PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Jag tittar på Louis som är på sista delen av hinderbanan. han svingar sig ned, landar på marken och drar en hand genom sitt hår. Han ser sig om kring och när han får syn på mig vinkar jag. Han skiner upp och går mot mig.
"God dag, Mademoiselle." Han ler sliskigt och jag känner mig redan äcklad. "Vad kan jag göra för dig?"
Jag ser hårt på honom och sträcker fram handen. "Jag heter Emmony Hawk, men du kallar mig sir Hawk."
Han tar min hand, lutar sig ner och kysser den.
Jag smäller svärds fästet i ansiktet på honom och sparkar sedan till honom i magen.
Han stönar och tar sig för ögat. "Vad i...?"
Jag riktar svärdet mot honom. "Visa lite hyfs, fjant!" ryter jag. "Det här är militären inte någon lekskola! Fattar du? Så sluta vara så sliskig, och flörtig med alla!"
Han stirrar på mig. "Men Emmony, gumman..."
Jag svingar svärdet och sär upp hans arm. Han vrålar till av smärta.
Jag spottar på honom och går där ifrån.

((I love Em right now))


"Ha-Hazel!"
För sent. Hon hade redan gått in i stolpen. Impakten var inte så smärtsam, men Hazel blinkade i förvåning och rörde lätt sitt huvud.
"Haz, är du okej?" Frågade Peter oroligt.
"Jag är bara lite distraherad." Svarade Hazel och rodnade lite.
Peet rynkade pannan.
"Vad är det? Du verkar..." Han tvekade, som om han hade ett ord han ville använda men ville inte förolämpa henne.
"Irriterad? Sur? Ilsken? Förargad? Otrevlig?" Föreslog Hazel.
"...Besvärad." Bestämde sig Peter, lite sympatiskt.
Hazel suckade högt och himlade med ögonen.
"Det är den där dumma eleven - Gladiére."
"Åh." Peter bet sig i läppen. "Vad nu?"
"Han är hela tiden på mig, bara." Hon nöp sin näsrygg. "Vet du att Emmony skadade hans arm, och han kommer fortfarande till lektionerna bara för att irritera mig? Han försöker vara smickrande men lyssnar inte på mig över huvud taget! Vem fan tror han att han är?"
Peter kliade baksidan av sitt huvud.
"Han kanske gillar dig, och inte vet riktigt hur han ska visa det?" Sa han försiktigt.
Hazel kliade sig i håret och släppte ner armarna med ett argt stön, stirrade upp i taket och vände sig sedan och mötte Peet's tveksamma blick.
"Men vilket jäkla sätt han visar det på, då! Om han inte vet hur han ska visa det, är det bättre att inte visa det alls än att vara en sliskig idiot - jag menar, kom igen, förresten är han ju 19 år. Vad tror han ska hända?! Att jag ska säga ja om han bjuder ut mig?! Han skulle bli arresterad för att dejta en minderårig ändå!"
Peter såg oerhört obekväm ut, så Hazel suckade och kliade sin nacke.
"Sorry att jag berättar allt det här för dig, du är nog inte ens intresserad." Hon log smått. "Tack för att du lyssnade i alla fall. Ses."
Hon vinkade kort, låste upp dörren till sitt rum och gick in.

Nick tittar på mig och ler. "Jag kommer tillbaka, jag ska bara springa några ärenden."
Vi står på Pentagons parkering och för tillfället är det mycket rörelse där. President Obama ska komma på besök och alla är helt uppspelta. Alla springer runt och skriker och de som inte gör det pratar om besöket som om det vore årets händelse, vilket det är.
Nick kysser mig på kinden och hoppar sedan in i bilen. Jag ser efter den när den kör iväg. Sedan suckar jag.
"Lurig, den där Nicholas."
Jag vänder mig om och ser att Albin, en utav chaufför på Pentagon, står och tuggar på en macka.
Jag rynkar pannan. "Vad menar du?"
Han rycker på axlarna. "Han försvinner hela tiden och det är alltid Pontus som skjutsar honom." Han tar en tugga utav mackan och sväljer. "Jag har försökt luska ut någe ur honom men han vägrar prata. Jag vet inte vad de gör, men jag är säker på att det inte är lagligt."
Jag tittar bort. Vad menar han? Visst har Nick varit lite frånvarande och mystiskt försvunnen ibland, men det här? Nej.
"Du har också märkt att det är någe fel, eller?"
Jag nickar.
Det är tyst en stund. "Kom."
Albin tar tag i min arm och drar med mig till hans privatbil. "Vi ska ut på en åktur."

Nick drar handen genom håret när han kliver ur bilen. Han ser sig om kring och ler när han får syn på Tina en bit bort. Han ska precis stänga dörren när Pontus säger något.
"Sir."
Nick vänder sig om. "Ja?"
"Sir, jag tycker fortfarande att detta inte är en bra idé." Han tittar på Nick med allvarlig blick.
Nick ler. "Ey, chilla Pont, Em kommer inte att få reda på detta, OK?" Han sträcker på sig. "Dessutom är det inget seriöst med Tina."
Pontus snörper på munnen, men säger inget. Nick ler, smäller igen dörren och börjar gå mot Tina som just fått syn på honom.
"Hej," säger hon.
"Tja." Han lutar sig ned och kysser henne lätt över läpparna. "Ska vi gå?"

Jag stirrar på Nick och Tina som, hand i hand, går iväg från oss. Jag är mållös. Jag vill inte tro det jag just sätt. Nej. Nejnejnejnejnej!!
Albin lägger en hand på mitt ben. "Jag är ledsen Emma. Jag visste verkligen inte."
Jag lutar huvudet mot fönstret och känner hur tårar börjar rinna ned för mitt ansikte. "Kör mig hem, Ab," viskar jag.

((Skriv mer om DISGUSTING-dude, så skriver jag mer om allas reaktioner sedan))

Hazel hatade honom. Hazel hatade honom som hon aldrig hatat någon annan.
Louis log "charmigt" och lutade sig snäppet närmare. Hon kunde känna hans andedräkt, som luktade som om han i desperation tagit alla möjliga starka munskölj och minttabletter i hela världen.
"Tu es trés belle aujuord'hui."
Hazel drog in ett andetag och försökte, förjäves, ignorera ilskan som byggdes upp i henne. Hon tittade upp i hans ögon, hennes ansikte känslolöst men hennes ögon blixtrande.
"Och vad betyder det? 'Jag är en idiot som gillar att göra yngre tjejer obekväma'?"
Louis kastade tillbaka huvudet och skrattade.
"Åh, mon petite darling." Det engelska ordet i den annars franska meningen var uttalat med en konstig accent: darrrlin. "Nej, det betyder att du är väldigt vacker idag."
Är det möjligt att hata någon så mycket som det här? Tänkte Hazel, stirrandes på Louis oljiga leende. Jag vill seriöst döda honom.
"Tycker du om när jag talar franska med dig?"
"Jag tycker att dina försök till att använda det franska språket som ett sätt att få mig att förälska mig i dig förstör det vackra i språket." Svarade Hazel kallt.
Jag kanske kan få honom i fängelse. Jag kan säga att han försökte döda mig. Eller våldta mig.
Hon höjde ett ögonbryn vid tanken. Han skulle inte överleva en dag i fängelse.
Nej, det skulle skapa för mycket problem. Men hon kanske skulle kunna slå till honom; visa vad hon kände mer fysiskt. Hon kanske borde slå honom i grenen.
Omedvetet så föll hennes blick ner, och Louis leende vidgades när han följde hennes blick.
"Vi kommer dit, my baby," Hans engelska lät hemsk, "men en sak i taget."
Det tog en sekund innan hon fattade vad han menade, men innan hon kunde döda killen så svischade något emellan de och en röst utbrast:
"Ditt jävla pervo!"
Nästa ögonblick så höll Louis sig för magen några meter från väggen han hade tryckt upp Hazel mot och Peter stod emellan de med ljusa ögon blixtrande av ilska.
"Är du från vettet?! Hon är fan 14 år gammal, din idiot!" Sa han argt.
Hans röst var inte hög, men han behövde inte skrika för att förmedla sin ilska.
"Hon-Jag-" Louis' ögon färdades mellan Hazel och Peet's ansikten gång på gång medan han försökte spotta ut några sammanhängande ord.
Till slut smalnade hans ögon och han gick iväg.
Peter vände sig till Hazel, hans ansikte rött.
"Förlåt, men han-"
"Tack." Pustade Hazel ut. När Peet såg förvirrad ut, så log hon lite. "Men faktiskt så tror jag jag kunde ha klarat det själv. Hans... Um, idé," Hon harklade sig, "Var inspirerad av när jag, um, omedvetet råkade, um, titta... Där." När Peter's ögon vidgades så var det Hazel's tur att bli helt röd. "Nej, nej, ew, usch!" Utbrast hon, halvt skrattande nervöst. "Jag tänkte på hur mycket smärta jag skulle kunna orsaka honom genom en spark just där."
Peet's ansikte sprack upp i ett försiktigt leende.

Jag kliver ur bilen och börjar springa mot tränings arenan på pentagon. Det är skymning och alla är ute och tränar. Jag hoppar över staketet och går med raska steg mot Ceeth och Nick som står och tränar närkamp. Båda två slutar när jag kommer nära och Ceeth hälsar på mig.
"Ge mig svärdet, Ceeth."
Han lyder och jag tar svärdet från honom. Sedan vänder jag mig mot Nick och svingar svärdet mot han huvud. Han blockar med skyddet på han arm och tar en vingligt steg bakåt.
"Em... Vad i?!" Han hinner inte längre innan jag skär upp ett sår på hans lår. Jag svingar svärdet vilt och han får med sår, stora som små; på armarna, benen och ett litet på kinden. Jag slår honom på axeln med bredsidan av svärdet och han faller baklänges.
Innan han hinner resa sig upp gränslar jag hans midja. Jag höjer svärdet och vilar spetsen mot hans bröstkorg, redo att döda. Jag tänger precis trycka svärdet genom honom när någon tar tag i mig bakifrån och lyfter upp mig i luften. Jag tappar svärdet och det glider över Nicks bröstkorg och hans tröja blir röd av blod.
"Släpp mig!!" skriker jag och sparkar det som håller i mig. Jag ser Ceeth ta upp sitt svärd utan att kasta en blick åt Nicks håll och sedan springa över till mig. Efter att ha stuckit svärdet i svärdslidan tar han mig från vakten som håller mig och kramar mig hårt.
"Det är okej... Allt är bra..."
Jag kämpar inte emot utan sjunker istället ned på golvet och Ceeth följer med. Jag klamrar mig fast vid honom och han kramar mig hårdare.
"Så," säger han efter en stund. "Vi borde nog gå." Han reser sig upp och lyfter samtidigt upp mig i sin famn. Jag ser mig om kring. Sjukvårdarna har fått upp Nicholas på en bår och håller på att ge honom syr gas. Jag ser också hur Hazel och Peet kommer springandes och hur Peet ser på mig innan han springer fram till Nick.
Jag vänder ansiktet mot Ceeths bröst igen.

Nick öppnar ögonen och kisar för att inte bländas av de starka ljuset. Han sätter sig upp och ser sig omkring i rummet. Hans blick fastnar på Peter som sitter i rumets hörn och ser allmänt sur ut.
Nick hoppar ned från sängen och går fram till helfigursspegeln. Han har på sig shorts och en tunn väst. Han tittar på sin kropp som är full av vita plåster, det största på hans bröst som sträcker sig från mitten upp till högra axeln. plötsligt får han syn på sig ansikte sin också har ett plåster. Han suckar.
"Tänker du berätta vad du gjorde mot Emma?"
Nick svara inte. Peter reser sig upp och tar några steg fram. "Svara mig, Nick."
Nick suckar igen och vänder sig om. "Jag var otrogen, okej?"
Peet spärrar upp ögonen. "Du vad?!"
"Jag var otrogen. Och?"
"Och?" Peet tar ett steg närmare. "Det är Emma vi pratar om! Hon är inte någon ägodel som man kan göra vad man vill med! Fattar du det?"
"Ey, chilla! Jag vet att jag gjorde fel! Är du tänd på henne eller?"
Peter gapar. "Va? Vad är det för fel på dig?!"
"Du är det eller hur? Jag vet att ni ses på taket, jag vet att du gillade henne förut."
"Är du galen!? Vi är bara vänner!"
"Säkert! Sluta ljuga!!"
"JAG LJUGER INTE!"
Nick trycker upp Peter mot väggen. "Säg sanningen," väser han.
Peet stirrar på sin bror. "Jag gillar Em, men... Men jag älskar Haz."
Nick spärrar upp ögonen och släpper Peet. "Jag.. jag visste inte."
Peet går mot dörren. "Håll dig bara borta s
från Emma, okej?" Sedan lämnar han rummet.

Tom sparkar foten i marken (taket) och ser arg ut. "Hur kunde han? Hur kunde han göra så?" Han sätter sig ned bredvid mig och lägger armarna i kors.
Jag lutar mig emot honom. "Det är okej. Jag är glad att någon han stoppa mig innan jag dödade honom."
Han skrattar lite och smeker mig över håret. "Jag hoppas att han går och slänger sig i väggen."
Jag ler, men jar börjar sedan gråta.
"Hey. Gråt inte, det ordnar sig." Han kramar mig och jag kramar tillbaks.
"Tack Tom." Jag sätter mig upp. "Jag borde nog sova nu." Vi reser oss upp och han följer mig till mitt rum.

((AWESOME!))


Hazel springer upp från sin stol när Peet kommer ut. Hennes oftast hårda, kalla ansiktsdrag är skarpa med oro, och hennes brilliant blå ögon vidgade.
Peter's utseende är bäst beskrivet som trött. Hans ögon fick honom att se tio år äldre ut.
"Vad hände?" Frågade hon.
Peet's blick var tom, och det tog en stund innan han fokuserade på henne. Hazel kände oron växa.
"Han var otrogen." Sa han tyst.
"Va?!" Utbrast Hazel, alldeles för högt. En soldat med en gipsad arm i vänterummet blängde på henne, och en läkare som just kom in gav henne också det onda ögat. Hon sänkte rösten. "Nick?! På Em?! Skämtar du?!" När hon såg hur Peter's ögon blixtrade till med smärta, så bad hon: "Snälla säg att du skämtar."
Men hans ansiktsuttryck var svar nog. Hazel bet sig i läppen.
"Jag vet inte vad jag ska göra. Jag menar, Nick är min bror, men det är Em." Sa han desperat. Han täckte ansiktet med sina händer.
Det här var inte Hazel's area. Hon la försiktigt en hand på hans axel.
"Jag tycker det inte spelar någon roll om Nicholas är din bror. Han gjorde fel." Sa hon försiktigt. Hon kände varken Nick eller Em så bra, eller deras förhållande; hon visste inte om det var väntat eller något, men hon kunde ge Peet sin åsikt. Det spelade ingen roll hur dåligt förhållandet varit eller om båda parterna hade betett sig dumt; om Nick hade varit otrogen hade han gjort fel.
"Du har rätt." Peter lät sina händer falla, bara för att sedan ta upp en av de och dra den genom sitt hår. "Han är en jävla idiot."
Hazel log smärtsamt.
De stod där i tystnad för ett tag, en armlängd melllan de och Hazel's fingrar mjukt böjda runt Peter's axel.
Peet's blick vandrade till hennes arm, och hans kinder blev tomatröda. Hazel släppte honom fort och log försiktigt.
"Ska vi gå eller vill du stanna här?"
"Jag, um, jag borde hitta Em." Sa han, fortfarande röd i ansiktet. "Hon, um, mår nog inte så bra."
Hazel nickade.
"Bra."
"Vi ses då." Avslutade Peet lamt och hastigt gick förbi henne. Hon följde honom med blicken tills han gick utom synhåll, och drog då en hand genom sitt rufsiga, mörka hår.
Ett skarpt visslande ljud drog hennes uppmärksamhet till den ensamma soldaten med gipsad arm. Han hade ett roat leende på läpparna och läste en tidning. Hon stirrade oförstående på honom, och han tog ner tidningen.
"Seriöst? Ser du det inte?" Frågade han, [INSERT SWEDISH WORD FOR "DISBELIEVING"]. "Det är ju fan uppenbart. Om du inte ser det är han dömd."
"Vad menar du?" Frågade Hazel kallt.
Soldaten bara skrattade, reste sig upp och lämnade salen. Hazel rynkade pannan, oförstående, men lät det sen vara.


((Okej?))

"Em? Emma öppna dörren! Emmony!"
Peet. PeetPeetPeetPeet.
"Snälla jag ber dig! Em?"
Peter. Nott. Peet.
"Lillen. Snälla."
Lillen. Amanda. Reb. Peet.
"Jag lovar, jag kommer att bryta mig in."
Amanda. Vad skulle hon ha sagt? Peet.
Ett svagt klick och dörren öppnas.
"Em?"
Peter. Nicholas. Sam. Mike.
"Emma vart är du?"
Rebecca. Red. Amanda. Star.
Dörren till garderoben öppnas och ljus strömmar in i det trånga utrymmet.
"Men Emma, EmmaEmmaEmma." Han kramar mig. "Jag är så ledsen."
Ja. Peet. Nej. Det är inte ditt fel.
Vi sitter så i garderoben i evigheter.

((WELL YOLO IM TIRED AND FUCK EVERYONE ANF SCREW LOGIC!!))

((Ah, it's okay! Weird, but okay! ))


"Varför läser du så mycket?" Frågade Klyde.
Det var en konstig stämning i matsalen. Peet (som var på träning), Nick (som fortfarande var omhändertagen av sjukvårdare), Em (som fortfarande mådde dåligt) och Ceeth (som var på träning) var inte där, och Hazel satt med Tom och Klyde. Bordet kändes tomt, och luften var tung av det självklara ämnet de alla ville undvika men inte visste hur.
Hazel stack en gaffel i sin fisk och tittade upp från boken som var uppslagen på bordet.
"Har du aldrig läst en bok som är så fenomenal, att världen inte kommer bli okej förrän alla läst den?" Sa hon svävande. Hennes ögon var på Klyde's ansikte, men de var inte riktigt fokuserade; hon hade tankarna på annat håll.
"Um... Nej." Svarade Tom.
"Då förstår du inte." Sa Hazel sanningsenligt. "Alla har en, eller flera, speciella böcker som får en att känna så. Jag läser just för att jag är på jakt efter fler sådana böcker."
Tom och Klyde tittade på varandra och sedan ner på sina respektive tallrikar. I vanliga fall skulle de ha sagt något skämt eller nånting, men det var inte egentligen något kul att säga om ämnet, och alla tänkte fortfarande på Nick och Em.
Hazel kvävde en gäspning, stängde igen boken och reste sig. Tom och Klyde tittade upp.
"Jag ska nog gå och öva lite bågskytte, jag har en lektion senare i dag." Förklarade hon med ett litet leende.
"Ses senare, Haz." Sa killarna i kör, för att sedan le mot varandra. Hon kastade de en sista road blick innan hon gick.

Jag höjer svärdet och ler mot Ceeth. Det är söndag och alla är helt uppslukade av President besöket. Lex är nog den som är mest orolig. Han har säkert sagt tio gånger nu att vi ska hålla oss undan från Obama och att inte skämma ut honom eller Mike. Vårt svar hade varit "Det kommer att bli svårt". Vi hade skrattat och Lennox hade blivit förbannad. Han fick oss att svära på att vi skulle hålla oss borta.
Ceeth gör ett utfall och våra svärd slår ihop. Plötsligt släpper Ceeth sitt svärd och kastar sig över mig. Han drar ned mig på golvet och börjar kittla mig.
"Sluta! Fusk!" skriker jag. Jag puttar bort honom, men han hakar fast i mig och vi rullar skrattandes och skrikandes runt på golvet.
Jag vet inte vart vi är på väg och plötsligt är vi ute i korridoren. Ceeth naglar fast mig på golvet och ler.
"Nu har jag dig, Lillen."
Jag lipar åt honom.
"HAWK! CROWN!"
Vi tittar upp och får syn på Lex röda ansikte. Bredvid honom står President Obama.
Ceeth släpper mig och vi är snabbt upp på fötter.
"Sorry Lex, vi..." Lex avbryter mig.
"Hawk, Crown! Giv Akt!"
Vi ställer oss i Giv Akt.
"Lediga..." Lex suckar och tar sig för ansiktet. "Nu försvinn."
Vi bugar lekfullt och springer sedan tillbaka till tränings rummet, där vi bryter ut i gap skratt.

((Vill du skriva om stinkbomben?))

((Sure))


Hösten kom och gick.
Julkänsla smög sig in i luften. Utanför Pentagons inte-lika-varma-som-vanligt väggar lurade kylan, och gjorde sig synlig genom frost och väldigt lätt snö.
Alldeles för ofta blev rummen för kalla. Något var ständigt fel på elementen någon stans i byggnaden, vilket var jäkligt irriterande. Hazel glömde alltid bort att ta med dig en tjocktröja för säkerhets skull, eftersom resten av rummen alltid var varma som vanligt.
Det var stort surr om Obama's besök. Hazel själv hade inte träffat honom, och hon ville det inte riktigt heller, men Klyde och Tom var alldeles överförtjusta.
"Tänk om vi skulle rädda honom från en stinkbomb och hamna i TV!" Utbrast Tom.
"Hur skulle ni veta när stinkbomben kom?" Frågade Hazel roat.
Klyde stirrade på henne som om hon var en utomjording.
"Vi skulle kasta den, så klart."
Kommentaren gjorde henne oroligare än det borde.

Några dagar senare var hon, Peet, Em och Ceeth meddragna av Tom och Klyde till Pentagons största konferensrum.
"Vad händer?" Frågade Peet förbryllat.
"Sssschhh!" Väste Tom irriterat och vinkade för att visa att de skulle skynda på.
Hazel rös till. Korridoren var iskall, och hon hade bara på sig en t-shirt. Peter, som var precis bredvid henne, rynkade på pannan.
"Fryser du?" Frågade han tyst för att inte få en utskällning av Tom och Klyde.
Hazel bet sig i läppen.
Som på en signal så började Peter direkt dra av sig sin tjocktröja. Den var ganska stor och mörkt blå, och när han fått den av sig sträckte han den till Hazel med ett litet försiktigt leende.
"Du kommer frysa." Konstaterade Hazel.
"Jag klarar mig." Sa Peter låtsas oberördhet. Han hade bara på sig en t-shirt också, men hans ansiktsuttryck var förvänstansfullt, och Haz tog tveksamt emot tjocktröjan.
"Tack." Sa hon genuint och log. Hon drog på sig den och kände sig genast varmare; ärmarna var lite för långa och den var ganska stor för henne, men väldigt mysig.
Peter log, och Hazel tittade tillbaka mot Tom och Klyde. Klyde drog ut något ur fickan, gav Tom en menande blick, och innan någon kunde stoppa honom slog han våldsamt upp dörrarna till konferensrummet och skrek:
"STINKBOMB!"
Hazel hann se Obama's förvirrade ansiktsuttryck precis innan bomben träffade honom i pannan och han föll ner på golvet.