PRS Selma...|AlexZz

"Jag dör inte, och vad som än fått dig tro det har fel. Jag försvinner, det gör jag, men dör gör jag inte. Jag har inte det privilegiet och även om jag dog skulle jag inte få uppleva den." Svarar Hydra och går lite längre fram. "Jag må existera, men jag finns inte." Fortsätter hon och talar som om det inte var något viktigt hon talade om. Hydra är bara rädd för att Celine inte ska må bra, eller ännu värre. Men om det var så illa skulle hon veta det. Dessutom får hon minnen nu. Minnen av allt möjligt.

Jag ilsknar nästan till. Fan vad hon skulle vara jobbig. Som en envis unge. En liten en sådan också.
Jag svarar inte istället utan fortsätter endast framåt medan jag försöker att inte bli arg på henne, försöker intala mig att hon inte kan ro för att hon låter som något främmande, att hon är så. Att hon inte kan inse att liv finns i alla former. Döden likaså. Hennes existens är liv. Hennes avsaknad av existens är en slags död då hon en gång existerade. Jag orkar inte med allt det hon sade. Det låter som strunt i mina öron.

Hydra ler och fortsätter gå. Hon bryr sig inte speciellt mycket om vad han tycker. Hon har lärt sig att det mesta är lättare att hantera om man bestämt sig hur det slutar. Åtminstone för en själv. Dessutom är han en människa. En äkta mänsklig varelse, till och med varulvarna är mer människa än Hydra någonsin kommer bli, tyvärr.

Celine lyckades just ta sig upp i något stående, på knä dock, läge när Ethan kommer in.
"Åh, ser man på, någon kämpar mot giftet. Du här också en riktig tur för något har gjort hål på reservtanken som fanns." Ethan drar upp henne från golvet. "Jag ville inte behöva binda fast dig igen." Suckar Ethan tungt och Celine börjar försöka streta emot. Ethan skrattar.
"Ledsen, sessan, du är alldeles för svag för att göra någonting emot mig." Ethan plockar dock upp repen ändå och binder fast hennes ena hand till sängen igen men får en spark av Celine när han ska fortsätta.

Efter att ha gått ett tag så närmar vi oss ingången. Jag stannar upp, ser mot Hydra, undrar vad vi ska göra nu. Som sagt har jag aldrig riktigt haft en plan. Om jag ene hade någon så var det att storma stället. Inget mer. Eller, jo, döda Hyron och dem andra då... men det är väl allt jag egentligen har planerat. Jag vet inte vad jag mer skulle ha planerat. Jag vet ju inte ens vart Celine är.
Som sagt: jag är en idiot.

"Åh jäkla ragata." Säger Ethan och tar tag i hennes ben. Celine försöker dra sig loss och stretar och drar för att komma ifrån Ethan. Men hon är svagare än vanligt och hon är inte speciellt stark vanligtvis heller. Så att Ethan lyckas surra fast henne helt är ingen förvåning. Men hon är fast igen, kan knappt röra sig och Ethan checkar tanken en snabbis genom att knacka på den.
"Vet du vad? Jag tror jag tycker bättre om dig när du sover. Ethan drar bort lite blod som rinner från näsan efter att Celine träffat med en spark eller något. Ethan försvinner ur Celines synfält och strax efter får hon en illaluktande trasa över munnen. Ethan håller fast den över hennes mun tillräckligt länge för att medlet ska börja verka och Celine känner till sin förtvivlan att hon seglar bort mot sin vilja igen.

"Jag tror vi måste hitta Max, han verkar på något sätt ha lyckats ta sig runt i slottet innan han blev inlåst." Säger Hydra som har hittat Max. "Celine är högre upp och hon är inte ensam." Fortsätter Hydra smått informativt.

"Efter dig", säger jag med en svepande gest. Ifall hon är den av oss som faktiskt är till nytta så funkar det utmärkt för mig. Speciellt med tanke på att sist jag var här så var jag fast i en cell och inte precis hade tillfälle att utforska helvetets slott. Men, det är bara smådetaljer jämfört med vad vi nu ska göra.
Jag är värdelös, inser jag. Utan Hydra så skulle förmodligen Celine dö. Och faktumet, det iskalla konstaterandet får mig att känna mig bestört på ett sådant vis som jag inte känt mig på många år.
Åh, gud vad jag bara önskar att jag kunde gå tillbaka till mitt känslokalla jag. Känslor är ju jobbigare än jag mindes...

Hydra går in på det som var det faktiska slottsområdet och ifrågasätter Hyrons beslut om att inte lägga ut fler beskydd än bara den udda magiska hallucinationen. Det finns säkert vakter dock. Hon måste försöka hitta rätt nu också, det finns många korridorer och liknande. Magin kanske han lagt i slottet? Hydra börjar röra sig med slottsväggen för att hitta någonstans att gå in som inte är en gigantiskt port eller liknande.

(Kan vi spola fram i tiden? XD I feel lost around this castle... owo Or... I will just do it like this XD )

Jag följer efter Hydra, försöker hitta men kan inte, försöker förstå hur hon kan hitta. Till mitt försvar så måste jag få säga att jag inte var vid medvetande när jag fördes hit första gången. Men, jag får kalla kårar bara jag ser på byggnaden. Och Celine är där inne. Igen. Själv denna gång.
Vart är Seigo när man behöver jäkeln? Varför kan åtminstone inte någon finnas vid hennes sida när jag inte kan vara där?

(Alltså, I've said that it's totally fine att göra tidshopp. x'D)

"Du är ovanligt tyst." Säger Hydra. "Att hitta en ingång är inte svårt, eller?" Frågar hon roat. "Du vet mer om slott än jag, var skulle en obevakad ingång möjligen kunna finnas?" Fortsätter hon och det är sant, Celine hittade aldrig en obevakad utgång eller ingång när Hydra väl var där.. Det fanns snarare ingenting sådant, inte på Nerohs slott. De utgångar som var obevakade var igenmurade från båda sidor och såg ut som udda utväxter från murarna. De hade mer gångar i slottet och utgångarna var svåra att hitta. "Hyron är ingen krigare och han litar för mycket på sig själv, han kommer ha lämnat något obevakat." Fortsätter hon i ett säkert tonläge. Det är logiskt, Hyron tror alldeles för mycket om sig själv.

(BUT I DON'T KNOW WHAT TO DO! D: I'M LOST IN DOMINICK RIGHT NOW XD Han har fått lite för mycket liv... ._." )

"Jag vet inte vad jag ska säga", svarar jag och lyssnar noga på var hon har att säga. "Men... en underjordisk gång då?" undrar jag sedan. "Den är säkert obevakad och om något mot all förmodan skulle hända honom så kan han smita därifrån och inget skulle hända honom... Jag önskar jag minns hur vi kom ut förra gången men jag kan för allt i världen inte minnas det..." mumlar jag sedan. Jag slösade förmodligen för mycket kraft på trädet. För mycket... jag, helt enkelt. Just nu är allt jag vill göra att bryta mig in och förstöra allt i min väg. Förstöra allt som hindrar mig att komma åt min lycka: Celine, min kärlek.