Power (Ett rollspel för alla)

Liz hade bestämt sig för att ta sig ut från rummet och försöka leta upp en trappa. Det lyckades men hon kom bara ned till en dörr som ledde ut på skolområdet. Det var ganska fint ute, och Liz behövde kunna andas.
Det var knappt någon på skolområdet, men hon kunde se någon vid några träd, men Liz brydde sig inte.
Hon satte sig på en av bänkarna och bara existerade.

Efter att Will var klar med rundturen satte han sig på en bänk för att vila. Det var säkert 25 grader ute, men lite längre bort tornade ett stort regnmoln upp sig.
Den senaste tiden hade varit omtumlande. Många underliga saker hade hänt, munnen som talade, rektorns tal om "välsignade", och nu vädret. Will lutade huvudet i händerna, när han kände en skarp smärta i den vänstra armen, den som var vänd mot skogen utanför skolan.
När han tittade så stack det ut en deceimeterlång pil ur armen. Den måste ha varit spetsad med något, för han började se suddigt, och det kändes som om han hade bomull i huvudet.
Han reste sig upp, men världen snurrade runt. Men Will lyckades stappla fram till dörren och knuffa upp en. Han kände att mörkret trängde sig på, ville omfamna honom.
Nej, tänkte han. Det är ett gift. Hallen han kom in i var tom, förutom en person((Någon frivillig?)).
Nu orkade inte Will hålla sig på benen längre, men hoppades att personen hade sett honom. Mörker slöt sig omkring honom.

((Detta är (troligtvis) mitt sista inlägg, så vi ses om en vecka. Ta nu han om mig och låt mig inte dö ;D))

((Lupinfan: Jag är frivillig! ))

Annabeth hade återhämtat sig från händelsen med vattnet. Hon försökte att inte tänka på det.
Hon letade runt i byggnaden tills hon hittade matsalen, och gick in. De flesta var redan i full färd med att äta. Hon tog en liten portion lasagne och ett glas mjölk, och satte sig sedan vid ett tomt bord.
När hon gick ut i hallen så slogs hon av en fasansfull syn. En kille, han som suttit bredvid henne i aulan och också blivit uppropad, hade en pil i ena armen. Han höll på att falla ihop. Hon sprang fram och försökte hjälpa honom, svor för sig själv och började dra honom mot skolsysters kontor.
En tjej kom från ingenstans.

((Långt...))

Zeya gick mot utgången, hon ville ta lite frisk luft. På vägen möttes hon av en tjej som släpade en kille med en pil i armen, båda hade också blivit uppropade i aulan. Zeya sprang fram.
"Vad har hänt?!", frågade hon chockat.

Annabeth orkade inte förklara. Hon var jättetrött i armarna, och tyckte första dagen i skolan varit ett helvete. Därför sa hon bara:
"Lite hjälp, snälla?"

Zeya tog tag och hjälpte till, hon tänkte inte upprepa frågan. Hon märkte att tjejen var trött, så hon tog i ordentligt.
"Där borta är skolsyster", sa hon trött efter ett tag. Hon var riktigt trött. och skolsysters kontor låg längre bort i korridoren. Hon önskade att de bara skulle vara framme. Då helt plötsligt kände hon ett vindkraft och hon stod framför sjuksköterskans kontor med de andra två.

((Förlåt om jag typ Pp: ade, men hon medtransfererade dem xD))

((Helt okej Men är det rektorns kontor eller sjuksköterskans? Jag skriver att det var sjuksköterskan...))

Plötsligt kände Annabeth något konstigt, obeskrivligt, och sekunden efter var de, alla tre, stående framför skolsysters dörr. Hon stirrade på den andra flickan, men vände sedan bort blicken.
Hon knackade, och en blond kvinna med glasögon öppnade. De behövde inte säga någonting, så fort hon såg killen drog hon med sig honom in.
Annabeth följde efter. Men innan dess vände hon sig mot tjejen, och sa:
"Tack för hjälpen."

(( Sjuksköterskan xD Jag råkade skriva fel hee.. x))

Zeya bara stod som förlamad, där hände det igen. Dominus ord ekade i hennes huvud. Ni har en gåva.
Hon ruskade på huvudet. Det var bara inbillning. Hon kunde inte förklara händelsen, men hon var säker på att det fanns en.

(( Det är okej ))


Annabeth gick in. Hon undrade om tjejen också skulle hänga med, men brydde sig inte så mycket ändå. Det enda hon ville veta var om killen mådde bra, och om hon kunde gå därifrån.
Skolsköterskan jobbade tyst. Hon drog ut pilen, droppade någonting på såret, rengjorde det, och bandagerade. Efter en stund vände hon sig mot de:
"Giftet var inte så farligt. Han kommer vara febrig ett tag, men jag ska ge honom medicin. Jag ska ringa föräldrarna. Ni har skött er väl, ni kan gå nu."
Annabeth nickade och gick ut.

((EDIT: Jag måste kanske gå snart, bara så du vet varför jag försvinner om jag gör det xD))

((Sry för oaktivitet. Jag sov tills nu xD))

Serah visste inte vem hon var längre. Alltid hade hon varit den som hade allt. Men nu... allt hade ändrats. Även om det var det hon ville för så kort tid, så visste hon inte längre. Vem var hon egentligen?
Serah stannade och kände hur adrenalinet sprutade i kroppen. Hon slog hårt med handen mot väggen. Och sedan igen. Serah hade aldrig skadat sig själv, men just nu kändes det helt självklart. Hon var ensam. Ingen skulle se. Hon måttade in ännu ett hårt slag mot väggen. Smärtan gjorde henne blind några sekund och hon vacklade tillbaka. Stirrade på sin blodiga hand. Vad hade hon gjort?
Hon sprang genom korridoren. Ingen fick se. Plötsligt hittade hon sitt rum. Dörren for upp när hon slog upp den med handen som inte var skadad.
"Delia?", kved hon. Hon ville inte ha henne där. Med blicken letade hon efter sin rumskamrat.
Där på sängen satt hon, med telefonen tryckt mot örat. Serah kunde inte höra vad hon sa, men hon såg rätt besvärad ut.
"Delia?", upprepade Serah dumt.
Men Delia svarade inte. Serah gick fram till henne och la en hand på hennes axel. "Delia?"
Delia sa inget, istället rös hon, och sedan började hon skrika.
"EN ANDE! EN ANDE! HJÄLP!"
Serah ryggade tillbaka. Va? Hon granskade sin kropp. Allt var som det skulle.
Men så råkade hon titta i Delias rosa spegel. Hon lämnade ingen spegelbild.