Gatubarnens överlevnad

Fredrika höjde på ögonbrynet och flinar lite då hon kliar sin solbrända fräkniga näsa som börjat flagna och det kliade hemskt, "Jasså du." sa hon bara roat. "Så varför var du inte här till frukosten då?" sa hon med road röst, hon märkte att pojken ljög, nog för att hon trodde att han skulle få jobb, men det var roligt att retas.

-Jag hade jobbat för lite så jag fick inte mat... Ljög Johan. Han tyckte inte om att ljuga, men han hade redan hamnat i knipa,så de var ingen vits att erkänna.

((Jaa... Ligger på min höskulle och väntar på AlexZz... XD))

Yeeah ]

Fredrika kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett litet skratt, "Men arbetet började idag." så hon roat och ruffsade om i hans hår men fortsatte att gå efter männen och viftade till sig pojken, "Jag kan fråga bonden om du får jobb." ler hon.

((Kan inte någon annan hitta mig?))

( Men hoppa ner från skullen så kan du bli hittad av bondmoran eller nått ;P )

Johan rodnade lite och kände i sitt hår. Han följde efter killen en bit innan han stannade och väntade på att killen skulle komma tillbaka. Johan kollade ner på sina sandaler, snart skulle han inte kunna använda dem nåmer, sulan var redan lös och bandet mellan hans stortå var nästan av.

Aleya kröp ihop när bondmoran kom ut i ladugården för att mjölka. Ett höstrå kliade Aleya i näsan och hon försökte vifta bort det, men det funkade inte. Det kändes som peppar i näsan. Det kliade så mycket så hon nyste. Hon nyste så kraftigt att hon hoppade bakåt. Där tog golvet slut. Hon föll genom luften och landade med en duns på ladugårdens golv. Bondmoran skrek. Hon tappade spannen med mjölk så allt for ut. Sen sprang hon ut på gården, fortfarande skrikande.

Aleya tänkte på varför hon alltid ställde till med oreda vart hon än gick, medans hon försökte att lungna ner korna, som hade fått panik och stod och råmade och stampade i deras boxar. Hon tog upp spannen och gick fram till en ko och började mjölka den.

Fredrika vinkar till sig pojken och går till bonden, hon pratar med honom och pekar på pojken. Slutligen kommer de båda fram till honom och Fredrika kommer på att hon inte ens vet vad han heter. Bonden ler mot pojken och sträcker fram handen med ett godmodigt och snällt leende, "Fred sa att du sökte jobb, har du vart med att skörda förr, pojk?" frågar han och blickar ner på pojkens fötter, "Jag har ett par kängor efter yngsta pojken, de borde passa dig." ler han hjälpsamt ohc Fredrika ler hon med, det var härifrån hon fått sina kängor, slitstarka men lite slitna.