Törsten efter blod. (privat)

Då Alice åter igen vaknade befann hon sig inte längre på sitt rum uppe i slottet. Runtomkring henne kunde hon skymta träd genom sina ögonfransar som verkade skymma hennes sikt, kisade hon?
”Inte möjligt”, hörde hon Nikolajs självsäkra röst nästan fräsa även om orden var något förträngda för Alice.
Alice kände doften av blod men också blommor, fläderblommor. Hon skulle aldrig glömma de söta, små vita blommornas doft. Något mer beblandades med dofterna men hon kunde inte identifiera dem.
”Fullt möjligt, varför tror du annars att deras skador uppenbarar sig på varandra och försvinner på den ena då den andra blivit läkt.”
Rauls röst lät mer eller mindre som en lärares som blivit uttråkad eftersom hans elever inte var hälften så smarta som han förväntade sig. Alice försökte le men hon insåg att hon inte orkade, hon var utmattad. Nästan som om hon hade sprungit ett tiotal mil eller efter hon använt vatten.
”Och ifall det är sant måste vi bryta bandet”, sade Nikolajs röst fortfarande frustrerat.
”Nej! Då kommer de båda att dö.”
Den tredje rösten kände Alice inte igen. Den verkade tillhöra en äldre kvinnas men Alice var inte säker. Hon ville veta vad de talade om och så mindes hon telefonsamtalet.
”Jason”, pressade hon fram och hon hörde själv hur svag hennes röst lät.
Ingen hörde henne.

”Nej! Då kommer de båda att dö.”
Jag rycker lätt till vid Ritas ord och öppnar sedan ögonen.
Vattenfallet.
Nu skämtar de med mig.
Vi är vid det helande vattenfallet och jag är inte i det?
"Nu måste skämta med mig", kraxar jag fram och lyckas häva mig upp på armbågarna av ren viljestyrka medan kroppen värker av utmattning.
"Raul, ge mig den där pilen jag använde, jag orkar inte med det här längre", klagar jag och räcker fram handen medan jag blundar. Jag orkar inte ens ha ögonen öppna längre.
Jag känner pilskaftet i handen och kisar lätt upp mot Raul.
"Dilara tvingade mig att behålla den", säger han förklarande och verkar orolig.
"Påminn mig att aldrig sticka mig själv i midjan nästa gång, det får bli armen eller något annat skit ställe. Ta mig till vattenfallet", befaller jag honom och han ser på mig med tvivlande blick.
"Jag vet inte om det är så smart att förflytta dig", säger han tvekande. Jag rycker så bra som jag kan på axlarna.
"Visst, då svimmar jag igen", säger jag bistert. Han lutar sig över mig men tvekar i alla fall. "Ta mig till vattenfallet!" fräser jag argt. Han nickar plötsligt väldigt entusiastiskt.
Inom loppet av några få sekunder så ligger jag i Raul famn medan han bär mig till vattenfallet.
Han lägger ner mig i vattnet och jag blundar igen.
Jag drar handen genom vattnet och känner styrkan det.
Med hjälp av andes kraft så kan jag suga upp kraften från det och "skapar" sedan ett "motgift" till giftet som finns på pilen.
Jag lyckas äntligen hela mig själv.
Jag pustar ut och svimmar av någon anledning.
Någon tar emot mitt lilla fall så att jag inte slår huvudet i en av de många stenarna.

Alice kände det som något renande for genom henne och hon satte sig hastigt upp.
”Jason”, utbrast hon något panikartat och kände hur hon började hyperventilera vilket inte var vanligt för henne.
Något verkade trycka emot hennes bröstkorg och gjorde det svårt för henne att andas men det fanns inget där.
”Jason”, utbrast hon åter igen och Nikolaj befann sig vid hennes sida.
Alice märkte att hon inte längre var ute. Hon befann sig tillbaka i sitt rum även om det nu fanns nya rena lakan som täckte sängen och dess kläder.
”Alice, du måste ta det lugnt.”
Alice andning blev inte bättre men inte heller värre. Ångesten for över henne. Vad som en hänt var hennes fel, hon hade satt igång något och inte avslutat det.
”Var är Rose?” frågade Alice sammanpressat.

Var är Alice?
Jag vet att jag bara tänker tanken som jag aldrig hann yttra innan allt svartnade.
Faktum är att jag fortfarande är i det svarta tomrummet.
"Hur är detta möjligt?" frågar jag och ett eko svarar mig. Jag skakar på huvudet. "Det var omöjligt. Jag svär att det inte finns någon vägg här", säger jag lågt och börjar gå.
Mycket riktigt.
Ingen vägg.
"HALLÅ!?" skriker jag. "Raul!? Alice?! Rita?! Dilara!? SOMEONE?! skriker jag och hör bara mitt eko svara mig.
Samtidigt som jag skymtar något skimrande i ögonrån.
Jag vänder mig reflexmässigt om och håller nästan på att slå mot något som inte fanns.
"Åh, är du rädd?" hör jag en röst säga och stelnar till.
"Din tid är sedan länge förbi, ska du inte ge dig och låta mig vara?" frågar jag irriterat.
"Din vän Steves tid är också förbi, men ändå finns han vid din sida. Han är faktiskt vid din säng, precis nu", säger Tatiana och uppenbarar sig framför mig.
"STEVE!" skriker jag och hoppas att han hör mig.
"Visst hör han dig alltid, och Raul. Steves vecka är över, ungefär", säger hon och ler förtjust. Hon kommer närmare mig och börjar cirkulera runt mig.
"Tröttnar du aldrig på det?" frågar hon nyfiket.
"På vad?" frågar jag och lyckas att inte rysa, men nöd och näppe. Hennes hans är iskall och känns som skelett som rispar min hud.
"PÅ Alice. Raul, Steve, Erik som fortfarande hemsöker ditt sinne, Dilara, Derek, Rita, allihopa. Har jag glömt någon? Det har jag säkert.
Tröttnar du aldrig på de levande? Eller vara levande själv? Skulle det inte vara skönare att somna in, nu? Att bli ett med ön och kontrollera den utan att behöva bry dig om att någon annan kan bli skadad? Utan dina löjliga känslor?
Du har ett val vet du, det har vi alla. Och just nu är ditt om du vill dö eller leva", säger hon allvarligt och den här ryser jag till. Hon skrockar nöjt.
"Jag vet inte, Tatiana. Visst känns det lockande...
Inte.
Tror du verkligen att jag vill dö som dig och bli minst lika galen? Du vägrar bara inse att jag är starkare än dig. Att jag lyckas styra ön bättre än dig, även om vissa problem har dykt upp. Du vill inte att jag ska dö. Du vill döda mig och suga ur mig elementens krafter och mina andra, du vill åt styrkan hos mig och inte något annat. Du vill kunna styra ön själv utan någon levande person i vägen. Om jag dör så dör hela vårt släkte. Alltså kan du styra ön hur du än vill.
Har jag inte rätt?" undrar jag. Hon borrar in sina skelett händer i min axel och skriker högt av smärta.
"Det... det där kändes!" flämtar jag och tårarna rinner nerför kinderna och det enda jag vill är att kunna helas och slippa denna glödande smärta som sprider sig genom hela kroppen.
Jag faller krampande ihop.
"Självklart gör det det, kära Rose. Här är det jag som bestämmer, dina egenskaper finns inte här. Här känner du smärta som vilken annan person som helst", kuttrar hon. Jag försöker blint slå efter henne men ser inget på grund av det kompakta mörkret.
"Om jag inte misstar mig så vill jag minnas att du faktiskt bröt dig in hit, Tatiana?" Jag vet inte vem den underbara mansrösten tillhör men den räddar mig.
Tatiana försvinner med ett lågt morrande men smärtan förblir kvar i min kropp.
Jag tittar flämtande upp och ser bara ett svagt ljus, ingen mer. Det svaga ljuset är format till en människokropp men man varken ser ansiktsdragen eller om han har ögon eller inte. Bara siluetten.
Ljuset kommer närmare och lägger handen på min skadade axel. Det känns som en adrenalinkick rusar genom kroppen och smärtan är borta, och jag känner mig starkare än någonsin. Men det hindrar inte mig från att lättat falla ihop.
"Seså, lilla vän, återvänd till de andra nu. Ödsla inte din tid på detta ställe medan livet än har sina planer för dig", säger människosiluetten med den underbara och mjuka mansrösten.
Jag som brukar föredra en lite mörkare och sexigare röst, som Rauls.
"Jag vet vem du är", lyckas jag mumla och känner sömnen kalla.
"Ja, Rose. Och se till att inte använda min kraft för mycket. En dag kommer den inte hela dig, inte om du fortsätter såhär. Öva, men tvinga inte fram den. Lär känna den först", säger ande.
"Element lever inte", viskar jag svagt och mjukt innan jag somnar och vet att jag kommer vakna i min egna bädd när jag slår upp ögonen.
Och om jag inte minns detta blir jag rasande.


[Vad hände med Alice "spöke"? O.o Försvann det eller minns jag bara inte? x) Jag tror att något hände Alice när hon lyckades följa "spöket/den yngre versionen av henne", or...? o.o]

[Jätte kort, jätte lamt men jag ville väl komma över "spärren".
Vet inte riktigt men antar att hon visade Alice vad hon behövde se för tillfället, vem vet hon kommer kanske tillbaka? Då Alice behöver vägledning. ]

Nikolaj hade motvilligt låtit Alice resa sig ur sängen och stödde henne på vägen till Roses rum. Derek gick snett bakom dem. Stämningen var allt annat än lätt. Det märktes tydligt att Nikolaj avskydde ön, avskydde att han var tvungen att följa dess regler, Roses regler. Alice kände hur hans avsky speglade hennes och flinade till men allt gjorde ont. Varför gjorde allt så ont?
Ingen sade något, ingen stoppade dem endast en lätt knackning på dörren bröt tystnaden, Nikolajs lätta knackning medan han balanserade Alice i sin arm. Alice tyckte han överreagerade, visst gjorde allt ont men inte var hon en liten docka. Hon var utmattad, så mycket visste hon och det hade med Rose att göra.

Jag rycker till och andas häftigt.
Jag minns, och jag är förbannad, vad sjutton hände där?!
"Kom in!" hör jag Steve säga lagom högt innan han ser mig rycka till. "Rose?"
Jag slår upp ögonen och stirrar rakt upp i taket.
"Jag skulle döda Tatiana om hon inte redan var död", väser jag.
"Rose?" säger Steve undrande och jag upptäcker att han är den enda som finns kvar i rummet.
Jag suckar lättat.
"Vet du...? Vi måste komma på ett sätt att ta bort Tatianas ande från ön. Jag hatar henne, hon hatar mig, och hon är en värdelös satmara från helvetet", muttrar jag när dörren öppnas.
"Vi får diskutera det hör senare, även om det bara är idiotiskt, Rose", säger Steve.
"Visst, inga problem. Du vill ju själv gärna bli huggen i axeln och känna dig som ynklig människa och all den där... smärtan", snäser jag. Han blinkar förvånat och ilsknar sedan till.
"Vi gör vad som krävs", nickar han beslutsamt.
Jag ser Nikolaj komma in med Alice och sätter mig upp så att jag kan se de.
"Hur mår du?" frågar jag oroligt och ser på Alice.

Alice log snett emot Rose samtidigt som Nikolaj hjälpte henne in. Hon kände sig så värdelös på något sätt men för ögonblicket hade stressen lagt sig något. Ångesten över vad som var hennes fel.
”Jag mår bra, Rose. Bara så utmattad som om jag sprungit i flera dagar utan att ha vilat.”
Nikolaj satte ned Alice i en av de maffiga fåtöljerna och Derek ställde sig bakom henne.
”Frågan är väl vad vi ska göra åt det här”, konstaterade Alice och menade det mystiska band som uppstått mellan dem. ”Rose, mina bröder, min familj är i fara. Något är så otroligt fel och jag kan inte låta dig skadas ifall jag gör det. Inte heller har jag orken att bära den trötthet som medför elementen användning.”
Vid hennes ord kände Alice hur Nikolaj spändes. Alla hans muskler. Under tiden de befunnit sig på ön så hade han blivit som hennes egna personliga livvakt men han var egentligen inte så hård. Han var egentligen den mest omtänksammaste man han någonsin träffat, vad hade hänt med honom under denna korta tid?

"Jag kan ju alltid följa med eller så kan jag få några av de bästa Jägarna att följa med dig", ler jag och klappar på platsen bredvid mig i en gest att hon ska sätta sig.

[Okej, kan verkligen inte skriva på allvar just nu x) Är med en vän och ja... det funkar inte så bra att rolla medan hon är här xD ]

Alice såg på sin vän med sina blåa ögon. Hon ville så gärna krama om henne men samtidigt försökte hon att förtrycka den där obehagliga känslan som fanns inom henne, som om allt vore försent redan.
”Rose, jag vill bli av med bandet. Jag kan inte skadas om du gör det, jag kan inte klara av att känna det du känner och jag tror du känner detsamma?”
Med ett knyck på naken visade Alice inför de andra att hon ville vara ensam med Rose i alla fall utan vakterna och utan Steve. Hon litade inte på honom, hon litade inte på dem. Ingen rörde sig utan alla verkade förstelnade där de stod.
”Rose, jag vill tala med dig i enrum. Snälla be dina vakthundar att gå”, sade Alice kallt då hon mindes att de aldrig skulle lyda henne.
Alice visste att Rose litade på Steve men Alice behövde inte det.
”Jag tror det mest dumma vi kan göra nu är att handla utan att förstå.”

[Urdåligt, du behöver inte svara förrän du har tid och timmar igen. Ifall du inte vill vds.]

[Klart jag svarar! Är på bibblan ^^' x) ]

Jag nickar då jag hör hennes ord och ser bara på vakterna med otålig blick. De fattar vinken och går genast ut men Steve tvekar en stund innan jag ger honom ett leende och lovar att jag mår bra.
"Bandet... Ja, det skulle vara bra att ha ifall du blev skadad vill jag åtminstone veta det även om jag inte vill känna smärtan precis. Du hörde väl Rita? Om vi blir av med det dör vi", säger jag bistert och börjar tänka igenom stunden.
Tatiana ska bort från ön, det har jag bestämt mig för, men det kan vara omöjligt - fast jag ska göra det ändå.
Detta är omöjligt... men det kanske finns ett kryphål?
"Jag vill inte dö än - om du ursäktar - men jag tror jag har kommit på en sak. Bandet försvinner inte, men tänk om vi skulle göra det svagare? Så att vi inte känner den fysiska smärtan utan bara den psykiska eller något sådant? För, Alice, även om du blir arg på mig nu vill jag väldigt, väldigt gärna veta om något händer dig", tillägger jag lågt utan att visa mina känslor. Om Alice blir skadad kommer jag nog bli mer orolig än jag kan erkänna...

[hehe... blev dåligt! >.< ]