The Marauders - Always and forever [SV]

det är helt lugnt

ååååååh det här var ett av de bästa kapitel jag läst nånsin!!!!

Stackars dig!

Men awesome kapitel!

Det är lugnt , jag märker inte ens sånt xP

Superduperawesomegrymt!

braaaaaa.....
Men sorgligt!

Klippet var jättebra!nästan tårar

Jag måste döda den j*vla råttan!!!(ursäkta mitt språk)

So fckngmegasuperduperjagvetintevadAWSOME!

Så otroligt fantastiskt
Älskade klippet

Alltså älskar den här delen av klippet;

Walks along the sea (okej det är säkert inte sea men jag orkar inte kolla just nu)





Laughing in the rain





Our last summer, memories that remain



I can still recall, our last summer...




Det finns en till video jag älskar.
Visst, kvaliten kunde varit bättre och det finns några ögonblick jag inte gillar. (Hatar när man framställer marodörerna som rökande fullegubbar, hallå det är en fin historia och var vänlig förstör den inte)
Men det mesta är skitbra och älskar låten, den passar jättebra till marodörerna.

Och JA, den blonda killen ska föreställa Sirius, urdumt men man måste inte vara så petig.

http://www.youtube.com/watch?v=8HC5aZB4U4o&feature=related

Aw den är så himla fin (bortsett från dedär klippen när de sitter på en pub med ölmuggar och röker)


Kapitel 15
Flykt på hippogriff
juni 1995

Sirius var inlåst. Allt var kört. Spelet förlorat. Game over.

I nästan en halvtimme hade han trott att det skulle bli bättre nu. Det skulle bli… inte som vanligt, men det skulle bli som det hade kunnat bli för tretton år sedan. Han skulle ha vårdnaden om Harry, som Lily och James hade velat. Sanningen hade kommit fram och Sirius hade blivit en fri man. Men…

Han satt inlåst på professor Flitwicks kontor. Det såg precis likadant ut som det gjort femton år tidigare.
Sirius gick otåligt fram och tillbaka. Han försökte minnas så mycket som möjligt – minnas allt. När som helst skulle dementorerna suga ut hans minne, och han ville se till att få återuppleva allting igen, bara en sista gång…

…Tagghorn vänder sig plötsligt om och jag gör tummen upp mot honom. Han vinkar tillbaka och ler brett. Dethär provet var en enkel match…

...det är klart jag vill! Har du ett hus? När kan jag flytta in?

Plötsligt hördes ljud. Det var säkert någon som kom nu. Sirius stängde ögonen och var beredd på att se alla dåliga minnen spolas fram i hans huvud. Han förberedde sig på att se James döda kropp, han förberedde sig på att höra Pettigrews röst skrika över gatan i London… men ingenting hände.
Han kollade sig omkring, och tappade hakan av häpnad när han såg ut genom fönstret. En jättelik varelse, hälften örn, hälften häst – en hippogriff. På den fjäderbeklädda ryggen satt Harry och Hermione.
Sirius reste sig upp, sprang fram till fönstret och försökte förgäves dra upp det.
-Gå undan! Skrek Hermione och Sirius backade. Hon drog fram sin trollstav. ’’Alohomora!’’
Fönstret öppnades.
-Hur, hur i all världen…? Började Sirius, men avbröts.
-Hoppa upp… vi har inte mycket tid på oss, sa Harry. Du måste komma ut härifrån nu… Macnair har gått för att hämta dementorerna!
Sirius hävde sig ut genom fönstret och klättrade över kanten. Han svingade ena benet över hippogriffens rygg och kravlade upp.
-Okej, Vingfåle, upp! Sa Harry och ryckte i repet. Upp till tornet… I väg med dig nu!
Hippgriffen susade iväg och landade på toppen av västtornet. Harry och Hermione hoppade av, och Harry flämtade;
-Sirius, det är bäst att du ger dig iväg, fort. De kommer in på Flitwicks kontor när som helst nu, och då upptäcker de att du är borta.
-Vad hände med den andra pojken? Ron? Frågade Sirius.
-Han klarar sig säkert… han är fortfarande medvetslös, men madam Pomfrey säger att hon kan få honom i gott skick igen. Skynda dig nu!
-Hur ska jag nånsin kunna tacka…
-Flyg! Ropade Harry och Hermione i kör.
-Vi ses igen, sa Sirius och svängde runt med hippogriffen. Du är verkligen din fars son, Harry…
Vingfåle sköt upp i luften och svävade iväg. Nu var det bara till att hitta ett bättre gömställe.

Otroligt!! Du är bäst!!