Förbjuden kärlek

Egeria hörde ett ljud, ett prassel i buskarna och Egeria vänder sig tvärt om. Något kommer flygande förbi henne, och ett gurglande hörs. "Sarah" säger hon förskräckt och faller ner vid kvinnans sida, blod rinner från hennes hals och en kniv är där. "Egeria" kvider hon och Egeria tar Sarahs hand och ser sig om, "Så ja, så ja." säger hon lugnande och ser hennes ögon sakta slockna. "Vila i frid." säger Egeria och kysser kvinnans panna och stänger hennes ögon. Hela tiden ser Egeria sig om, för förövaren måste vara i närheten. Hon tar kniven från Saras hals och lämnar henne på marken och ställer sig sakta upp med blodfläckad klänning.

Isis vaknade upp och blinkade ett flertal gånger för att försöka förstå vad som hände. Hon låg i en säng något som förvånade henne. Sängen var mjuk och hon tittade upp i en tältduk. Hon visste inte vart hon var. Hon kände att huvudet gjorde ont och hon la handen för pannan och märkte att någon bandagerat om hennes sår.
"Så prinsessan har vaknat nu" sa en välbekant röst och Isis stelnade till. Det var en röst hon trodde att hon aldrig skulle få höra igen.
"Simon" sa hon och viskade lågt.

Egeria hör röster och så vapenskramel, sen kommer de fram massa män och darrande ser Egeria att det är hennes egna. Darrande håller Egeria i kniven och skräckslagen ser hon på dem, "Egeria" skriker någon och Lancelot knuffar sig fram, "Oh, herregud Egeria." säger han och ser på henne och går försiktigt till henne, "Sänk kniven, du kommer göra dig illa." säger han och försöker hålla henne lugn.

"Hej Isis" sa han och satte sig ner på hennes säng.
"Du är död" sa hon och drog sig undan från honom. "Är jag död?"
"Nej du lever" sa han och hon visste inte vad hon skulle tro. Simon tittade sorgset på henne. "Du är rädd för mig"
"Ja du skall vara död" sa Isis och han suckade.
"Jag är skyldig dig en förklaring" sa Simon. "Jag dog aldrig, jag ville komma bort från slottslivet, jag ville bort från våra föräldrar" sa han, Isis förstod honom men hon var ändå sorgsen men mest ilsken.
"Jag begravde dig! Jag har sörjt dig de senaste månaderna, jag har tvingats genomgå ett helvete!" sa Isis och reste sig upp.

Nu var Lancelot framme vide henne och sakta bände han loss kniven ur hennes hand, "Så ja." sa han lugnande och höll om henne, "Vart är Isis?" sa hon förfärat och Lancelot sa att Fai och ett par vakter var ute och letade efter henne och att de skulle det med. en han ser på henne, "Jag stannar, skulle bara vara i vägen." säger hon och han nickar tveksamt sedan och hon ser dem försvinna, de måste finna Isis.

"Jag är ledsen att du har fått gå igenom det där" sa Simon när hon berättat allt som hänt. Han drog in henne i en omfamning och hon kände barriären falla, tårarna rann ner för kinderna. Hur många gånger hade hon inte önskat att han levde och nu gjorde han det.
"Isis det är okej" sa han och strök henne över håret.
"Släpp henne" sa en röst bakom dem och hon kände igen Fais röst. Hon såg när de alla hade vapnen riktade mot Simon.
"Nej" skrek Isis och ställde sig i mellan dem och Simon.
"Isis?" sa Fai och alla såg på dem, Lancelot tittade undrande på henne.
"Så du har en till?" sa han och log hånfullt.
"Det måste vara din man?" sa Simon föraktfullt och Isis nickade.
"Nej det här är min bror" sa hon lågt och Fai stirrade på henne.
"Han skall vara död" sa Fai och hon nickade.
"Ja, men...men det är inte så" sa hon bara förvirrat, hon visste inte hur hon skulle förklara för dem.

Egeria som tyst följt efter dem hör vad som sägs. Egentligen vet hon att hon inte borde följt med, men hon ville hjälpa sin Isis. Hon hör det och knuffar sig fram bland vakterna och stirrar på honom, förvånat så hon helt glömmer bort att vara artig, "Simon?" sa hon då hon fick syn på honom och kommer sedan på sig och gör en djup nigning.

"Trevligt att se dig igen Egeria" sa Simon endast och Isis stod fortfarande framför sin bror som lagt en hand runt hennes midja. Hon hade verkligen saknat honom.
"Jag förstår inte" sa Fai och Isis log.
"Jag förstår inte heller, men jag är bara glad att Simon är här" sa hon och Lancelot såg på dem och viftade med handen och lämnade tältet. Vakterna följde efter honom.
"Simon det här är Fai" sa hon och Simon log stort.
"Så du var mannen som van min syster hjärta" sa han och Fai nickade försiktigt.
"Oroa dig inte, han kommer inte göra dig något ont" sa Isis och tog Fais hand.

"Trevligt att se att du lever." flinade Egeria och såg efter Lancelot och hon suckade. "Ursäkta" sa hon till dem och gick sedan ut efter Lancelot med blixtrande ögon. Och sen gav hon honom en utskällning hon skrek åt honom och förmodligen fler än honom vart förvånade att den lilla blida Egeria kunde göra så.

Simon nickade bara åt Egeria och skrattade sedan.
"Din man verkar få en utskällning" sa Simon till Isis.
"Ja han kanske lyssnar på Egeria" sa hon bara och ryckte på axlarna. Fai tittade på Simon med stor respekt.
"Så länge du gör Isis lycklig kommer jag inte göra något" sa han och log stort.
"Att krossa hennes hjärta är inget jag skulle kunna för må att göra" sa Fai och Isis kramade om honom. Hon kände en glädje hon inte känt på länge. Simon levde, hon var på väg bort från slottet och hon hade Fai.