Narnia

"Du är ju 16, i alla fall, jag är bara 15." flinar Sam men nickar, visst var de allt för unga, hur skulle du kunna styra ett helt land? Ett land som vart under ett hemskt välde i 100 år och sedan ett krig som skövlat många liv, men på något sätt måste det ju gå.

(Hahahaha xD jag tänkte på det undra hur de har odlat mat då landet varit vinter i 100 år xD )

(Hahahhaha ja jag vet inte)

Andrew nickade.
"Ja det är ju inte så svårt att styra landet bättre i alla fall" säger han och ler. Det var ju sant då Vita Häxan varit hemsk. Sedan slår det honom att de aldrig kunde återvända hem. Inte för att han ville tillbka, men Mr Kirke oroade väl sig ändå för dem?

"Nej, det kan det inte vara." flinar Sam och nickar åt honom, "Vi får väll gå runt och se hur våra undersåtar mår." sa hon och börjar gå ut, ut mot de alla.

Andrew nickar och ler. De gick tillsammans ut emot alla de som överlevt kriget. Vissa mådde helt klart bättre än andra. Trots att de flesta var helskinnade vid det här laget. De gratulerade dem, önskade dem en bra regeringstid och annat positivt inför framtiden. Andrew gjorde nästan hela tiden detsamma till dem.

Sam ser mot ett par faun och kentaur barn som leker, plötsligt inser hon vads de leker. De leker vad som hände när Sam räddade Andrew från att bli dödad av besten. Samtidigt som det såg gulligt ut var det läskigt lika och hon rodnade av det hela. Då hade det verkat som det enda rätta, nu såg det mer dumdristigt ut och hennes revben, ja de hade knappast ens börjat att läka.

Andrew stirrar på faunerna och kentauren som leker just det som hände tidigare, då Sam räddade honom ifrån besten. Det såg så dumt ut, tyckte han. Varför skulle man vilja leka just det? Andrew hade ingen aning, men han slet blicken ifrån dem och såg på Sam istället. Hon såg också lite annorlunda ut. Hon såg ut att rodna.

Sam ser på Andrew som vände sig mot henne, "Äsch, det är inget. Tänker bara på vad som kunde ha hänt, jag var så korkad." mummlar hon och ser då hon, eller ja faunflickan faller ihop under besten och skriker av smärta innan hon...ja faunflickan svimmade.

"Det kanske inte var det bästa valet, men du räddade ju mig. Vilket jag tackar dig för" säger Andrew och ler. Han ignorerar faunflickans låtsasskrik. Han ser runt omkring sig, ingen verkar bry sig om deras lek. Kanske för att de visste att det bara var en lek?

Hans ord fick inte veta vad hon skulle säga och hon såg lite här och var men sedan åter på Andrew, "Ingen orsak, du skulle gjort detsamma." ummlar hon och hör faunflickans skrik, "Jag skrek inte ens, svimma direkt." flinar hon sedan och går vidare för att slippa se leken.

Andrew log. "Inte jag heller. Jag var oerhört tyst" säger han, och menar den andre faunens, som spelade han själv, skrik. Han följer efter då Sam börjar gå vidare därifrån. Inte för att det var så att han inte klarade sig utan Sam, utan han ville bara vara nära henne av någon inte så konstig anledning.