LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

( Läser The Hobbit nu, känner mig så duktig för jag läser den på engelska och det har jag inte gjort på typ fyra år sen skolan xD)

Tamara mötte kvinnans blick öppet och utmanande men sa dock inget utan bara ett vänligt leende och ett tack då hon hos Daeron gick sin väg. Det var det här beteendet hon var van vid från de flesta liksom från hennes mor och hon mötte det hela med jämnmod.
Då de kom fram till sina respektive rum log ändå Tamara mot Daeron innan hon försvann in på rummet för att tvätta av sig vägdammet och lämna packningen, "Vi ses till maten, det lär bli intressant." flinade hon på ovanligt gott humör.

(Hah x) jag har bara läst den på finska, även om jag hellre läser på svenska och engelska. Dock har jag inte läst på svenska heller på länge : P )

Daeron nickade och gick in på sitt rum. Det var litet och spartanskt inrätt, men rent och tack vare ett mindre fönster ljust. Han klädde av sig och tvättade ansiktet av vägdamm i ett handfat innan han drog på sig rena byxor och en mörgblå tunika.
Sedan gömde han staven under sängen, och gick ut till det största rummet. Tamara var inte ännu där, så han beställde mat åt dem och satte sig vid ett bord intill ett fönster. De andra gästerna kastade några blickar på honom, men återvände sedan till sina ärenden.
Värdinnan hämtade bröd och stuvning till bordet, samt två stop öl. Daeron bad henne hämta mer och tömde det första stopet snabbt. Han kunde inte förklara sitt dåliga humör, och såg ut på gatan med frånvarande blick.

(Gillar inte den nya Svenska översättningen där han heter typ Säcker i efternamn istället för Bagger som det var i den gamla översättningen. xP)

Tamara tvättade sig och bytte om till en ren tunika och la undan svärdet, trots allt hörde det inte till god sed att bära vapen inne även om många gjorde det och hon bar ändå på sig sina dolkar som alltid. Hon gick ner och log omedvetet då hon fick syn på Daeron och ignorerarde skickligt de stirrande blickar som följde efter henne då hon satte sig vid hans bord och log mot honom men hennes leende slocknade då hon såg på honom han verkade på dåligt humör. "Vad är det?" sa hon med oro i rösten och la sin hand på hans som låg på bordet.

(Säcker xD)

Daeron såg upp då Tamara satte sig vid bordet. Han försökte tränga undan surmulheten och log något tvunget, förvånad över hennes beröring. Han gjorde dock inget för att flytta på hennes hand.
"Inget. Allt är bra", sade han och skuffade fram en av skålarna. "Ät, det är dugligt", tillade han mjukare och tog sin skål. Värdinnan kom fram med ett nytt stop och tog bort det tömda.
"Så, vad tycker du att vi ska göra till näst?" frågade han om en stund. De hade inte tänkt på fortsättningen efter att de fått dne första ringen, och Daeron kunde inte tro på deras tur i den frågan. Knappt några veckor och de hade redan den första ringen.

(Så fult att jag dör D: )

Tamara log lite osäkert för hon trodde inte honom, men hon orkade inte bråka om det hela. Hon tog bort handen då hon tog skålen, dels för att hon inte visste vad hon skulle göra med den och att det hela kändes konstigt för att vara henne, det var ovana marker hon nu var inne på och hon var rädd för vad det kunde innebära för vad det kunde innebära att låta någon komma nära henne.
Hon åt stuvningen och tog djupa klunkar ur stopet, hon ville stupa i säng för att slippa sina mardrömmar som hon visste åter skulle komma och tanken på vad Daeron säkert gjorde med någon.
Hon funderar på hans fråga och dricker ytterligare, "Det verkar komma många handelsmän hit." konstaterar hon menande, och handelsmän kom med historier, kanske något som kunde hjälpa dem var ringarna var? menade hon och såg mot bordet där de färgranna mörkhyade männen satt. Hon vände sig åter mot Daeron och såg värdinnan i ögonvrån som granskade henne högst ogillande. Undra vad det var? att hon var ogift? var ute och red med en man? bar vapen och manskläder? , ja kanske allt på en gång till och med?

Daeron följde Tamaras blick mot handelsmännen och nickade, det var ingen sämre idé.
"Jag går och talar med dem, kan du fråga värdinnan var närmaste staden är. Hon hör säkert också mycket här, och kan veta något?" föreslog han och tömde det adra stopet. Då han reste sig ågrade han reda litet sitt dåliga humör, och vilade handen på Tamaras axel någn sekund innan han gick över till det andra bordet.

Männen var glada att dela med sig av nyheter, och de bjöd på några stop medan de talade. De hade kommit från Gondor, en lång väg, men allt hade varit lugnt där då de gav sig av. I stället hade de nyheten om att dvärgar och orcher som med förvånansvärd entusiasm slog ihop i närliggande berg. Vad de hört hade dvärgarna varit starkt på vinst, tills de plötsligt haft stora förluster och börjat förlora slagen.
Det var intressant att höra, men Daeron var inte säker om det hade något med ringarna att göra. Hur som helst var det bra att veta, de måste bara bestämma sig om de skulle vandra rakt in i kriget, eller undvika det.

Tamara nickade, dock något surt. Det skulle vara enklare att tala med en hord med getingar än värdinnan. Men hon gjorde som han sa och släntrade vidare till värdinnan som såg ytterst ogillande på henne. Tamara frågade vänligt om vart närmaste staden låg men kvinnan vägrade att svara. Istället började hon att läxa upp Tamara över hennes sätt, hennes brist på kvinnlighet och hennes ohyffsade sätt. Tamara hade hört allt detta till leda och det blixtrade om hennes ögon, men höll rösten lung. "Jag är lika mycket kvinna som du, kolla här." säger hon med lugn och behärskad röst och kupar händerna om sina välformade bröst och går närmare kvinnan, "Bara för att jag råkar kunna klara mig själv och kunna försvara mig betyder det inte något." säger hon fortfarande lungt och sansat och värdinnan tar ett steg tillbaka och Tamara lägger händerna utmanande på höfterna, kvinnligt så det förslog, hon kunde bara om hon ville. "Närmsta staden ligger tre dagsritter härifrån." säger hon och försvinner snabbt bakom disken och Tamara ler nöjt och börjar bana sig fram mellan borden till Daeron för att se hur det gick för honom.

Daeron tömde vad måste vara sitt sjätte stop och tackade männen för deras hjälp och reste sig. Han fick syn på Tamara, som var på väg mot honom med ett nöjt leende. Daeron log undrande och gick imot henne.
"Vad är det nu då?" undrade han lättsamt och drog fram stolar åt dem vid ett bord. Värdinnan syntes ingenstans till, men en tjänarinna, antagligen kvinnans dotter hämtade två nya stop då Daeron vinkade lätt åt henne.

Tamara satte sig på en av stolarna och tömde med lätthet stopet och bad om en till, hon kände sig otroligt glad och törstig med. Det känndes alltid bra att vinna över folk som tror sig ha rätt. "Inget, värdinnan försökte bara läxa upp mig." flinar hon och tar emot ytterligare ett stop som hon tar djupa klunkar ifrån, "Men det gick inget vidare." ler hon med ett stort leende och en blinkning åt honom och fortsätter sedan, "Närmaste stad ligger tre dagsritter härifrån åt söder." säger hon sedan som i förbifarten och tömmer stopet och ser på Daeron, "Och fick du reda på något?" frågade hon nyfiket.

Daeron log snett. Det var svårt för honom att se någon läxa upp Tamara, och hon hade tydligen gett igen, eftersom värdinnan inte syntes till.
"Jag kan tro det", svarade han, och nickade till det nästa. Tre agar var inte värst långt, men ville de verkligen dit? Han återberättade det han fått veta om dvärgarnas och orchernas slag. Det var möjligt att en av dvärgarna hade haft en ring, men blivit av med den, och därför hade krigslyckan vänt så plötsligt. Men å andra sidan, kanske det inte hade något med saken att göra.
"Vad tycker du? Borde vi gå och bekanta oss med dvärgarna?" frågade han slutligen. Värdinnans dotter fortsatte hämta stop åt dem, men Daeron saktade av då han kände drickan stiga i huvudet. Han ville trots allt kunna rida ut ur byn följane morgon.