I will never forget you[SV]

POLYJOUICELEXIR!!!!!!

^^ Om ni inte slutar snart kommer jag säga att jag ÄR en författare... xD

Gud har inte läst på länge men det var verkligen SJUKT BRAAAA! ♥3

Men du är lika bra som en utklädd författare!

Men du är iaf som en utklädd författare! ♥

Kapitel 18 - Borta med vinden

SMS från mamma, klockan 14.16 KOM HEM GENAST!

Jag smällde igen dörren om mig och blängde på mamma som stod där och såg skitarg ut.
"Du kan inte bara gå och hoppa över skolan!" fräste hon argt. "Hannas föräldrar är säkert också väldigt arga nu, men det är inte min uppgift att straffa henne ,,," Ja, knappast. Hannas föräldrar skulle nog bara ignorera det.
Men den stora frågan var hur fick mamma reda på att jag och Hanna hade skolkat? Antagligen är det läraren eller något, som undrar varför mamma inte sjukanmälde mig för massor av onödiga anledningar.
Men jag misstänkte ändå något ... Kanske Harry hade sett oss på väg till sjukhuset eller att vi var hos Sarah?
Det skulle inte förvåna mig. Hur som helst så slängde mamma in mig på mitt rum direkt efter sin utskällning.
Som tur var hade jag min telefon på mig, för Hanna hade lovat att ringa om hon kom på något.
Jag la min telefon på nattycksbordet och la mig i sängen med min favoritbok Borta med vinden i händerna.
Boken var sönder tummad och ett stort svart strek satt på framsidan som ett minne av mitt raseri när Marcy dog.
Jag slog upp en sida och kom fram till sidan då Bonnie dog. "Precis som sin far ...", sa Scarlett O'Hara strax innan Bonnie dog. Jag hade aldrig tänkt så mycket på min far.
Han dog när jag var i sexårsåldern, då var inte Marcy född ännu utan låg fortfarande i mammas mage.
En suck till. En sak har jag och Scarlett i alla fall gemensamt. Det plingade till telefonen och jag ryckte till.
Ett mess från Hanna. Jag kunde riktigt höra hur hennes fingrar knappade över sin iphone när hon skrev messet.
Jag har kommit på det! Kan vi mötas klockan åtta i kväll, utanför sjukhuset. Ta med Sarah!
Jag spärrade upp ögonen. Hade Hanna verkligen kommit på var det var? Hur vi skulle kunna få tag på 'vampyren'?
Men ... Jag får jag inte gå ut, bara om jag ska på toaletten eller äta. Jag får väl helt enkelt se tills kusten var klar.

Mamma hade gått och handlat, och jag sa till henne att jag skulle gå och lägga mig tidigt.
Men hon var väldigt misstänksam, för jag har aldrig viljat gå och lägga mig klockan åtta någon gång i hela mitt liv.
Och Harry var fortfarande inne i huset, och han skulle bli ett verkligt problem.
Nu fick jag bara hoppas att Harry sov sin eftermiddagslur eller något. För jag kan ju inte hoppa ut genom fönstret som alla andra tonåringar i filmer när de vill gå på fest och träffa sin älskling.
Jag satte på mig mina favoritjeans som var gråa och en mörkblå topp. Nej, jag ska göra det här på fullt allvar.

Hörni: Jag har bestämt mig. Det kommer ett kapitel till, sedan är det slut för min ff. Tack för att ni har läst, niärförunderbaraförattfinnas! ♥ Ett till kapitel, och kanske en liten epilog. Puss! ♥

Aaaah så azum♥

^^ Hahha, tack! Och nu läger jag upp det sista kapitelt, då uppspelt är jag, ehh... xD

Kapitel 19 - Bekännelsen.

Hanna stod och lutade sig mot skolporten när jag kom, "Äntligen!" sa hon och log, men jag lade märket till hennes förändring.
Hon hade inte utsläppt hår, som hon bukade. Utan satt den i en hästsvans,
Nu tycker ni säkert att det inte var någonting att bry sig om, men det gjorde så att det förändrade hela mitt liv.
"Jag hade lite problem", sa jag och rykte på axlarna. Hanna fortsatte att le. Jag log försiktigt tilbaka.
"Eh... Använder du färglinser Hanna?" mumlade jag och stirrade in i hennes ögon. De var kolsvarta. Hanna skrattade mjukt.
"Nej." Jag ryckte på axlarna och satte mig på en bänk. Hanna satte sig bredvid mig och log.
"Berätta. Vad är det du har kommit på?" sa jag och Hannas leende slocknade sakta. "Hm... Jo det är så att..." började hon, men en människa kom fram ur mörkret och satte sig bredvid oss. Först visste jag inte vem det var men sedan såg jag hennes klargröna ögon. Det var kvinnan som hade gjort Benny och Sarah illa. Jag kastade en blick på hennes vita hår och gröna ögon och hela hennes utseende, men hon var fortfarande tyst. Men det konstiga var att Hanna verkade ta det helt naturligt, som om det var någon de hade bestämmt träff med. Och så var det också.
"Hanna?" sa jag tvekande och pekade på personen bakom henne. Hon vände sig om och började le igen. "Hej!"
Jag stirrade på henne som om hon var knäpp, och kvinnan öpnnade munnen med ett skratt i ögonen.
"Hej Marcy", sa hon med en mjukröst och jag blev förvånad. Jag trodde det skulle komma en väsning ur den strama munnen.
Sedan vände kvinnan sig mot mig och iakttog mig intresserat som om jag var ett teveprogram hon tyckte om. Jag skruvade besvärat på mig.
"Hanna. Det vet väl att det är hon, vampyren bakom dig va?" sa jag med en ovanligt lugn röst. Men det jag egentligen ville säga var: "Reagera för fan!"
Men Hanna iakttog mig likadant som kvinnan, och nu när jag fick se henne så erkände jag att hon faktiskt liknade en vampyr som Hanna sa.
"Jag vet inte vad du heter, men jag vet att jag hatar dig eftersom du gjorde illa mina vänner", sa jag enkelt. Jag hade alltid tänkt kvinnan som kvinnan, och hade sett henne som en varelse eller ett djur. Inte som en människa. Och det lät inte tillräkligt starkt, med ordet illa.
Kvinnan skrattade mjukt och tog min hand mellan sina båda. Jag ryste. "Jag vet vem du är och det borde räcka. Men eftersom du undrar så heter jag Kristin, Och det där med dina vänner... Jag tyckte inte om när de gjorde dig illa!" sa kvinnan (Kristin) och rynkade på pannan. Jag blev nästan full i skratt åt hennes barnsliga uttryck. Nästan.
"Jaja, men nu har du i alla fall lärt dem en läxa", sa jag kyligt och Kristin log. "Ja, det har jag. Och det är väl bra, inte sant?" sa hon och skrattade. Jag skakade på huvudet och spände blicken i henne.
"Nej." Kristin såg förvånad ut så jag fick tillägga: "Du skadade dem. Och ingen förtjänar att bli skadad. Eller dödad", la jag till.
Kristin log igen och smekte mina händer, som jag drog undan. "Men jag hade ett löfte till lilla Marcy, som jag blev tvungen att hålla", sa hon och smekte Hanna över kinden. Hanna ryste inte ens. Jag spände nu blicken i Hanna, som stod helt orörlig.
"Jo, det var så att när jag mötte henne så sa hon med en värdig röst 'jag vill inte dö. Jag vill skydda Ellie, och skada alla som vill henne ont!'", sa Kristin, med en perfekt ton av Marcy.
"'Verkligen?" sade jag då och lilla Marcy nickade. Då tvingade hon mig att lova, och sedan förvandlade jag henne", sa Kristin och ryckte på axlarna.
"Förvandlade... Va?" sa jag förvånat och stirrade mellan Hanna och Kristin. Hanna var fortfarande orörlig.
"Till vampyr, dumma flicka", sa Kristin och daskade till mig på kinden. Jag såg fortfarande förvånad ut.
"Vampyr? Marcy är väl inte vampyr? Eller?" Hanna suckade och jag stirrade förvånat på henne.
"Jo det är jag Ellie lilla, men jag har inte sagt det till dig", sa hon och log. jag lade märke till att hon använde samma uttryck som Kristin hade gjort. Sedan vände Hanna sig till Kristin.
"Jag måste! Jag orkar inte vänta!"sa hon stönande. Kristin smekte henne över huvudet.
"Gör det då flickan min". sa hon och suckade. Hanna gav mig en hastig blick, och sedan såg jag bara mörker. Och sedan ingenting.

Usch, jag hatar att framställa Hanna som en förrädare, men jag tyckte historien blev bra iaf! *host*

Åh så bra. Historien blev jättebra, verkligen!♥
Alltså, jag kan inte säga hur mycket jag tycker om hur du skriver och den här ff:n... Jag vill inte att den ska vara slut D:
*hoppas att du börjar på en ny efter den här*♥

Aww... ♥ Jag har redan en ny ff, haha! xD