att röra sig. Elever satt och stod överallt som gick. Det nya heta bandet Venomous Basilisks spelades på så hög volym att det knappt gick att prata. Jag var i alla fall tacksam för att det inte var jullåtar som spelades, även om det var en julfest. Och inte vilken julfest som helst. Det var Gryffindors årliga avslutningsjulfest, som alltid ägde rum dagen innan eleverna åkte hem för att fira jul. Den var känd för att vara årets galnaste kväll och festen spårade nästan alltid ur.

Jag mindes särskilt en gång när jag gått i fyran och några fulla sjuor fått för sig att de skulle gå ut och flyga på Hippogrifferna som stod inhägnade nära Hagrids stuga och som användes till vård och skötsel lektionerna. Det hade slutat med att alla fyra hamnat på sjukhusflygeln med rivsår, brutna ben och bitsår från näbbar... Men det hade förstås inte hindrat sjuorna året därpå från att anordna ännu en lika galen fest. Det var nämligen sjuornas uppgift att planera den, eftersom de var äldst. Till och med prefekterna var med på det, om än lite motvilligt.

Efter att ha legat och spytt hela tågresan hem i femman hade jag lärt mig min läxa och höll mig nykter, men alla lärde sig inte av sina misstag...

“GOD JUL!” gormade Rose och lade en arm om Albus och mig. Hon stank av eldwhisky och jag grimaserade och drog mig undan så gott det gick utan att jag gick in i någon annan. Doften av den förödande spriten fick mig fortfarande att må illa.

Albus skrattade lite och tog en sipp av sin cider. “Det känns som om du fått i dig lite för mycket, kära kusin”, sade han med ögonbrynen höjda.

Rose vinglade till och viftade bort det med handen. “Äh, jag är, heick, nykter som en, heick, nykterist”, svamlade hon med dimmiga ögon. Sedan sken hennes ansikte upp med en idé. “Kom!”

Hon började trycka sig genom folkmassan och Albus och jag utbytte blickar varefter vi följde efter vår fulla vän. Hon satte av upp för trappan till killarnas sovsalar och flera gånger höll hon på att snava på trappstegen. Det slutade med att jag fick ta Albus ciderburk så att han kunde stödja henne med sin kropp.

“Vart ska du egentligen, Rose?” ropade jag åt Roses ryggtavla när hon passerade sjätteklassarnas, och Albus, sovsal dit jag hade trott att hon varit på väg.

“Till, heick, Ryan, såklart!”

Innan jag hunnit protestera slog hon upp dörren till sjuornas sovsal och drog med mig in i rummet. Vi stapplade in och när jag återfick balansen såg jag att sovsalen var ockuperad av ett flertal tjejer och killar - som antagligen tyckt att det varit för trångt där nere - bland andra Emma, Ryan och James. Jag suckade. Kunde det bli mycket värre än så?

James stod lutad mot en av himmelssängarna och Ryan satt intill stenväggen bredvid Emma. Satt de inte onödigt nära varandra? Jag kände alla tres ögon på mig och visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Rose, som var alldeles för full för att märka något, drog Albus och mig vidare inåt tills hon kom till mitten av det ovala rummet. Där damp hon ner på golvet och tog fram sin stav som hon lade på golvet framför sig. “Kom igen folket! Vi kör sanning eller konka!”

“Ja, fan vad kul!” utbrast någon och folk började bilda en ring runt Roses stav.

Ryan, James, Albus och jag tvekade lite. Emma mötte bara utmanande min blick, flätade ihop sin hand med Ryans och drog med honom bort till ringen. Han protesterade lite, men hon bara skrattade bort det och klängde lite mer på honom. Det var tillräckligt för att jag skulle sätta mig ner och säga, “Vi kör” med blicken spänd i Emma.

Hon stirrade lika intensivt tillbaka. Game on bitch.

Efter att ha klunkat sin öl satte sig även James i ringen och till sist Albus. Rose såg nöjd ut och lutade sig fram för att snurra staven. Den snurrade ett bra tag och alla verkade hålla andan i väntan på att den skulle välja sitt offer. Tillslut stannade den på Brian O'leary, en sjundeklassare som jag aldrig riktigt pratat med. Han såg helt okej ut, med brunt kort hår och blågråa ögon, och jag hade svagt minne av att han dejtat Mackenzie ett kort tag.

“Sanning eller konka?” kvittrade Rose och försökte fästa blicken på Brian, vilket inte gick något vidare.

Han tänkte efter lite kort och sade sedan med ett något för kaxigt ansiktsuttryck, “Konka.”

“Yes!” utbrast Rose och såg sig sedan omkring på personerna i ringen med ett eftertänksamt ansiktsuttryck. “Hm... du ska... klunka allas dricka här inne. Förutom min.” Hon tryckte hastigt sitt plastglas mot sin kropp så att lite av drickan skvalpade ut och landade i hennes knä. Hon tycktes inte märka något dock.

De andra protesterade högljutt åt hennes utmaning, men Brian hällde utan vidare problem i sig allas häxblandningar, ölburkar och eldwhiskys. Med ett självbelåtet leende torkade han sig om munnen med sin tröjärm och snurrade sedan staven. Den här gången snurrade den inte lika länge och snart stannade den på... Jag svalde hårt. Mig.

Jag såg upp och mötte Brians blick. Eftersom jag inte kände killen hade jag ingen aning om hur elak han var när det kom till sanning eller konka, men något sade mig att jag inte hade oddsen på min sida ikväll. Ur ögonvrån kunde jag se hur Emma log nöjt.

“Sanning eller konka, Wood?” sade han.

“Sanning”, svarade jag genast.

Han såg lite besviken ut, men sedan sken han upp lite och hans ögon glittrade illvilligt. “Har du känslor för någon i detta rummet?”

Jag kände hur blodet rann av mig. “V-va?”

Brian höjde på ögonbrynen och såg lite dumförklarat på mig. “Ja, har du känslor för någon i detta rummet, ja eller nej?”

Jag svalde hårt och fick koncentrera mig så att mina ögon inte drogs i någons riktning och gav folk idéer. “Ehm, ja det har jag”, sade jag och harklade mig när min röst skar sig.

Jag såg lite försiktigt åt James och Ryans håll. Ryan stirrade på James, som stirrade på Albus och jag såg snabbt tillbaka till Brian. Han log brett. “Vem?”

Jag skakade häftigt på huvudet. “Du har redan ställt din fråga”, sade jag, ryckte åt mig Roses dricka och svepte den i ett par klunkar. Uh. Jag grimaserade illa - eldwhisky och pumpajuice.

Rose märkte inte ens att jag tagit hennes dricka och jag satte tillbaka det tomma glaset i hennes hand. “Nu är det min tur”, sade jag och lutade mig fram. Jag bad en stilla bön att den skulle stanna på Emma, och snurrade staven.