Privat Rollspel (planerat, går inte att hoppa in)

Andrew satte sig varsamt ner bakom en stor sten, försiktig med att inte göra ett ljud och kikade försiktigt fram. Där stod den likadant som dagen innan, Andrew häpnades av den och att tänka att det egentligen var en riktig människa kändes overkligt.

Plötslig lyfter jag på huvudet. Jag har en stickande känsla av att vara iakttagen, men ignorerar det så gott jag kan. Så får jag upp doften av en hare. Jag fuktar nosen och följer spåret djupare in i skogen.

Varulven går djupare in i skogen och Andrew följer efter en bit bakom. Det skulle vara typiskt om han skulle bli upptäckt nu. Med skakiga ben går han längre in i skogen.

Där, bakom en buske sitter den intet vetande haren och klipper med öronen. Tyst, tyst smyger jag mig närmare och sätter ned en tass i taget. När det bara är tre meter mellan oss attackerar jag. Haren slinker undan med en klolängd och sätter av. Jag rusar efter med mossa och barr flygande under tassarna.

Andrew kollar tyst på och undrar vad han/hon håller på med egentligen. Inte förs efteråt ser han att den jagade en hare och nu rusar iväg för att fånga den. Andrew, som inte har en chans att hinna med smyger tyst bakom. Kanske borde han egentligen gå tillbaka till slottet men det känns onödigt när han väl tagit mödan att ens gå hit i första taget.

Med ett sista långt språng fångar jag haren mitt i ett hopp och smäller igen käftarna om nacken på den. Samtidigt hör jag något och spetsar öronen. Men det är tyst och jag släpper ned den blodiga haren på marken. Sedan slår jag mig ned och börjar slita i köttet.

Andrew smyger tyst och sätter sig bakom en buske och i aktar varulven samtidigt som den biter i haren. Han måste erkänna att det ser lite äckligt ut men står ut. Egentligen skulle han bara vilja veta hur varulven ser ut i sitt riktiga jag, är det värt att vänta på?

Efter måltiden gäspar jag stort och gläfser till lite. Sedan lägger jag mig ned och betraktar stjärnorna i väntan på gryningen.

Han vågar inte röra sig en centimeter ifall den skulle märka något. En sak har han lärt sig och det är att varulvar har väldigt skarpa sinnen och han vill inte riskera att gå i få samma öde som kaninen. Olika delar av hans kropp börjar verka speciellt hans ben och ifall han hade mer av ett val skulle han nog bege sig tillbaka till slottet men om hade gjorde det skulle Varulven själv nog märka det. Han får helt enkelt vänta till gryningen.

Och så slutligen kommer morgonen och solen. Jag låter den smeka min päls innan den försvinner. Sakta och tyst krymper musklerna och en mänsklig kropp börjar uppenbaras.